Att brinna. Och att bränna.

Vi brinner. Vi sitter i vår arbetsgrupp och ska diskutera skolans utbildningsmiljö. Göra en beskrivning av nuläget (lätt), diskutera hur vi skulle vilja ha det (svårare) och sedan börja fundera på prioriteringar av olika slag (så svårt). Men vi brinner. Av intresse. Av engagemang. Av vilja. Så vi pratar, antecknar, beskriver, önskar, får uppslag, kläcker idéer, kommer med goda exempel. Vi enas om sex punkter att fokusera kring;

- Klassrummen
- Elevarbetsplatser utanför klassrummet
- Elevers tillgång till datorer, utanför datorsalen (en datorsal med 16 datorer på en skola med över 400 elever...)
- Personalens arbetsplatser
- Elevers inomhusmiljö utanför klassrummet
- Utomhusmiljön

Bara klassrummen tar lång tid att samtala kring. Vi ska ju först prata om hur vi har det nu men halkar hela tiden in på hur vi vill ha det och hur detta ska kunna uppnås. Klassrummen känns slummiga (min åsikt) och behöver både färg och gardiner och lagade persienner och whiteboards (jo, jag lovar... många klassrum har gröna tavlor där man skriver med krita - och egentligen ska dessa inte bytas ut mot whiteboards utan smartboards istället), men det stora bekymret är bullernivån. Möblerna behöver förses med mjuka tassar och i vissa fall helt bytas ut.

Så gick våra samtal under dagen. Ibland kom vi in på sidospår, då vi t ex diskuterade våra långa och trånga korridorer och de ständiga konflikter och incidenter som uppstår där, och hur vi ska bära oss åt för att verkligen vara en skola för alla; även de som ofta är inblandade i olika konflikter (för att uttrycka mig en smula diplomatiskt). Några av dessa är elever som jag möter i klassrummen och en dag undrade en av dem vad som skulle hända om vår skola brann ner... "Får vi ledigt länge, då?", undrade han. Jag gav honom en lång blick och la tillbaka frågan i hans knä; "Varför undrar du det?"... Han hade sett något program på teve om skolbränder och vad vet jag; kanske hade en tanke väckts hos honom? Men med uppbådande av all min fantasi och berättarförmåga kom han, efter en stund, att inse att skolan skulle fortsätta direkt och det skulle innebära förtret för oss alla och mest för de stackars eleverna som skulle få sitta i undermåliga baracker och göra om en massa arbeten som gått förlorade und so weiter...

Och än har det inte brunnit. Peppar, peppar. Jag bedömer risken som obefintlig då det gäller den här sköne killen. Men jag blir påmind av vårt samtal, både vid diskussionen med kollegorna och alldeles nyss via ett program i P1, som handlade just om att det är så många skolor som brinner. Och jag undrar varför man väljer att göra något sådant. Vilka känslor och tankar ligger bakom? Det skulle givetvis lika gärna kunna hända hos oss. Kanske kommer det att hända något liknande här. Frågan är kanske snarare när än om? Kan det förebyggas om vi som brinner kan ge våra elever ännu bättre förutsättningar att i högre grad brinna själva för sin utveckling och sin utbildning? Eller åtminstone småglöda lite. Om vi blåser? Med blåsbälg...

Bloodhound Gang - The Roof Is On Fire. (Varning för explicit text.)