Vad är det som ska mätas?

Jag har sagt det förut (tror jag) och jag säger det igen (oavsett); de nationella proven i engelska för år 9 (vilka är aktuella just nu, på sommarskolan) kräver inte bara en viss nivå på elevens språkliga förmåga (vilket naturligtvis i detta sammanhang är självklart) utan också en viss allmänbildning (vilket inte känns riktigt lika självklart). Om du till exempel inte är lite insatt i samhälls- och/eller miljödebatten får du svårt att klara vissa uppgifter.

Jag håller läroplaner och andra styrdokument mycket högt och så här står det i målbeskrivningen för ämnet engelska kursiveringarna är gjorda av mig):

"Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret

Eleven skall
– förstå tydligt, även något regionalt färgat, tal i instruktioner, berättelser och beskrivningar som rör kända förhållanden och egna intresseområden
– kunna delta aktivt i samtal kring kända ämnen och med hjälp av olika strategier bidra till att kommunikationen fungerar"

"Kända förhållanden...//... ämnen" - för vem? Vem/vilka avgör vad som kan vara ett känt förhållande för en femtonåring? I vilken utsträckning prövas elevens kunskaper kring "egna intresseområden"?

"– kunna muntligt berätta och beskriva något som hon eller han sett, hört, upplevt eller läst samt uttrycka och argumentera för en uppfattning i något för honom eller henne angeläget ämne"

Nationella provens skriftliga såväl som muntliga uppgifter ger ytterst litet utrymme för det där sista - att diskutera något eleven själv finner intressant...

OK. Nationella proven är inte allt. Man varken står eller faller med dem. Verkligen inte. Som lärare har jag så många andra möjligheter och verktyg att använda vid bedömning. Men ändå läggs stor vikt vid dem i skolan, i samhällsdebatten (läs:media och Herr Glugg) och - inte minst! - bland föräldrar och elever. Då tycker jag att en eftersträvansvärd sak vore att göra dem mer rättvisande. Kanske finkalibrera dem ytterligare på något vis?

Stolthet!

Några av mina elever gör ett hörförståelseprov. En av delarna i provet består i att lyssna till korta dialoger och sedan kryssa i svarsalternativ. Jag ser hur en av mina elever, som sitter helt nära mig, kryssar i ruta efter ruta - och jag ser att det oftast blir rätt. När jag ser det blir jag sådär bubbligt GLAD för hens skull! Vi har arbetat tillsammans en längre tid och äntligen - äntligen! - börjar resultaten av hens hårda arbete kicka in - och det rejält!

Lite senare rättar jag proven och det visar sig ha gått fint för ytterligare ett par elever. Underbart!
Jag är så himla stolt över dem och så glad för deras skull! Känslan att få lyckas -den är ovärderlig! Dessutom tror jag den är absolut nödvändig för framtida "lyckanden". Vi bygger en god spiral!

*gääääsp*

Jag hörde på morgonnyheterna idag att en nyligen gjord amerikansk undersökning påvisar att sovmorgnar är gynnsamt för tonåringars hälsa! För lite sedan såg jag ett program på Kunskapskanalen som presenterade hur forskningen också kunnat ge belägg för att ungdomars inlärning fungerar allra bäst från förmiddagen till tidiga eftermiddagen - med en absolut topp mellan ungefär kl 11 och kl 15.

Hur kan vi i skolan ta vara på detta vetande? En engelsk skola omnämndes i ovan nämnda teveprogram; de hade beslutat att införa flextid före 11 och efter 15, och koncentrera de tyngsta ämnena mellan dessa två tidpunkter. Kan de kan vi! Men gör vi det? Inte såvitt jag vet. Vi "kan" inte ens ge våra ungdomar lite sovmorgon eftersom skolschemat styrs även av sådana banala utomstående faktorer som busstidtabeller...

En sommarresa

Sommarskolan är en spännande resa som jag gör tillsammans med mina elever. För första gången får vi se hur det fungerar att läsa ett enda skolämne koncentrerat under tre veckor. Det koncentrerade formatet ger nästan lika många timmar som en skoltermin, men det som gör det hela intressant är att eleverna ges möjlighet till en helt annan slags kontinuitet och överblick än annars. Varje dag tar vårt arbete vid där vi slutade dagen innan. Vi omsluts av engelskan från det att vi kommer till dess att vi skiljs åt efter arbetsdagens slut. Orden, tankarna, formuleringarna dröjer sig kvar i medvetandet... Någon har tänkt på det h*n skrev dagen innan och vill göra en ändring, eller ett tillägg, eller kanske lyssna en gång till på en text. Aldrig att vi måste bryta för att ett annat ämne tränger sig på och behöver uppmärksamhet. Och eleverna gör framsteg! Efter de första, lite trevande dagarna lossnar det plötsligt. Processen går igång och ett flöde uppstår.

Spännande!