JULLOV!

Nu är det jullov. Vi hade avslutning igår, med den traditionella dragkampsturneringen som, lika traditionsenligt, vanns av lärarna i sista draget, medan eleverna vann över lärarna i den avslutande fopollsmatchen. Därefter delades betyg ut, julkramar utbyttes och sedan gick vi hem - ganska glada och lätta till sinnes.

Nu ser vi till att få mycket mysiga kvällar och låååånga sovmornar!

God Jul
och
Gott Nytt År!

Om att skriva

Vi hade författarbesök på skolan idag. Katarina von Bredow berättade om sina böcker och om sig själv och om att skrivaskrivaskriva och inte kunna/vilja sluta. Femtio åttondeklassare satt tysta och lyssnade uppmärksamt. Tyvärr var de lika tysta - uppmärksamt studerande sina skor, taket och andra elever - när det gavs möjligheter att ställa frågor. Det var synd. Jag vet att många av dem läst inte bara en, utan flera, av Katarinas alldeles väldigt bra och engagerande böcker. Jag vet att många av dem som läst dem tycker mycket om dem. Ändå gav de sken av att inget ha att fråga om eller några kommentarer att ge.

Ännu tystare blev det när Katarina frågade hur många som själva skriver.

Jag undrar vad tystnaden står för. Jag hoppas och tror att den står för blyghet. Att det kanske känns pinsamt att berätta för andra vad man sysslar med på kammaren. Det är inte bra... men klart bättre än alternativet; det finns inga unga som skriver i Emmaboda... Och ändå... vi går ju alla omkring och bär på berättelser. Berättelser om oss själva. Om vårt liv. Om andra. Om samhället runt omkring oss. Alla har en historia att berätta. Precis alla.

Vars och ens liv är precis så unikt och fantastiskt att det är värt att berätta om!

YES WE CAN!!!

Ni har hör uttrycket förut, eller hur..? ;-)

Nå... Idag fick jag anledning att säga det igen! Eller snarare:
Yes YOU can!
Den lilla gruppen sjuor (i behov av extra stöd) jag jobbar med i engelska fick i läxa att lära sig 32 nya ord från i måndags till idag. 32 ord kopplade till mat. 32 ord som de skrev på små kort - svenska på ena sidan och engelska på den andra. För ett par elever fick jag också förtydliga den svenska betydelsen av orden. Sedan övar de med sina små ordkort på lite olika vis. Jag tror stenhårt att detta funkar BRA och därför lovade jag dem att "Om ni alla kan alla orden på fredag så bjuder jag på fika!".

En av dem sa bara: Yes! Då kör vi!

Och så gjorde de det. Jag visste ju att det var möjligt för dem så efter jobbet igår gick jag ner till affären och köpte kakor och saft och mycket riktigt; idag kunde alla alla orden! Från engelska till svenska och vice versa! Det är tur att de har öron som håller ihop dem för annars hade huvudena ramlat av dem så brett som de log när de gick ut från lektionen, med magarna fulla av kakor och det senaste äventyret i The New Tomorrow på näthinnan... Bättre start kan en helg inte få! åtminstone inte för mig och jag hoppas innerligt att de bär med sig känslan under såväl resten av dagen som en lång tid framöver:
YES WE CAN!

Skolan - en mötesplats?

Vi är lite trångbodda här på skolan. Framförallt saknar vi vettiga uppehållsrum för våra elever. Cafeterian och pingisrummet förslår liksom inte så för många elever blir det till att hänga i de långa, smala korridorerna med bänkar på ena sida, förvaringsskåp på den andra och en strid ström av människor som passerar på väg till och från lektioner och andra aktiviteter.

Ett luftigare ställe, som dessutom gav möjlighet till möjligheter att både se och bli sedda, har varit de djupa fönsternischerna i entrén och på andra våningen. Där har man kunnat sitta och prata och spana och - på andra våningen - finna lite andrum med en läxbok eller sin mp3-spelare.

Därför kan man verkligen undra över hur tekniska kontoret tänkte när de, under vårt höstlov, installerade de här grejerna framför sagda nischer... (och på en rak fråga fick jag veta att det inte handlade om att skydda fönsterglasen...).Dessa "installationer" inte bara tog bort en naturlig och uppskattad mötesplats för eleverna. De är dessutom så fruktansvärt fula och estetiskt frånstötande att håret reser sig i nacken. Till yttermera visso (ah! vilket härligt uttryck, va'? ;-)) inbjuder de till att klättra över och sitta bakom och troligen också - eftersom enigheten om hur fula och onödiga de är är så gott som total - till en del skadegörelse...

Och vilken människosyn signalerar dessa"kravallstaket"..? Vavava?

"Vem värnar fjortisen?"

Den frågan ställer Jörgen Tholin i sin avhandling Att kunna klara sig i ökänd natur, där han bl a skriver:

"Fjortonåringarna är inte alltid en röststark grupp. När de första gången får betyg vid julen i åttan väcker det inget större intresse. Det är i stället de slutbetyg från grundskolan som de får ett och ett halvt år senare som ger rubriker och medialt intresse. Det går alltså med viss rätt att fundera kring varför betygen för årskurs åtta alls är intressanta eller relevanta som forskningsområde.

De betyg som ges de tre första gångerna fyller egentligen ingen samhällelig funktion alls. När eleverna får betyg första gången sker det utan någon nationell samordning, och grunderna för betygsättningen är, som min
undersökning visar, mycket skiftande från skola till skola. Varken fjortonåringar som grupp eller deras föräldrar frågar dock efter nationellt jämförbara kriterier för betygen i åttan. Våra politiker, eller de statliga skolmyndigheterna, Skolverket och Myndigheten för skolutveckling, för inte heller några resonemang om betygsättning för årskurs åtta.

Varför då alls bry sig om åttans betyg om de ändå inte spelar någon roll?

Mitt första svar är att frågan är formulerad från ett tydligt vuxenperspektiv. Alla som varit med när fjortonåringar för första gången får betyg vet att för dem spelar betygen en mycket stor roll. Det finns få saker i en ung människas liv som så kan bygga upp eller rasera hennes självbild som betygen.

Mitt andra svar är att betygen generellt fungerar som urval till högre studier. För att kunna göra det måste de ha en legitimitet som någorlunda goda instrument för detta syfte. Om betygen för skolår åtta inte fungerar eller får rykte om sig att inte vara rättvisa finns risken att eleverna och deras föräldrar redan från början tappar tron på att betygssystemet och därmed antagningssystemet är rimligt."

Jag kickar på den frågeställningen och problematiken! Idag var Jörgen här i Emmaboda och föreläste för oss lärare och jag förstår honom när han säger att denna fråga - kring betyg i åttan och det faktum att det inte finns några som helst kriterier för dessa betyg - inte lämnar honom någon ro. Jag förstår det. Jag sitter där just nu. Ska skriva omdömen - som inte bara får vara utan är betygsliknande (utifrån vilka kriterier..?) - för mina åttor nu. Och om snart är det dags för terminsbetygen...

Jag tokgillar mina elever! Jag vill att deras självbilder ska vara starka och sköna! Jag vill inte bidra till något som kan göra det motsatta och rasera dem. Men tyvärr är det vad som alltför ofta sker...















Och hörni... hur ofta har man förmånen att få lyssna till en föreläsare som både har mycket angelägna saker att säga och gör det på ett så roligt sätt att ens mascara rinner, av alla skrattårar?!

Om att gå uppför ett berg, men nerför en kulle...

"Att lära sig något nytt är som att klättra uppför ett berg;

man blir andfådd och svettig - men vilken utsikt man får!"

(Gammalt djungelordspråk...)

VÄLKOMNA!

Det är Fin Fredag, idag. För mig är alla Fredagar Fina. Det handlar mycket om min inställning till dem. Även en fattig, motig och regntung Fredag kan bli Fin om jag bestämmer mig för det. Det börjar redan på torsdagskvällen, när jag lägger mig. Då tänker jag på morgondagen. Hur Fin den ska bli. Hur mysigt det blir med en trevlig fika med kollegorna, där vi på Fredagarna turas om att baka och bjuda något gott till kaffet. Vad jag ska ta på mig, som känns Fint. Inte bara för min egen skull utan för att sprida lite Fredagskänsla till alla. Och, kanske, som ringar på vattnet få fler att anamma idén. Jag tror nämligen också att utanverket ibland - nej... ofta! - påverkar innanverket! Ser jag Fin ut känner jag mig Fin!

Och så tänker jag på eleverna förstås. De ska också ha en Fin Fredag, ju. Vi har läxprov, arbete med texter, språkträning och annat men jag vill ändå att de ska känna att Fredagen är något extra. Jag ser till att vi gör något extra roligt just på Fredagen. Det kan vara ett bra teveprogram, det kan vara att spela spel eller att göra samtalsövningar, t ex. Givetvis på målspråket - fattas bara!

Om jag kunde skulle jag rulla ut en röd matta, inte bara för mina elever utan för alla, varje fredag. Tänk så härligt att komma till skolan/jobbet och mötas av en röd matta och glada ögon!

Egentligen borde alla dagar vara Fina - men man måste ju börja någonstans!

Ka'tjing!

Det kom en inbjudan i mailen i början av veckan:

Coachens uppgift - att skapa lusten till arbete och därmed glädje i vardagen

Föreläsning via distansstudion på Vilhelm Mobergsgymnasiet,
Rådhusgatan 17, Emmaboda.

Torsdag 23 oktober, kl 07.45-09.00.

Att som ledare skapa ett klimat där utmaningar blir spännande och lusten till arbete ger goda prestationer är en svår men inte alls omöjlig uppgift. Att jobba med den positiva sidan hos varje individ är nyckeln till framgång. Att se alla och ge en god feedback borde vara en självklarhet, men hur gör man?

Föreläsare:
Carl-Axel Hageskog. Prof. i idrottens ledarskap vid Växjö universitet.
Han har en bakgrund som gymnastiklärare och tenniscoach. Under 20 års tid coachade Carl-Axel många svenska tennisspelare på världstouren och han var även förbundscoach/kapten för det svenska tennislandslaget (Davis Cuplaget) tiden 1983-2002.
Per Göran Fahlström. Universitetslektor i idrottsvetenskap vid Växjö universitet. Han är den ende i Sverige som doktorerat på coaching och har bl a jobbat med juniorlandslagscoaching.

Välkommen!

Imorse traskade jag dit med anteckningsblock, avstängd telefon och en viss skepsism. Min skepsis kom sig av de otaliga föreläsningar och seminarier i ämnet som jag varit med om (både som inbjuden och som arrangör) under det jag ofta kallar "mitt tidigare liv". De har ofta lovat väldigt runt och till slut har det ändå visat sig vara en blaskig vattvälling som serverats (med vissa lysande undantag, förstås!).

Här var dock upplägget av det mer anspråkslösa slaget och istället visade sig innehållet, under den knappa timme som föreläsningen varade, vara matnyttigt och intressant. Down-to-earth på ett sätt som verkligen tilltalar mig och inte ens det faktum att föreläsarna och många av deras exempel kom från den för mig väldigt främmande - för att inte säga "ointressanta" (vilket jag nu just sa...) - idrottsvärlden kunde flrta min känsla av att få mig ett och annat matnyttigt uppdukat.

Två tankefrön som jag fick med mig var dels tanken om hur en ledare måste vara de svagas företrädare (vilket ju är just vad jag måste vara!) och dels diskussionen som uppkom kring hur en coach hanterar det faktum att han måste peta en spelare ur ett lag. Framförallt var det den senare diskussionen som fick snurr på mina grå. Det är ju just det som då och då (tyvärr rätt ofta) blir min uppgift i de grupper jag jobbar i, med elever i behov av särskilt stöd.

Per-Göran förklarade hur han ibland måste peta en spelare men hur det handlade om att få spelaren att ändå inte ge upp. Att få honom inse att en säsong, eller två, i Oskarshamn inte handlade om att lägga ner sitt hockeyspelande utan istället ges möjligheten att få spela så mycket mer än vad som möjligt i t ex HV och därmed kanske utvecklas så till den milda grad att han kunde komma tillbaka till HV, som en bättre spelare.

Inte så att eleverna petas här. Inte bokstavligt. Men hur hanterar man det faktum att en elev inte kommer att nå godkäntmålen i ämnet i tid för nians slutbetyg och därmed (eftersom det är engelska jag snackar om - ett av kärnämnena) inte har behörighet att ta plats i ett nationellt gymnasieprogram utan faktiskt måste spela i en lägre division... gå ett år - eller ibland två - på IV-programmet för att sedan, med goda kunskaper, stärkt självförtroende och ökad mognadsgrad (vilket det många gånger handlar om), kunna söka in på just det program man vill gå på?!

Vi fick inget färdigt svar, såklart. Vad jag säger och gör, och hur jag säger och gör det, måste ju anpassas efter varje individ, varje ny situation. Men... just det där tänket som P-G gav exempel på är ju något jag faktiskt skulle kunna använda. Rakt av eller modifierat till fullständig oigenkännlighet... ;-)

Ofta handlar coaching om att få en peng att trilla ner. Ibland även hos coachen själv... Ka'tjing!

På spaning

Efter helgens regnande kändes det måttligt roligt att stänga in sig i ett klassrum i 60 minuter, tillsammans med den lilla gruppen sjuor, när förmiddagssolen bröt igenom. Så det gjorde jag inte.

Istället drog vi på oss ytterkläder och gick ut för att leta ord. Promenaden tog oss runt den lilla ER-sjön här i byn och vi hittade massor av ord som liksom bara låg överallt. Ord som bench, grass, rowan, oak, birch, stream, lake, duck, sunshine, leaf, acorn, playground, gravel, fir, swing, autumn, wind, waste-paper basket, dustbin, paper bag och en hel hoper andra. Entusiasmen och ivern gick inte att ta miste på. We are taking a walk. We're walking on a path. Stay on the pavement, please! Watch out for the moped!

Spontana små dialoger uppstod:
Me: Look at those cute dogs!
Girl: Are they puppies?
Me: No, they're just very small.
Girl: They are sweet!

Me: This dog has got a dress! It's a heavy metal dress!
Another girl: Haha... it's a rock dog!

Och så vidare.

Ordentligt samlade vi ihop orden vi fann och bar dem tillbaka till skolan alldeles i tid för nästa lektion. På fredag ska vi använda orden i små, korta hösttexter.

Nästa måndag ska vi ut igen - efter ett enhälligt beslut!

Bourdieu om att lyckas i skolan...

Utslagstävling..?

Inte..?

Det är mycket nu...

Det är mycket som rör sig i unga människors sinnen och hjärtan. Kärleksbekymmer, pinsamheter, borttappade skåpsnycklar, skollunchen, pengar, kotlettfrisyrer, stekare, EPA-traktorer, vildsvinsjakt, hästar, nerladdning, kompisrelationer, WOW-spelande, vikt, mopeder, hårblekning, IDOL-start för säsongen, piercingar, jobbiga föräldrar, fester, att få tillhöra, att exkluderas, rep med bandet, klädkoder, framtidsdrömmar... you name it.

Det är inte konstigt att de inte alltid orkar, eller hinner, fokusera på skolarbete dessutom...

IG, Jan!

Fifan. Jag blir så arg och trött när jag tänker på att Jan Björklund står där med sin skojiga glugg mellan tänderna och snackar om "flumskola" och "katastrof" och "utslagning" och att skolsverige har det snudd på krisigast i världen. Att han inte har bäring på verkligheten riktigt, vet vi om - vi som jobbar i skolans värld. Visst - det finns problem. Stora problem. Och visst måste vi jobba för en bättre skola; en skola som har plats för alla och som ger alla en så likvärdig möjlighet som det någonsin är möjligt. Självklart!

Men att måla Fan på väggen som vår skolminister gör - och det genom att bl a läsa statistik som sagde Fan läser Bibeln - det gör bara att respekten för denne man minskar ännu mer. I all synnerhet som han sedan använder argumentationen för att bedriva skolpolitik...

För den som vill läsa vad jag pratar om så går det bra att dels läsa här, och sedan följa länkarna på SR's sida här.

Jag vill att han avgår som skolminister. Nu har han skitit i det blå skåpet en gång för mycket, bara.

AVGÅ, Jan Björklund! AVGÅ!

Rats!

Jag läser i gårdagens DN (haft tid först idag, till min obligatoriska morron-på-jobbet-mugg kaffe) att lärarna kräver statligt stöd för underkända elever.

Jag vill fundera på detta - jag skulle hellre önska att staten kunde sätta tummen i ögat på kommunerna, tror jag - men något måste göras! Jag möter, och jobbar med, de här eleverna varje dag och det är ofta just så som Eva-Lis Sirén säger i artikeln:

"Många elever får inte stöd som motsvarar deras behov. Stödet är snarast anpassat efter de ekonomiska förutsättningar som råkar finnas." (DN, 2008-08-25, s. 7)

Ja. Det är så det är. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska märkas. Inte bara i vår lilla kommun, tydligen, utan lite varstans.

I artikeln antyds det också att lärares förmåga och/eller kompetens att avgöra om/när/vilka insatser som behövs, ifågasätts. Det känner jag inte igen från den verksamhet jag befinner mig i. Nej... tanken på elevernas bästa finns, men ofta stupar det just på hur det ska finansieras. I det här sammanhanget är det dock helt fel att säga att "det är tanken som räknas", för det kan enbart vara action som gäller!

Råttans år

Vi befinner oss, enligt den kinesiska zodiaken, i Råttans År. Så lämpligt då, att jag valt Banksys råttor som bildtema för höstens blogg! Banksy är en av mina absoluta favoritkonstnärer, vad gäller samtida konst. Hans verk är estetiskt tilltalande och synnerligen provokativa; ja, hela Banksy är provokativ genom sitt sätt att ta plats i det offentliga rummet.

Idag är skolan fylld av elever (äntligen!) och det stimmas och sorlas i klassrum, korridorer och uppehållsrum. Härligt! Alla verkar ganska glada att vara här och det pratas och fnissas och flamsas och spanas...

Åh, vad jag önskar att stämningen kunde hålla i sig, men tyvärr kommer många att snart falla tillbaka i gamla mönster...












Hur kan man bryta dessa mönster? Hur kan man skapa goda och uppåtgående spiraler för alla, och kanske i synnerhet för de mest utsatta? Det är sådant jag vill fundera mer på, framöver.

Nu nalkas våren!

Den vår di svage kalla höst, för att snacka som Erik Axel Karlfeldt. Jag älskar hösten. Det är igångsättningens och uppstarternas och de goda föresatsernas tid för mig. Ibland är luften hög, klar och lite krispig... ljuset är lite blåare och ljudet färdas lite längre och klarare - ibland doftar det regnmättat och det är skönt att kura inomhus, hemma eller på jobbet, medan det höstgråa bäddar in synfältet.

Livet på skolan dessa bråda dagar innan eleverna börjar strömma in (i morgon!) präglas av totalt kaos. Scheman, salsindelningar, grupper, valbara kurser och tjänstefördelningar... inget stämmer och ingen vet något. Det är som den lilla lappen på min anslagstavla:

Teori är när man vet allting men inget fungerar.
Praktik är när allting fungerar men ingen vet varför.
I detta hus förenas teori och praktik;
ingenting fungerar och ingen vet varför.

Fast vi vet. Det handlar om ledning och en viktig uppgift för ledare; framförhållning. Man kan faktiskt låta eleverna välja till elevens val redan i mars. Man kan faktiskt lägga scheman i april. Och så vidare...

Med detta vill jag absolut inte hänga ut någon enskild ledare; de vi har nu är rentav helt oskyldiga eftersom de börjat under sommaren. Och de vi hade tidigare var någon slags tillförordnade ställföreträdare. Nej... ledningen sitter ännu en våning upp... Den ledning som skulle sett till att det fanns någon/några som kunde ta hand om, och ro iland, allt detta som nu inte är klart.

Och ändå... vi skrattar. Vi har roligt. Vi jobbar intensivt och vi hinner med så mycket! Det finns så många goda krafter, så mycken styrka och professionalitet, så mycket drivkraft och rutin, så mycket flexibilitet och kreativitet att vi kommer att ta emot våra ungdomar med öppna armar i morgon bitti 08.30. Salarna är iordningställda, lektioner och andra aktiviteter förberedda och vi kommer att ta emot nya och "gamla" elever och vi kommer att ta väl hand om dem! Fattas bara!

Det kändes gott att möta kollegorna i onsdags, snabbuppdatera oss på vad som hänt under åtta härliga sommarveckor och sedan samla ihop oss under ett par uppstartsdagar på Öland. När vi stod där på konferenshotellet och skulle förse oss med förmiddagsfikat kände jag hur mycket jag gillar mina arbetskamrater; även de som jag emellanåt har lite sammandrabbningar med!

Nu ska det bli roligt att ta tag i både vardagsrutiner och nya utmaningar! Det är VÅR!

~~~~~~

Under ytan pågår en debatt på jobbet; en debatt om konst. En diskussion vad som kan vara okej att hänga upp ute bland eleverna och vad som inte kan vara det. Orsaken till meningsskiljaktigheterna är den här tavlan:















Personligen finner jag den inte det minsta stötande; tvärtom skildrar den kvinnlig lust och sensualitet på ett vackert sätt - här finns vare sig vulgaritet eller pekpinnar.

Tycker jag, dårå...

Long time no see

Våren kom och ersattes av försommaren. Att jag inte bloggat på nästan 1.5 månader beror inte på att jag är inaktiv; snarare tvärtom.

Sedan sist har jag hunnit med att jobba järnet, göra en resa med skolans nior till Polen (primärt mål: Auschwitz), jobba med betygs- och bedömningsfrågor, intensivplugga med nior som vaknat till liv i sista momangen (vilket sällan lönar sig, men ibland så...), slutföra kurser och projekt och tusen andra saker. Jag har aldrig tråkigt på mitt jobb. Inte en minut!

Dessutom följer jag, med stort intresse, andras skolbloggar (länkar ser ni till höger) och debatten i media.

Jag lever alltså.

Snart tar jag dock sommarlov - och det gör den här bloggen också. Men den återuppstår, med nytt fräscht liv, när höstterminen drar igång igen! Såklart!

Till dess önskar jag er alla en superskön sommar och ni, vars skriv jag läser; TACK för inspiration, input och uppmuntran!

Avgränsning?

Jag undrar hurpass skarp jag kan vara, när det gäller att avgränsa en förälder vars barn mår väldigt dåligt, men som mest förefaller ringa till mig för att bli terapeutad själv..? Jag vill ju - för elevens skull - behålla den goda relationen med föräldern men har varken tid, lust eller kvalifikationer för att vara vuxenterapeut. Det är ofta svårt nog att vara det för behövande elever - men där får jag ju god hjälp och gott stöd av skolhälsovård, kurator etc.

Ryktet om min död är betydligt överdrivet

Men det är den tiden på året, ni vet. Skriftliga omdömen, utvecklingssamtal, nationella prov och så det vanliga förstås... vara kurator, amatörpsykolog, mamma, kompis, samtalsledare, medlare, sitta i möten (ämneslag, arbetslag, arbetsgrupp, personalvårdsgrupp, biblioteksråd), planera, efterarbeta, följa upp, förkovra sig en smula, ha pedagogiska samtal med kollegorna, göra brandkårsutryckningar, trösta, uppmuntra, peppa, vara "vuxen i korridorerna", glädjas med, hålla ordning och reda på mina grejer och elevarbeten och jada jada jada... Just det, ja - undervisning ska det ju vara också... ;-)

Nej - jag klagar verkligen inte. Jag GILLAR mitt jobb och även när det är som allra jävligast så har jag ändå aldrig en tråkig dag!

Fast bloggandet blir lite lidande. Det blir det. Men jag återkommer.

Förr än ni anar. ;-)

A good pun is its own reword...

Det går upp för ett par av mina mentorselever i 7:an (som jag har historia med) att jag är lärare i engelska också.

-Ah, säger P. Tell us about the moon.
- I'd tell tou about Uranus if I had the time, sa jag.

Mutual understanding at its best. ;-)

Rapport

Flickorna som var osams tidigare i veckan är nu sams.

I knew it!

Skolresa?

På engelskan i år 7 arbetar vi just nu med kapitlet The New Seat (Good Stuff A). Det handlar om en kille som cyklat tvärs över USA med sin pappa och ett gäng andra. Jag frågade eleverna om de skulle kunna tänka sig att göra en sådan tripp men de såg mycket tveksamma ut.

Men... tänk om man kunde koppla loss en klass för... säg en termin... och göra en sådan resa! Vilken grej! Och vad man skulle lära sig massor. Jag drog igång gruppen med min idé och snart var vi i full färd med att diskutera hur man skulle kunna jobba med alla ämnen på schemat under resans gång... geografi, amerikansk realia, språk, matematik, NO- och SO-ämnena, slöjd (t ex prova på indianskt hantverk)...

Att resa är att lära. Lära om både saker man kan förutse och saker man inte ens skulle kunna drömma om. Lära för livet.

Forna tiders bildningsresa kanske borde tas upp i ny tappning?

Ungdomar idag reser ju också på "bildningsresor" - vad ska man annars kalla dessa långresor jorden utöver som många gånger ger dem möjlighet att lära nytt både om sig själva och omvärlden, och som ger dem helt nya perspektiv på vad livet kan vara. Men tänk... bara tänk... om vi kunde göra detta i någon form redan med yngre ungdomar? Vilken grej!

Grupparbete

Min sjua ska genomföra ett grupparbete. Det är inte det lättaste.

Tjejerna blir osams och vänner igen på löpande band och skulle grupperna ändras varje gång detta händer skulle det bara gå att göra enlektionsgrupparbeten. Påsin höjd.

Jag pratar allvar med ett par av dem och förklarar att de får lösa sina meningsskiljaktigheter utanför skolan och att de varken behöver älska eller ens tycka om varandra, men däremot visa varandra respekt och kunna lösa arbetsuppgifter tillsammans. Jag förklarar att detta är något man ändå är tvungen att fejsa förr eller senare i livet. Jag berättar att jag har arbetskamrater som jag trivs kanon med - och t o m umgås med på fritiden, ibland - och så har jag kollegor jag önskar att jag aldrig mött, men likväl måste vi visa varandra respekt och tillsammans göra ett gott arbete. Före lektionen ser de bittra och buttra ut, de två, men när jag senare möter den ena av dem och frågar hur det kändes så ler hon lite snett och säger att det är rätt okej...

Två killar kommer fram till mig efter lektionen och undrar hur de ska stå ut med tjejerna:
"De pratar ju mer än de andas... hur länge tänker de hålla på med det?"
"Tills de dör", säger jag och då skrattar de lite. Sedan försäkrar jag dem att tjejernas pratsamhet, som de nu tycker är störande, kan bli vändas till en tillgång när det är dags för redovisning. De ser en smula skeptiska ut men köper min tanke, för tillfället.

Lära för livet var det, ja...

;-)

I'm back and I'm mean

Nejdå. Inte styggare än vanligt, i alla fall. Faktum är att när jag väl kommer tillbaka till jobbet så är det så himla roligt och trivsamt (jag hänsyftar då på elever och kollegor) att jag inte alls längtar tillbaka till min lata och sköna sportlovsvecka (och snart är det ju påsklov... ;-)).

Några av "mina killar" i nian vill göra en film. Igår var det en första brainstorming kring detta. Vad vill de göra för film? Vad vill de säga? Jag vet inte än (det kommer minst en till sådan hjärnstormarsession) men det skulle kunna luta åt en film om hur det är att vara ung här i Byn och inte ha någonstans att ta vägen, såvida man inte jagar, idrottar, pysslar med folkracebilar eller vill inlemmas i fritidsgårdens tillrättalagda verksamhet. Kanske blir det något kring mobbning - och möjligen med vinkeln att vuxna (lärare, rektorer m fl) inte har samma bild av vad som händer och vad som görs, som eleverna.

Eller så blir det något helt annat.

Idag tänkte jag fråga dem om de har kollat på något avsnitt av Klass 9A. Det skulle vara intressant att få höra någon nias tankar kring programmet, upplägget och vad det eventuellt vill säga oss.

Klass 9A

Bara en kort fundran; di häringa superpedagogerna (av vilka bara matte- och idrottslärarna impar på mig)... Varför gör de inget tillsammans? Varför jobbar de inte ämnes- och schemaöverskridande och ser vad som kan uppstå ur detta? Är det alltså så att bäst resultat nås av att göra som man alltid gjort; dvs var och en jobbar ensam och för sig - istället för att koppla ett annat och lite friskare grepp? I all synnerhet om tiden är knapp - kan man då inte göra vissa vinster, t o m rent tidsmässigt, genom att arbeta tvärs över ämnena och ge möjlighet att t ex använda språket och matematiken praktiskt i ett SO/NO-arbete eller föralldel i den där popmusikalen?

Inte vet jag. Jag bara fundrar.

(För övrigt så fanns det ingen mysigare nia än 9B, under höstterminen. Bara så ni vet. 9B vet det redan...)

Innan jag tappar bort:

Kolla här! Max Entin - en ny bekantskap som helt klart ska hållas ett öga på!

Klass 9A?

Igår kväll hade den då premiär - dokumentärserien om en niondeklass väg till framgång, i den mån framgång mäts i höga betyg. Den väcker blandade känslor hos mig och jag känner att jag tycker och tänker en hel del kring det hela. Men jag ska försöka följa programmet - trots att jag genom någon form av mutation är helt i avsaknad av teveserieföljargenen - och vill gärna se lite mer innan jag kommenterar.

Dock vill jag gärna säga att miljön eleverna vistas i känns en smula... tillrättalagd. Milt uttryckt. Klassen är liten och verkar ha en hel korridor till eget förfogande. Där är tyst, lugnt och luftigt. Pedagogerna minglar i korridoren och har verkligen möjlighet att möta sina elever. Jag önskar verkligen att fler skolor kunde erbjuda den sortens arbetsmiljö till sina elever - t o m en sådan till synes enkel sak skulle kunna göra underverk för mångas inlärning.

Här hos oss är korridorerna ungefär lika breda (men säkert dubbelt så långa) som den man ser i programmet. Men där ryms också 3 ggr så många skåp och trängseln och ljudnivån är fullt jämförbar med ett gatuhörn i Calcutta vid rusningstid. Nerslitet, skräpigt och klottrigt blir det också även om vi jobbar med den biten mest hela tiden. Jag möter också mina elever i våra korridorer. Ofta rent fysiskt då man krockar med varandra eller kliver över utsräckta ben till elever som sitter och vilar på golven. Att stanna och föra ett samtal är snudd på omöjligt. Dessutom blir en del ungdomar osynliga i massan, vilket gör även ögonkontakt svår.

Men jag ska inte gnälla. Det är underbart sköna unga människor att jobba med och vi är ett gott gäng vuxna som varje dag åstadkommer mindre eller större mirakel. Några har även setts trolla med knäna.

Och mina killar i nian... vi som skulle ha läsning galore framöver... Idag poppade idén om att göra film, upp. Vi tände till allihopa och ska ägna den närmaste tiden till att fundera på om vi ska göra det, vilken slags film som ska göras och vad de isåfall vill berätta med sin film. Spännande!

Sorg är...

... att se bortkastade tillfällen, möjligheter och resurser ligga och skräpa i hörnen...

Lycka är...

Idag, medan killarna skrev C-delen av nationella provet i svenska, passade jag på att rätta A-delen. Jag har svårt att förmedla den heta glädjevåg som vällde in över mig när jag räknade samman deras resultat och det visade sig att de alla klarat godkänt! En av dem låg
t o m i kant mot ett VG! När jag berättade det var det tur att de alla har öron annars hade huvudena ramlat av dem, så brett som de log. Turligen nog är även jag öronförsedd!

Jag och kollegan/vännen I var ute på vår pedagågiska lunchpowerwalk och diskuterade just detta. Vi är helt eniga om att det är stunder som dessa som gör jobbet så värt att ha! Vi ger ofta mer än vi får. Men när vi får, får vi underbara upplevelser!

*lycka*











(Klicka på bilden så syns det bättre!)

Om koalans liv och leverne

Koalor är väldigt gulliga djur. De ser snälla och söta ut. Men de lever ett bitvis hårt och brutalt liv och möter många gånger en ond, bråd död.

Koalorna lever som solitärer i sina eucalyptusträd, mer eller mindre marinerade i den eucalyptusolja som träden avger. Oljan är mycket lättantändlig och vid de bränder som ofta härjar eucalyptusskogarna fattar de små rara björnarna eld och mer eller mindre exploderar...

Många koalahonor väljer dessutom döden före sex... Eftersom de är enstöringar blir de mycket störda när hannarna, vid brunsttiden, överger sina egna träd och klättrar upp i någon honas träd i förhoppning om lite förlustelse och bidrag till nativiteten bland koalabefolkningen. Allt eftersom hannen klättrar uppåt klättrar även honan allt högre och ofta (men inte alltid för då hade ju arten dött ut, eller hur?) störtar hon sedan ner mot en säker död.

Detta har jag och några av mina killar i nian lärt oss av texthäftet till det nationella provet. Vi gick igenom det förra veckan och det visade sig idag att det var en av de texter som gjort ett bestående in- och avtryck i deras sinnen...

What did you learn in school today? ;-)

Läsning galore!

Jag har bestämt mig. Mina nior (i svenska) har jobbat som galärslavar det här läsåret. Nu kröns deras arbete med de nationella proven. Det kan säkert finnas något utrymme för förbättringar, och det ska det givetvis medges såväl tid som utrymme för, men i övrigt ska terminens sista halva bli en enda lång orgie i litteratur. Vi ska läsa massor av litteratur, tillsammans och enskilt. Nytt och gammalt, speglar och fönster! Vi ska frossa i böcker, serier, filmer och vi ska ha riktigt gott på vägen! Vi ska diskutera, jämföra, njuta och uppleva!

Wohoo!

The Bubonic Plague

Jag lär mig något nytt varje dag. Ofta lär jag mig saker av mina elever.

En av mina engelskgrupper läser Stephen Kings The Body och jag kom att prata med en av killarna (fast för er som tror att jag enbart undervisa killar, så är det här en grupp med minst lika många
tjejer... ;-)) om vilka andra King-böcker jag gillar. En av de bästa (även om jag annars vill läsa de av hans böcker som djupdyker i det mänskliga psyket, i st f de som innehåller övernaturligheter) tycker jag är Pestens tid.

- Aha, sa killen. Jag såg ett program om pest på teve. Det var skitbra. De berättade att många av de som överlevde pesten gjorde det för att de hade ett genetiskt fel. En sorts mutation som gjorde att de var resistenta mot den. Och efter att pesten var över, här i Europa, så var det ännu fler som var resistenta. Men det visade sig att de som är resistenta mot pesten inte kan få HIV heller. Coolt, va'?

Och så förklarade han hur forskare kommit detta på spåren vid ett blodbyte hos en blödarsjuk.
Detta hade jag ingen aning om. Spännande ju!

Och nu, när dagens lektioner är slut och jag har plockat ihop för att strax gå hem så googlade jag snabbt på det och hittade faktiskt detta.

Superintressant! Tack P!

10,2%

10,2 % på 3 år, fr o m 1/7 2007. Alltid något. Rätt okej, t o m, kan jag tycka.

SKOLK

Idag fick jag avrunda arbetsdagen frampå kvällskanten, med ett hemsamtal för en elev som uteblir från alltför många lektioner utan giltiga skäl. Det är aldrig roligt, om nu någon trodde det. Det är mycket roligare att kontakta en förälder för att bara säga att allt fungerar så himla bra. Det görs alldeles för sällan...

Och på nyheterna såg jag sedan det här. Artikeln innehåller inga egentliga nyheter; skolorna är fulla av (eller snarare tömda på?) elever som inte orkar, inte vill, mår dåligt, inte känner att de passar in, inte känner någon motivation - varken för skolgång eller något annat. Jag vet. Jag möter dem varje dag. Eller saknar...

Men den här formuleringen ställer jag mig lite frågande till:
"Alla kommuner har ansvar, inte bara för att barnen är skolplacerade utan även för att de faktiskt går i skolan, säger Birgitta Andrén."
Det var som fan. Vart tog föräldraansvaret vägen?

Ledarskapsutbildning!

När jag gick min lärarutbildning (Högskolan i Halmstad) fick vi, inom AUO, en ledarskapskurs på 5 poäng.
Jag minns bara två saker från den:

1. Den var inte alls i klass med de ledarskapsutbildningar jag gått i mitt tidigare yrkesliv. Vi fick otroligt klent med ledarskaps- och gruppdynamikteorier (som t ex FIRO), möjligheten att pröva olika idéer hands-on var så gott som obefintlig, den egna upplevelsen (som är oslagbar när det gäller att förstå) var minimal.
2. Vi byggde någon konstruktion med piprensare, i små grupper.
3. ULF!

OK. TRE saker är det jag minns. ;-) Men piprensargrejen kan vi kanske lämna därhän?

ULF var inte en stilig föreläsare. Nej, det var en grej som verkligen kunde blivit riktigt bra. Förutsättningarna fanns där i form av starka gemensamma upplevelser. Utmanande Ledarskap i Fält. Ett samarbete mellan högskolan och Lv6. I 1½ dygn (sen november, snö, några vindpinade minusgrader, sova i vindskydd) var vi helt enkelt ute på manöver där vi hela tiden ställdes inför stressande, påfrestande, utmanande och extremt lärorika situationer. Helt kanon (no pun intended...)!

Det saknades bara en sak; vettig och konkret återkoppling. Visst - vi hade debriefing med en officer, men vi hade ju inte basen för förståelse. Vi hade inte den teoretiska underbyggnaden - bara en massa kaotiska och inte alls särskilt gemensamma tolkningar av vad vi upplevt.

Jag hade den - till viss del. Men det var ju tack vare mitt "tidigare liv" (där jag bl a varit med om två civila - men i ena fallet av militär personal ledda - varianter av UGL) och inte tack vare lärarutbildningen. Och jag fick ändå ut extra mycket av ULF eftersom en av mina kursare var en f d officer som sadlat om, mitt i livet. Och på ULF var han med som observatör för Lv6...

Jag återvänder ofta till de här tankarna. Som lärare är ju ledarskapsbiten enormt viktig. Jag är så trött på ordet "flumskola", men inte står jag heller och trycker in kunskap i mina elevers huvuden; jag försöker istället skapa bra relationer till dem, mötesplatser där vi gemensamt kan hitta motivationsgrunder, finna ut vad som är intressant och relevant - och detta i ständig dialog med kursplaner och betygskriterier. Detta kräver inte bara att jag är en lärare; jag måste också vara en ledare.

Och jag önskar jag hade fler verktyg för det. Jag önskar det fanns fler plattformar för att diskutera och tanke- och erfarenhetsutbyta. Jag önskar den samlade kompetensen i ledarskapsfrågor ständigt kunde få lov att öka - både på bredden och på djupet.

Ledarskapsutbildning för lärare kanske vore en möjlighet?

Kompetensutveckling!

Idag är jag hemma. "Förkyld" är bara förnamnet.

Men jag jobbar ändå.

Jag kompetensutvecklar mig genom att ligga i soffan med kuddar, filt och katt och läsa The Curious Incident of The Dog In The Night-Time. Den borde vara obligatoriskt läsning för alla lärare.

E-M... om du läser detta: TACK för att jag fick låna den! Du har hjälpt mig utveckla min kompetens!

Lojal eller dum?

(Lite uppiggande var det i alla fall att kunna konstatera att det kompakta mörkret sakta börjar ge vika på mornarna, nu...)

Jag tänker på min vecka. Jag kände mig lite småhängig redan igår, men på tisdagarna kan jag ju inte bara vara hemma; då är det mentorstid och så har jag ju min egen klass i historia. Jag missar ogärna möjligheter att lära känna mina elever. Dessutom har jag ganska många andra lektioner, på tisdagarna, vilket skulle ställa till elände om jag bara blev hemma.

Idag skulle jag kunna vara hemma om det inte vore för det viktiga faktum att jag och mina killar i nian är i slutspurten på förberedelserna inför nationella provet, som hålls om två veckor. De skriver uppsatser och nu har vi finputsat och samtalat kring dem - samt begrundat hur svårt ett prov i läsförståelse kan vara om man inte är väl förberedd. Nästa vecka hinner vi inte med det eftersom vi då ska göra oss förtrogna med texthäftet till årets prov.

Imorgon är det friluftsdag. Jag ska åka med några kollegor och ca 80 elever till Äventyrsbadet i Kalmar och att skippa en friluftsdag känns som... skolk. Jo, det gör det faktiskt. Jag kan ju ha med en bra bok, lite material att rätta och massor av frukt att knapra i mig. På fredag har jag bara två lektioner och visst skulle jag kunna vara sjuk då, men dels orkar jag nog med dem - jag har ju fr o m denna vecka lite sovmorgon på fredagarna (börjar kl 9) - och dels hade jag behövt åka in till stan på eftermiddagen - och det kan jag knappast göra om jag sjukat mig på morgonen, eller hur?

Vecka 6 kan jag inte heller vara sjuk, för då är det ju Nationella och mina killar behöver den trygghet det innebär att jag är med dem under proven, även om jag givetvis inte får hjälpa dem. Vi har en bra relation och de känner sig hemma och bekväma med mig; nog så viktiga saker i en provsituation.

Vecka 7, då? Meeen... då är det ju sista veckan innan sportlovet. Den bör jag orka med.

Slutsats: ska jag vara sjuk får jag vara det vecka 8. För då har jag sportlov...

Igenkänning, någon?

Tomten är tidig i år?

Det ligger ett papper i min kalender. Först låg det på mitt skrivbord, men i ett anfall av jag-kanske-skriver-lite-på-det-hemma-ikväll vek jag ihop det och la in det i kalendern, alltså.

Har jag skrivit något? Nej. Men jag har faktiskt funderat. Jo. det har jag faktiskt. Det handlar om två önskelistor inför nästa läsår. Pedagogiska önskemål och personliga. Jag funderar mycket. Mina pedagogiska önskemål är ganska personliga, likaväl som mina personliga dito är hårt knutna till de pedagogiska.

Jag ska fila på mina önskemål, men att önska bort ämnen i vilka jag inte har behörighet är väl ett ganska rimligt, pedagogiskt önskemål? Dessutom skulle det kännas fint rent personligen eftersom det ger mig ont i magen och en känsla av alltför fritt fall, ibland, att undervisa i ämnen jag inte är så hemma på. Egentligen handlar det bara om ett ämne, så det är inte en särskilt ohemul önskan.

Jag funderar vidare. Och jag uppskattar att jag får möjlighet att uttrycka mina önskemål i dessa avseenden. Blir jag dessutom aktivt lyssnad på blir min uppskattning ännu större.

PIM-stjärnor

Jag tänkte fixa mig PIM-stjärna nr 3. A walk in the park om det inte vore för en sak; det ska bygga på ett "pedagogiskt minne".

Total blockering.

GAH!

Hilfe..?

Också ett samtal...

Elev sticker in huvudet i klassrummet, viftar med en ansökningsblankett till gymnasiet och hojtar:
- BRB!
Efter en minut är han tillbaka.
- WB, hälsar jag.
- LOL, säger vi unisont.

Men vaf*n...

"- Sverige måste lämna flumskolan bakom sig genom ökat fokus på kunskapsresultat där man mäter vad eleverna lär sig," säger Jan Björklund i DN-artikeln idag.

Eh... joråsåatteh...

*morr*

Vi har en blogg

Den här terminen har jag förmånen att ha min egen mentorsklass i ämnet historia. Jag har startat upp en blogg där vi ska kunna utbyta tankar, fundringar, hitta planering och läxor men också uppmuntra och peppa varandra till stordåd via glada tillrop, kreativa idéer och fiffiga länktips. Jag ger er inte länken här, för jag vill att klassen först ska känna sig trygg och säker i vår kommunikation där, men längre fram kanske jag får deras okej att länka till den. Just nu fördjupar vi oss i alla fall i viktiga faktorer som drev på utvecklingen så till den milda grad att det till slut utbröt revolution i Frankrike.

En tanke jag har är att så småningom (mha mina kommande PIM-stjärnor, kanske?) kunna starta upp en egen hemsida där jag kan ha rum för alla mina ämnen/grupper. Det vore smidigt, vettigt, pedagogiskt och dessutom roligt.

Roligt är nog inte ordet jag vill använda för mitt andra jobb på jobbet, ni vet allt det där som inte är direkt undervisningsrelaterat men som ändå bara måste göras. Igår var det dags för arbetsplatsinformation kring det faktum att vi inom ett par veckor står utan rektorer och ett arbetslagsmöte där vi förväntades utvärdera vårt kvalitetsarbete med fokus på de mål vi satt upp för hur vi vill bedriva vårt mentorsarbete. Eftersom vi haft en del vettiga mål men sannerligen inga uttalade i den vägen kan man lugnt säga att den person som kom med den lysande idén till utvärdering inte har såndär jättesusning, kanske...

Mötet räddades dock av att en kollega bakat en äppelkaka. Uppmuntrade och styrkta av den kunde vi åtminstone prata om hur vi vill jobba med våra mentorskap. Vi var rörande eniga att det är svårt - för att inte säga snudd på omöjligt - att utveckla ett gott mentorskap (för att inte tala om goda relationer med eleverna) om man, som i mitt och B's fall, har endast 20 minuter effektiv tid avsatt till detta varje vecka...











(Jag sökte i Multimediabyråns bildarkiv på "möte" och detta var vad jag hittade. Lite småkul, ju... ;-)

Tyst läsning

En svenskalektion varje vecka viks till läsning. Killarna får välja bok helt själva. De får läsa serier eller vad de vill. Det enda kravet är att de läser. Ingen loggbok, ingen sammanfattning, ingen recension. Bara läsning för läsandets skull. Spontana samtal brukar ändå uppstå kring det de läser och upplever i detta. De samtalen är bra därför att de styrs helt utifrån deras egna tankar, reaktioner och reflektioner.

När vi läser (ja, jag läser givetvis också under denna lektion) är det alldeles tyst, lugnt och koncentrerat. Det är vilsamt samtidigt som det ger energi för resten av dagen. Det är lustfyllt och fantasiberikande samtidigt som det ger bra bilder av ord, ordstrukturer, grammatik, bildspråk, kultur, in- och utsikter... ja, precis vad man vill.

Den här lektionen ser vi fram emot, både killarna och jag.

Snabbis

Jag vill bara säga att jag lagt till en ny blogg bland mina blogglänkar. Fler kommer inom kort!

Stay tuned.

Motion!

Jag funderar på en motion om... motion. Vad sägs om att förena nytta med nytta (och få det lite nöjsamt, samtidigt)? Min idé är att se om det skulle kunna finnas intresse för lunchpromenader här på jobbet, åtminstone någon dag i veckan. Man skulle kunna gå runt vår lilla sjö (tar max 20 minuter i lagom samtalstakt), samtidigt som man samtalar om viktiga saker.

Arbetsnamn på idén: PedaGÅgiskt Café. ;-)

Huff...

Jag skrev inget mer inlägg igår. You do the maths.

Då drar vi igång igen, då!

Jajamen!

Jullovet - det efterlängtade och välbehövliga - är slut.
Terminen börjar med en kompetensutvecklingsdag för oss lärare. Vi ska främst jobba i ämnesgrupperna, men ska också få lite tid till egen planering. Bra, för jag har nästan glömt allt jag planerade innan jag gick på ledighet. Jullov gör sådana saker med mig...

Jag hör av mig senare idag - om jag känner att min kompetens utvecklats.