Bråda dagar

(Glad att jag slipper sätta den här sortens betyg... Källa här.)
I mitt fack idag låg en liten skrift, från Skolverket; Bli ännu bättre på att sätta likvärdiga betyg. Jag har bläddrat lite i den och kan ju inte göra annat än att hålla med. Mycket av skoldebatten i höst har handlat om bedömning och betygssättning och åtminstone här hos oss har vi börjat att i ännu högre grad samtala, kollegor emellan och inte minst då över ämnesgränserna, kring denna balansgång. Vi pratar styrdokument, nationella och lokala kriterier, rimlighet, vad ett terminsbetyg ska innehålla, betygssättning i ännu icke avslutade kurser lika väl som enskilda elever.

Detta är inget nytt på vår skola, men jag tycker mig ändå märka en skillnad mot hur det t ex var för ett år sedan här, eller hur det var för knappt två år sedan på mitt förra arbete.

Själv har jag använt ganska mycket av min tid idag till att samtala kring bedömning och betyg med mina engelskelever i åttan och nian. Tidigare under terminen har vi läst och pratat kring dokument, mål, innehåll och planering i grupperna. men idag var det dags - inför stundande terminsbetyg - att prata också med var och en enskilt. Vi följer ju upp och checkar av kontinuerligt så vad som kommer att stå - eller inte stå - i betyget kommer inte som någon överraskning, men det känns ändå viktigt för bägge parter att prata igenom både vad som uppnåtts och uträttats, notera alla härliga framsteg och så prata om målsättning för nästa termin och hur vi ska kunna kicka igång på bästa möjliga sätt.

Nuförtiden är detta inget unikt; jag antar att det är vad de flesta gör. Men tänk om mina lärare gjort så när jag gick i skolan. Tänk om de visat att de brydde sig, utöver den där klappen på axeln när det gått bra på något prov. Många klagar på skolan av idag och inte sällan är det den nuvarande föräldragenerationen som skriker högst. Har de redan glömt hur vi hade det på 70-talet? Jag gick på en alldeles vanlig skola med både bra och dåliga (utifrån min horisont) lärare men inte hade vi den relation med dem som vi har med våra elever nu? Inte kunde man bara stanna och prata när man möttes i korridoren, om kanske inget särskilt alls (fast... det kanske visst är något... som att bli sedd... hörd... bekräftad...) eller fråga om något eller bara diskutera lite musik. Under rasterna var de enda lärare som syntes i korridorerna antingen på väg till eller från lektion eller så var det någon bister rastvakt som patrullerade omkring. Inte snackade de med oss om våra intressen. Visste de ens vilka intressen vi hade?

Jag menar inte att lärarna förr var mindre engagerade i sitt yrke; jag tror bara skotten mellan elever och vuxna var betydligt mer välisolerade än de är idag. Det handlade nog mer om undervisning och ordning och reda och en annan kunskapssyn. Idag handlar det om att bygga och vårda relationer till eleverna. Fortfarande handlar det givetvis också om möjlighet till att skaffa sig fakta och sedan bygga på med färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men... medan min skolgång kändes mer som att vi skulle ges en mängd kunskaper innebär dagens kunskapssyn mer att förse eleverna med de verktyg de behöver för att hantera kunskaps- och informationsflödet.

Typ.