fredag 30 september 2011

Fröken som förstörde

Jag läser Claude Kayats Mohammed Cohen, den arabiske juden. Det är svårt att gå förbi hans beskrivning av den unge Mohammads skoltid och lika svårt att låta bli att reflektera över densamma...

"Jag hade just börjat tampas med hypotenusan som i mina öron lät som ljuv fransk musik, jag var mycket nära att fatta poängen, de oändliga problemen, när fröken Dujardin tappert men med dåligt resultat försökte uttala våra familjenamn för att kontrollera vår eventuella närvaro.
- Mohammed Cohen? sa hon, den här gången utan skorrning och med höjda ögonbryn.
- Ja, det är jag, medgav jag, smickrad av detta tämligen oförtjänta intresse.
- Heter du verkligen Mohammed Cohen? upprepade hon, sprickfärdig av medlidande.
- Ja, svarade jag på god franska och fylld av stolthet.
Om frågorna i skolan är så lätta att besvara, tänkte jag, är det bäst att jag tar med mig en orientalisk vilokudde nästa gång.
Full av hopp om min framtida skolgång väntade jag mig att hon skulle ställa fler lika vilsamma frågor. Av typen: När krossade Napoleon araberna vid Poitiers? Eller: När avträdde våra galliska förfäder Alsace till romarna? Men hon gav mig en så kvistig kuggfråga att jag för alltid gav upp mina planer på de orientaliska kuddarna.
- Säg mig, lille vän är du jude eller arab?
Fräcka fröken! Som en åsna mellan två hötappar som inte hade ett viskande svar tillreds, blev jag sittande och idisslade min okunnighet. Mina kamrater hade avbrutit sina beräkningar av kvadraten på hypotenusan för att med bankande hjärta lyssna till mitt svar som lät vänta på sig. Jag kunde inte bara sitta där och gapa, jag måste ju öppna munnen.
- Nja, det är inte så lätt... Min mor är arabiska.
- Aha, sa hon ogillande. Och din far?
- Han är jude.
- Aha, aha, upprepade hon ännu mer ogillande. Med du då, vad är du för nånting?
Hon stod med höjd pekpinne, andades ut, andades in enorma moln av krita. Hennes näsborrar skälvde, det feta bruna vårtan kröp förskräckt ner mot hakan för att sedan så försiktigt klättra tillbaka upp mot tinningen och gömma sig i håret tills ovädret var över.
Jag spanade efter dromedaren genom fönstret. Ett åsneföl hade kommit istället. Det började skria i vanvördig närhet från fröken Dujardin. Över det högsta tornet på fästningsvallen som omgav arabstaden vajade trikoloren sedan 1881. Bara det vita och det röda syntes. Det blåa smälte samman med färgen på himlen. Samlade på krönen och i skottgluggarna på de ärrade fästningsvallarna försökte hundratals krigare i en gången tids uniformer och med blänkande hjälmar driva tillbaka myllret av inkräktare som med svärden blixtrande i händerna störtade fram mot repstegarna. Mynningsflammorna sken från alla håll. Svarta rökmoln steg mot den klarblå himlen. Pilarna ven. Då och då mullrade kanonen.
Tystnaden tog plötsligt form i mig. En steglitsa kvittrade en strof av Verlaine. Den fladdrade mellan en oleander och bougainvilleans grenar som sträckte sig över en vit vägg. Sedan sjöng fågeln en dikt av Rimbaud och en annan av Apollinaire. Jag glömde klassen och fröken Dujardin som väntade på helspänn.
- Nå? hördes frökens röst med snudd på otålighet.
Jag förstod till sist att jag inte längre kunde låta allesammans försmäkta i andlös väntan. Jag återser i minnet en liten glasögonprydd fransman. hans hy var vanligen skär men övergick nu i ultramarinblått när han såg bedjande på mig med ljusblå ögon som förstorades enormt av glasögonlinserna och upphetsningen.
- Fröken kanske kan fråga mamma och pappa? föreslog jag för att visa min goda vilja som var dubbelt stor av barnslig oskuld.
Klassen utstötte samfällt en djup suck, och det bildades ett lika stort moln som över Hiroshima.
- Ja, ja, ja, ja, suckade min lärarinna, dränkt i sin svamp av krita. Räkna nu vidare på din hypotenusa, det är den kortaste vägen till framgång.
Lättare sagt än gjort! Med sin fråga hade hon avbrutit mig i samma ögonblick som jag var på vippen att fatta hypotenusan, älska den och bli belönad i gengäld. Så nära jag var! Några grader nordväst. Mina försök att hitta rätt kurs igen förde mig på villovägar. En sista blick mot skyn, och jag såg min fina hypotenusa flyga bort med starka vingslag och hånfullt ta farväl.
Mina klasskamrater fördjupade sig med liv och lust i trigonometrin som jag körde fast i liksom Joseph som hade kissat i byxorna innan han ställdes i skamvrån.
Helt upptagen av frågan huruvida jag var jude eller arab började jag fundera över fallet Hamlet vilken, som alla vet, utan omsvep och för öppen ridå uttalade följande vid tiden för sitt besök i Jerusalem:
- Att vara jude eller arab, det är frågan."

torsdag 29 september 2011

Hehe...

Hos Lärare är bra att ha, på Facebook, hittade jag följande klipp.



Underbart! ;-)

Alive and kickin'

De var både trevliga och avspända de där herrarna från skolinspektionen. Det smittade av sig och situationen kändes egentligen rätt okej, även om frågorna - för att inte tala om svaren - kändes ganska random och jag har svårt för att se hur de ska kunna skriva en rapport på hela vår verksamhet utifrån dem. Men det problemet äger inte jag. Det känns skönt. Väldigt skönt.

Ja, frågorna var - som sagt - lite spretiga men ett par av dem var frågor vi pratar alldeles för lite om inom skolan. Jag känner att vi behöver prata om mycket om dem så att vi kan vässa oss och bli ännu bättre, som skola, än vi redan är. Tror jag ska diskutera detta med rektor redan idag, inför nästa Pedagogiska Möte. Jag har en hel hög med saker som jag vill lyfta - allt från ekologiskt, kravmärkt kaffe i maskinen till visionärt arbete.

onsdag 28 september 2011

Skolinspektionen

Skolinspektionen på plats. Idag är jag inbjuden (kallad?) till intervju (förhör?). Jag är redo. Jag har min rosa flumpetröja på mig, och matchande nagellack. Det känns tryggt. I övrigt får vi se vad som händer.

Arbetsrum - klassrum, pt II


Trivselarbetet går vidare. Baby steps, javisst. Men det går ändå framåt...

Men det är marginellt kul att se att det, i det första klassrummet, blivit sjögång bland bord och stolar och ett jämrans stök igen. Jag ska försöka att inte irritera mig på detta. Halva torsdagarna och hela fredagarna är det jag och mina klasser som äger rummet. Vi får väl se till att ha det trivsamt, lugnt och kreativt , om inte annat.

söndag 25 september 2011

Husförhör?


Den här veckan får vår skola besök av Skolinspektionen. Jag är en av de Utvalda. En av dem som ska intervjuas av inspektörerna. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot det, direkt. Detta beror dels på tidigare erfarenheter (på annan arbetsplats) av Skolinspektionsbesök och dels (mest, faktiskt) därför att jag inte vet vad det är de vill intervjua mig om, vilken typ av frågor de vill ställa - samt vetskapen att de är ute efter avvikelserapportering. De vill inte veta allt bra som görs hos oss. De vill bara veta vad vi inte gör. Såpass mycket vet jag.

Men framförallt att ställas inför en intervju utan att ha fått se några frågor, eller ämnesområde, innan mötet. Det känns helt enkelt som att jag ska... förhöras.

lördag 24 september 2011

Jag undrar

En kollega berättade igår hur hon använt nästan en hel planeringsdag till att skapa en bra ingång för lektioner i argumentation. Ett för henne nytt arbetsområde.

Jag undrade... varför frågade du inte de andra hur de brukar göra? I samma ögonblick jag sa orden kände jag att frågan på något vis var retorisk. Svaret liksom gav sig självt.

Men varför vågar man inte fråga varandra om stöd? Varför tror man att man måste klara sig alldeles själv hela tiden? Vilken slags kultur har man på sin arbetsplats när lagarbetet förefaller stanna på konferenserna? Varför bjuder man inte in sig själv - eller andra - till lektioner?

Det undrar jag.

fredag 23 september 2011

Arbetsrum - klassrum

Varje morgon när jag låser upp dörren till mitt arbetsrum, tänder lampan och sätter ifrån mig min väska faller en förväntansfull känsla över mig - jag tror den stavas a r b e t s l u s t. Jag startar datorn och ser på mina böcker och papper, på den snygga almanackan, på växten i sin kruka, på den överfyllda pennburken, på ett par fina bilder jag satt upp, några färgglada kom-ihåg-lappar och på alla mina andra arbetsverktyg som jag har inom räckhåll. Jag tycker om mitt arbetsrum. Det inbjuder till arbete, till kreativitet och till goda samtal med de kollegor jag delar rummet med.

Men... hur ser klassrummen ut? Hos oss har vi ju inte ett klassrum för varje klass utan i bästa fall ett för varje ämne vilket betyder att både jag och eleverna vandrar emellan dem. Nu är vår skola inte så stor så det är inga långa sträckor vi tillryggalägger om dagarna. Vi kan leva med det. Rätt gott, till och med. Vad värre är - när ingen "äger" klassrummen, oavsett om det är ämne, lärare eller klass, finns en risk att de blir... opersonliga. Avskalade. Och egentligen inte ens funktionella. Inte om man med "funktion" avser att skapa en till arbete och samspel inbjudande atmosfär. Till arbetsglädje, till lust och till kreativitet. Visst - vi har bänkar och hyfsat sköna stolar och vi har projektorer och IT-prylar. Men tänk om vi kunde klä in våra klassrum i böcker? I bilder? I elevernas egna arbeten? Tänk om det rentav kunde stå en växt i något av fönstren? Eller - ifall jag skruvar ner ambitionerna några varv - om bänkarna bara kunde stå lite snyggt. Stolarna vara ordnade. Om det inte såg ut som om de som tidigare använt rummet varit tvungna att evakuera, hals över huvud?

Så tänkte jag om arbetsrum och klassrum, igår kväll.

Sedan slutade jag gnälla. Och började göra. Idag.















(Före I)
















(Före II)















(Efter I)
















(Efter II)

Det som bland annat inte syns på före-bilderna är skräpet på golvet, eftersom röran omöjliggör riktig städning, och kadavret till teveapparat-och-dvdspelare-på-rullbar-hög-ställning som stod och skräpade i ett av hörnen. Och det här är bara början. Eleverna som hade morgonlektionen där uttryckte sin uppskattning. Det tyckte det blev lugnare och kändes bättre att också sitta så att alla kunde se varandra. Väggarna ska "dekoreras" om. Och minsann om jag inte ska dra in en krukväxt också. Bland annat.

Fortsättning kommer alltså att följa.

torsdag 22 september 2011

Summer lovin'

Vi jobbar med sommarprogram, efter inspiration från Malin. Klassrummet surrar och bubblar av engelska, av idéer, av prat och skrivande och musiksnuttar som ska vara med. "Kan man säga så här?"... "hur stavas..?"... "om vi vill göra ett program ihop, då får vi väl lite mer tid..?"..."Får jag kolla på ditt?"... "Ska alla kunna lyssna på mitt program sedan?"..."Är det okej om man vill spela en låt med svensk text?". Härligt!

De blyga vill inte gärna att andra ska lyssna på deras program, när de är klara, men är ändå nyfikna på de andras. Jag tänker att jag ska göra en deal med dem; alla lägger upp sina program i vårt virtuella klassrum på skolportalen - om jag först visar en liten snutt där jag filmat mig själv när jag gör lite reklam för Skolsnack. Kanske kan funka?

tisdag 20 september 2011

Om att göra modeller - och om att våga


Idag visade jag eleverna (EngC) hur jag ibland dissekerar en text i jakten på struktur, mottagaranpassning, register, strategier, ledighet och annat spännande. Jag erkänner villigt att jag trodde de skulle vara rätt ointresserade av detta, men jag blev positivt överraskad. Vi kunde faktiskt prata lite kring hur man kan arbeta med texter av olika slag. En del ville prova själva.

Jag vågar göra det igen! Snart!

måndag 19 september 2011

Sådärja!

Min mugg fick välförtjänt uppmärksamhet i samband med att hela kollegiet kollade Skolsnack, på konferensen, och en intressant diskussion utbröt bland några av oss. Vi hann, helt kort, prata om begreppet "flumskola" i alla fall. Vad är en flumskola? Känner vi igen oss i medias beskrivning av skolan? Hur påverkas vi av gnällspikarna? Förstår gnällisarna själva vilken effekt deras gnäll har på oss andra?

Jag ser det som en bra början, i alla fall!

Det tunga artilleriet?

Jag inser att en liten knapp, om än aldrig så röd, är alltför subtilt. Jag pimpar min termosmugg och hoppas på bättre resultat...

Reaktioner

Klockan är 13.44 och jag har fått en (1) reaktion, på knappen.

En kollega säger (ca 09.40): "Vad står det på din knapp?"
Jag visar.
Hon skrattar lite kort och går sin väg.

Hm...

Taggad!

I eftermiddag ska vi ha konferens, dels vanlig APT och dels ett nytt inslag som vi beslutade om under vårterminen - pedagogiskt café. Jag vet inte än vad det pedagogiska caféet ska handla om, men skulle det saknas uppslag (vilket jag inte tror) så har jag några idéer. Jag har t ex den här på mig idag:










Jag hoppas få någon reaktion på den och att denna reaktion ska kunna bli upptakten till diskussioner kring lärarens roll, kring undervisning och kunskapssyn!

Och en av kollegorna, som också sett Skolsnack, önskade sig av sin chef att första avsnittet skulle visas för hela kollegiet! Schysst initiativ, if you ask me!

söndag 18 september 2011

Om externa examinatorer




















På min arbetsplats har det länge arbetats med externa examinatorer. Rent historiskt har det att göra med att en stor del av undervisningen delvis varit distansbaserad men det var före min tid. Systemet med fler än en bedömare tyckte dock de allra flesta (kanske alla - jag vet faktiskt inte) var så bra att det behölls när det andra skrotades.

Morrica bad mig beskriva lite hur vi jobbar med detta.

De externa examinatorerna kan antingen vara andra lärare på skolan, erfarna lärare från andra skolor eller rentav - i något fall - nyligen pensionerade lärare med ämneskunskaper och bedömningsfärdigheter som är up to date.

I mina ämnen är det en mix av ovanstående; i engelska bedömer jag tillsammans med en annan engelsklärare på skolan och i religionskunskap gör jag det tillsammans med en mycket erfaren lärare från en annan skola i en annan kommun.

I engelska utgår vi gemensamt från resultat på nationella prov och gör också en gemensam muntlig examination (som vi byggt ut så att den är mer omfattande än den muntliga delen i NP). Där kan då min kollega ge sin bild av eleven vad gäller bedömning och betyg - vilket ju blir en summativ bedömning. Sedan har jag ju ett kompletterande underlag i form av allt eleven visat (performance, inlämningsuppgifter osv), och de framsteg som gjorts, under kursens gång - den normativa bedömningen. Denna blir då endast använd som en positiv, eventuellt "höjande" faktor vid det slutliga betygssättandet (som görs av mig i egenskap av ansvarig lärare, men ändå i samråd med min medbedömare) eftersom man knappast kan ge en elev ett lägre betyg än det som blir utfallet av NP - däremot kan man ju ge ett högre...

I religionskunskap låter jag en extern examinator inte bara medverka vid en muntlig examination utan dessutom både utforma och rätta den skriftliga - givetvis utifrån styrdokumentens krav på centralt kursinnehåll - men även annat som vi kanske tillsammans (eleverna och jag, alltså) velat få med under resans gång). Precis som i engelskan sätts inte ett lägre betyg än det som blir resultatet av den skriftliga examinationen. Den muntliga delen blir ännu ett tillfälle för eleven att visa vad h*n inhämtat av kunskaper och färdigheter under kursen. Examinatorn gör sin bedömning och betygssättning och vi diskuterar detta (våra bedömningar är oftast kusligt lika - vilket jag tillskriver den vikt vi lägger vid att nogsamt följa Skolverkets riktlinjer, vilket givetvis görs även i engelskan). Sedan fattar jag - i egenskap av ytterst ansvarig - det avgörande beslutet och precis som i engelskan väger jag då in allt gott jag sett av elevens arbete under kursens gång.

Våra elever upplever detta system som både rättvist och rättssäkert. Det gör jag också.

Jag hoppas min förklaring inte varit alltför luddig!

lördag 17 september 2011

Bladverk eller rötter?

Jag tycker det känns som att Majoren Björklund och hans anhang är ute bland kvistar och bladverk och grejar, när det som behövs är en rejäl rotblöta...

Externa examinatorer samarbetar vi redan med på vår skola, och det är något som både lärare och elever tycker är en bra sak, men det är ju inte den delen av vår verksamhet som borgar för arbetsglädje, lärande och utveckling.

I'm just saying...

torsdag 15 september 2011

Inspiration och utveckling


Så här i slutet av arbetsdagen hittar jag en liten lucka för en stunds reflektion och kaffe. Just idag väljer jag att använda den tiden till en bloggpromenad i det jag brukar kalla mitt utökade kollegium. Jag kikar in hos bland andra Anne-Marie, Malin, Metabolisterna, Morrica och Tysta tankar och läser. Blir inspirerad, tankfull och får idéungar att utveckla.

Att dela idéer med varandra. Modella hur lektioner och projekt kan se ut - det är en fantastisk sak. Jag i min tur lånar, modellar om tillsammans med eleverna och sprider vidare. Goda pedagogiska ringar växer på vattnet.

onsdag 14 september 2011

Tänka fritt är stort. Tänka nytt är inte mindre!

Jag blev så tänd på idén, som jag hörde om i Skolsnackprogrammet på FB ikväll, där det berättades om skolan som hade mycket större fokus på en schysst uppstart av läsåret, än på läsårsavslutningen. Så coolt! Och underbart! Varför har inte fler av oss tänkt - och gjort - så? Visst kan det vara trevligt att tacka av varandra för ett gott läs- och arbetsår men det är ju oändligt viktigare att välkomna alla till det nya året - genom en inspirerande och rolig start!

Detta bara måste jag ta upp med mina kollegor! Snarast! Man kan ju faktiskt göra det även vid uppstart av en ny [vår]termin, till exempel!

Reformera mera! Eller?

Regeringen satsar 3.8 miljarder på lärarreform, står det att läsa på regeringens hemsida.

Jag ska läsa närmare och se vad det kan betyda.

Synligt lärande - ladda bums ned och sprid överallt!

Så uppmanar Anne-Marie och eftersom jag tycker det är en mycket god idé så gör jag just det. Gör ni detsamma!


HÄR är länken!

Jomen, alltså...

När jag såg det här på Facebook blev jag ju inte så lite glad.

Och idag är det premiär för Skolsnack! Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig!

tisdag 13 september 2011

Glädjens trappsteg

En elev kommer in till mig på mitt arbetsrum, med glada, glada ögon.

- Har du tid? undrar h*n.
- Jomen självklart, säger jag och lägger ner locket på laptopen för att koncentrera mig på det h*n vill berätta.
- Jag har haft fel och du och Anna har haft rätt, säger h*n.
- Vad? säger jag och fattar absolut inte vad h*n pratar om.
- Jo... men ni har ju sagt att om jag bara börjar läsa på engelska... och skippar att slå upp alla de där orden som är adjektiv och istället fokuserar på att bara förstå liksom... helheten, i första hand... så kommer det att lossna och jag kommer att förstå vad jag läser... och vet du... Ni hade rätt! Jag har läst över trettio sidor nu, i The God of Small Things, och bara slagit upp ett enda ord... det var det där gurkordet... och jag förstår ju vad det handlar om! Det känns som ett... genombrott för mig!

Jag bara log brett eftersom jag ju visste att h*n skulle klara detta. Att om h*n bara vågade språnget skulle det lossna...

- Och, fortsatte h*n, det här med hur man lär sig... hur häftigt är inte det? Jag trodde att det liksom skulle vara som en jämn uppförsbacke, men... i stället är det ju som trappsteg - och de är inte ens lika stora, de där trappstegen!

Och så lämnade h*n mitt arbetsrum. Det såg ut som att h*n gick helt värdigt, men nog tyckte jag att h*n liksom skuttade - inombords.

Jag tänker på läroplanens mål när det att hjälpa eleverna att utveckla "insikt om sitt eget sätt att lära och en förmåga att utvärdera sitt eget lärande" och känner mig rätt varm inuti.

måndag 12 september 2011

Willkommen, bienvenue, welcome!

För ett par veckor sedan var 14 av våra elever, tillsammans med några lärare, på besök hos en ungefär lika stor grupp elever/lärare i Polen med vilka vi arbetar i ett projekt kring Östersjön.

Den här veckan är det vår tur att återgälda gästfriheten. Det börjar bra!

Sharing is caring!

Jag läser hos Anne-Marie om att dela med sig av varandras undervisning.

Så underbart det vore om vi hade mera av sådant! Jag kan, till min sorg, upptäcka att vi inte ens pratar särskilt mycket med varandra om vår undervisning. Fika- och lunchpauser går åt till att prata mest om väder och vind. Undflyende ting.

Och att dela varandras undervisningsidéer? Inte alls särskilt vanligt. På sin höjd sticka till varandra någon kopia på en tidningsartikel, eller frågor till en film. Det är inte så dumt det heller, ibland. Men... om vi kunde prata mer om hur vi möter våra elever en måndagsmorgon? Hur vi kan attackera en engelsk text på ett nytt fräscht sätt? Hur vi kan våga gå ifrån läromedlen och lära på andra sätt?

Och det kan nog vara så att det är den där triste Jante som är inbegripen. Tro inte att du är något. Tro inte att du kan komma här och dela med dig av dina tips. Tror du inte vi vet hur man ska undervisa, va'? Och att själv fråga... vad kan det tyda på? Osäkerhet? Oerfarenhet?

Och så går vi där och bevakar våra lektioner, våra undervisningar - och glömmer mitt i allt detta att vi har ett gemensamt ansvar för att våra elever ska få en så bra skola, så bra undervisning, som det bara är möjligt. Vi glömmer att våra erfarenheter, tankar och idéer tillsammans blir så mycket starkare, så mycket bättre, så mycket mer om- och inneslutande - för oss alla. Lärare och elever.

fredag 9 september 2011

Skolsnack - nya grepp i skoldebatten!














Under en tid har jag följt en ny idés tillblivelse, på Facebook. Det är Fredrik Svensson och ett gäng medarbetare som startar Skolsnack-GarageTV! En talkshow där programmet distribueras via Facebook och där ambitionen är att låta publiken vara med och bestämma innehållet.

Jag tände på idén direkt! Äntligen ett bra forum där vi alla ges möjlighet vara med och påverka, göra våra röster hörda och ge schyssta vardagsperspektiv på både stora och små frågor! Ni vet... vi vanliga... vi som inte är proffstyckare, eller superpedagoger utan mer jobbar i det dolda. Vardagens ganska hemliga hjältar!

Premiär för programmet är onsdagen den 14 september och ni hittar det här!

Nyfikna på att läsa mer om detta? Då får ni två länkar av mig:
Den här och den här! ;)

Vad ni gör... missa nu inte detta! Jag tror det kan bli precis hur bra som helst!

onsdag 7 september 2011

Inför de långa konferensernas tid

Nu närmar sig de långa konferensernas tid. Då krävs stora muggar. Muggar som håller värmen länge.

Och chåkla'!

... och den man bör fjäska för är en själv! Men muggen och chåkla'n är till en härlig, alltid peppig och generöst med-delande kollega och Vän! Peppelipepp!

(Fast jag köpte en likadan mugg till mig själv, också... ;))

Here we go again

Jag läser i DN:s ledare om tankar kring att Jan Björklund nu lanserat Mattelyftet. Av artikeln framgår att det är en bra sak, och så kan det nog absolut vara. Matematik är ett viktigt ämne som många elever tycker är kämpigt. Ordet "katederundervisning" tänker jag inte diskutera här eftersom det har så olika konnotationer och det får bli en egen debatt... Men i artikeln står också att "De [lärarna, min anm.] har ständigt utsatts för påverkan, av politiker, trender, lärarhögskolor, forskare och proffspedagoger i en salig blandning. Det har de senaste decennierna försämrat den svenska skolan." Vänta lite nu. Att det alltså forskas på skolans område och att lärare tar del av detta och prövar en del av det som forskningen kommer fram till är bra saker skulle alltså vara negativt? Att vi har en utbildning i vårt yrke och att denna påverkar oss är också av ondo? Hmm...

Och så "att vända utvecklingen krävs tydliga kunskapskrav och kursplaner, ökad ordning och kontinuerlig uppföljning av vad eleverna lärt sig." Hoppsan! Här kommer Majoren och pekar med hela armen igen och det är vad vi behöver? Reality check, någon? Ja, skolan har problem. Stora problem, till och med. Men kunskapskrav och planer för kurserna har funnits hela tiden (om än en smula otydliga och jag är inte säker på att våra nya ämnesplaner är SÅ mycket tydligare). Ordningen är ett problem på sina håll men det handlar inte om att komma tillrätta med den så mycket med disciplinära åtgärder som att få utrymme för att ständigt få alla elever att bli sedda och lyssnade på, till exempel... Och kontinuerlig uppföljning - vilka lärare gör inte det och har gjort hela tiden?

Men nu är vi alltså där igen. Lärare är oproffsiga rön som vajar efter den vind som blåser för tillfället. Eller? Och... hur går det ihop med att det, enligt artikeln, är lärarna som ska utforma undervisningen? Klarar vi verkligen av ett sådant ansvar?

tisdag 6 september 2011

Hmm...

... det var visst Skolans Dag idag? Jag märkte inget ovanligt. Gjorde ni?

Tankar för dagen

Arbetsdagen kommer att bli en planeringsdag, mestadels. Jag har rätt mycket att styra upp med religionskurserna så att vi ska hinna få med allt det som ska inrymmas i dem. Tillsammans har vi tittat på vad som ska vara det centrala innehållet i kursen, eleverna och jag, och sedan har alla kommit med önskemål om vad de skulle vilja se särskilt mycket av i kursen, liksom tankar kring upplägg för att de ska känna att de får sina individuella inlärningsbehov tillgodosedda i största möjliga mån. Nu ska jag sy ihop något bra av detta utifrån det vi tillsammans kommit fram till och utifrån ämnes- och läroplan! Roligt!

fredag 2 september 2011

Musikens makt

Vi lyssnar ofta på musik tillsammans. Musiken hjälper till att samla ihop, att lugna en smula, runda av eller ibland skapa energi. I morse blev det...



Morgonen var grå och lite kylig och musiken värmde oss skönt.

torsdag 1 september 2011

Högläsningens magi

Idag frågade jag en klass treor som läser A-kursen i religionskunskap om de ville att jag skulle läsa högt för dem ibland. Det ville de! Jag fick dem att högtidligen lova att säga till mig ifall de inte tycker läsningen ger dem något, för i så fall skippar vi det hela.

Boken är Ser mitt huvud tjockt ut i den här, av Randa Abdel-Fattah, och handlar om den väldigt vanliga tonårstjejen Amal som bestämmer sig för att bli "heltidare", dvs bära hijab på heltid. Inspirationen till detta kommer från Rachel i Vänner. Boken har någonstans beskrivits som en bruksbok mer än en litterär upplevelse. Men jag tänker att den ger oss en möjlighet att få en inblick i muslimskt vardagsliv, att få möta något av en religion från insidan och incitament att lyfta upp och samtala om fördomar vi kan ha om inte bara islam utan också andra religioner och deras utövare. Vi får väl se hur detta utfaller. Men jag har länge velat arbeta med skönlitteratur även i religionskunskapen och detta är en början.

Det som i alla fall inte kan bortses ifrån är den effekt en stunds högläsning har på en klass. Det sprider sig en slags vilsam tystnad. Vi slappnar av. Följer berättelsen. Och det spelar ingen som helst roll att lyssnarna är unga vuxna - högläsning är magiskt.

När vi läst en liten stund dyker det upp spontana frågor. Och vi tar oss tid att samtala kring dem. Sedan fortsätter vi en bit till.