tisdag 7 december 2010

Mitt utökade kollegium

Vi har besök. Från Polen. Till min glädje ingår en engelsklärare i "delegationen".

Vi fann varandra snabbt och har haft tillfälle att mötas... samtala... fråga... svara... jämföra. Så lika våra världar är. Och ändå så... olika. Så många frågor vi har till varandra. Så nyfikna vi är.

Ännu en kollega att utbyta tankar, erfarenheter och idéer med! Me likes!

tisdag 30 november 2010

I dialog








Inlämningsuppgifter en masse. Jag tycker det är roligt att få dem i min hand (fast det får jag ju inte - de skickas ju in elektroniskt) och få ta del av elevernas nedskrivna tankar. Sedan går jag i skriftlig dialog med var och en. Denna kommunikation utgör sedan grunden för vidare samtal och resonemang. Vi läser varandra. Talar med varandra. Resonerar. Utbyter idéer, erfarenheter och funderar tillsammans över hur vi ska gå vidare. Framåt.

måndag 29 november 2010

Tid för reflektion

Egentligen hade jag helt andra planer för eftermiddagens lektion med en grupp vuxna elever. Men när en av dem frågade mig "hur lär man sig egentligen nya ord?" gjorde jag en trippel Salkov - med skruv! - och så använde vi tiden till att gemensamt diskutera, jämföra och berätta om hur vi lär oss. Hur sammanhang och motivation och intresse gör allt så mycket enklare. Vad säger språkforskning? Våra egna erfarenheter? Och handfasta tips. "Vad fungerar bäst för dig?"... "Så här brukar jag lära"... "jag lär mig lättast om..." osv.

En lektion då var och en - och ändå tillsammans - fick möjlighet att reflektera över sitt eget lärande... och sätta ord på det. En viktig lektion.

tisdag 23 november 2010

Vi fuskar! Som fan!

För några år sedan hörde jag en god historia om en lärare som brukade dela ut skriftliga prov för att sedan blinka till eleverna och säga att "det här är er skrivning... men... vi skriver inte idag... kika i stället på skrivningen och gå sedan hem och förbered er..." Så härligt, tänkte jag då! Samtidigt som en liten luther - eller om det kanske var en liten jante? - satt på min axel och petade på mig med en vass pinne. Så fick man väl ändå inte göra? Hmm... min devis har ofta varit att det är lättare att få för-låtelse än till-låtelse... och om det inte är uttryckligen förbjudet så får man...

Nu prövar jag en Leif Strandberg-Vygotskij-Magda-idé. Vi ska ha skriftlig tenta i religionskunskap om några veckor. Jag har tre tentor. Den första arbetar eleverna med tillsammans, företrädesvis på lektionstid. De/vi diskuterar lösningar tillsammans. Den andra ska de få skriva enskilt, men med fusklappar till hands. Först vid den tredje kör vi i skarpt läge. Nyheten med detta är skrivning nummer två - den med fusklapparna.

Jag tror på många mycket goda resultat i gruppen!

Man får fuska! Det är fint att vara plugghästar, tillsammans!

torsdag 18 november 2010

Väl talat!

DN. Debatt idag:

Legitimation kommer att sänka läraryrkets status

Vettigt resonemang, tycker jag.

Författarbesök

Vi har haft intressant författarbesök den här veckan. Jag bjöd in Lee Stringer som skrivit bland annat Grand Central Winter ur vilken en aktuell text, No Place to Call Home, är hämtad.

Med mörk röst och bred amerikansk accent berättade Lee om sitt liv som uteliggare och crackmissbrukare och hur skrivandet kom att förändra hans liv totalt. Hans berättelse tog tag i oss och alla lyssnade intensivt.

Ära vare Buddha för Youtube!


Och... varje människa bär på en historia, värd att berättas.

tisdag 16 november 2010

Pennfajtas, kanske?

... jag har fått nya brevvänner! En hel klass, till och med!

Ojojoj, vad vissa och somliga har att ta igen på fredag... :-) Till att börja med behöver vi nog repetera ihopskrivning/användning av genitiv-s, stor bokstav och något mer. I en C-kurs.

Jag noterade dock det lilla hjärtat...

... och brevet pryder nu mitt arbetsrum.

tisdag 9 november 2010

Vecka 45

Höstlovet är över och efter att ha laddat batterierna (jag i Prag och mina elever på andra håll) drar vi nu på spikskorna och spurtar mot terminsslutet, vilket också betyder slut på ett par av kurserna och därtill hörande tentor och muntor. För ettorna är detta ett nytt sätt att arbeta som till en början innebär en viss anspänning och mycket av mitt arbete går ut på att hjälpa dem se hur mycket de redan kan och vet så att de litar mer till sig själva. Så här långt verkar det fungera.

Jag kan ju inte bara ge en massa energi till mina elever utan att också fylla på de egna förråden. Inspirerad av Anne-Marie börjar jag läsa Vygotskij igen och med helt andra ögon än när jag mer flyktigt nuddade vid honom under min lärarutbildning. Detta får jag säkert anledning att återkomma till.

onsdag 3 november 2010

Skola i förändring

Så heter en film från Skolverket som behandlar de förändringar som grund, special- och sameskolan står inför. Jag kikade på den idag, denna den tredje studiedagen. Om inte annat är det intressant att se hur inte bara gymnasiet utan hela skolan befinner sig mitt uppe i ett gigantiskt förändringsarbete.

Jag hoppas det också blir möjligheter framöver att strukturerat diskutera vad förändringarna innebär för oss i vår verksamhet, och då inte bara på organisatorisk nivå - utan vad jag hoppas är ännu mer helhetstänkande och, inte minst, the revival of att använda styrdokumenten dagligen och stundligen.

En rejäl implementering av den nya betygsskalan och tänket kring den vore inte heller helt fel. Det vore till och med ganska rätt.

tisdag 2 november 2010

Utbyte

Jag är här och andra är någon annanstans. Men vi kan mötas... över ett lunchbord eller via nätet och dela tankar, tips och erfarenheter. Av en tidigare arbetskamrat fick jag, via Facebook, ett mycket lovande tips - en länksamling för lärare i samhällsorienterande ämnen. Den hoppas jag hinna studera närmare i morgon!

En annan kollega var på en mycket intressant studiedag för historielärare igår. Han berättade hur de fått möta forskande lärare som berättade mycket om vad som sker just nu på olika fronter och många handfasta idéer kring hur dessa nya kunskaper kan användas i praktiken. Inte minst intressant var en föreläsning och efterföljande diskussion om betyg och bedömning och vad det egentligen är vi försöker mäta och bedöma. Undersökningar som redovisades visade att alltför många mäter helt fel saker, dvs man tror att man mäter en sak - men i själva verket är det något helt annat. Och jag fick en idé... som jag kanske återkommer till när jag repat lite mer mod...

Det humanistiska manifestet







Studiedag nr 2 idag. Fokus: Gy2011. Om man arbetar på en skola långt bortom storstäder och allfarvägar får man snällt finna sig i att vara en av dem som allra sist får vara med om Skolverkets konferensturné.

Men vi ägnade ändå förmiddagen åt att titta på film. Jag tycker det är spännande att få vara med om en reform av gymnasieskolan. Men det hjälper föga när filmen är så fruktansvärt tråkig och småtafflig att jag höll på att somna. Entoniga röster malde på i fel kameravinklar och med konstiga bakgrunder och nåde den som kostade på sig att se glad ut. På filmen, alltså. Vi såg jätteglada ut - inte minst när vi fikade.

Efter lunch arbetade vi i våra respektive grupper. Jag är med i HUM-gruppen och vår uppgift var att se över vilka kurser vår skola kan och/eller vill erbjuda när det gäller programfördjupning och individuella val. Intressant och roligt! Vi plockade ihop ett förslag med olika "valpaket" för de två inriktningar som ska finnas inom HUM hos oss; språk och kultur. I vår iver tänkte vi oss t o m hur man skulle kunna marknadsföra de två inriktningarna hos de presumtiva väljarna - nior, alltså.

Sålunda skapade vi något som vi lekfullt kallar "det humanistiska manifestet". Man får faktiskt leka och skoja. Också.

måndag 1 november 2010

There and back again...

Jag är hemma från Växjö nu. Nu vet jag lite mer om intermedialitet. Det hade varit fint om jag/vi dessutom hunnit fundera kring hur vi ska använda dessa våra nyvunna kunskaper i praktiken. Men det gavs det ingen tid till. Däremot fick vi en onödligt lång kaffepaus. Och sedan en föreläsning i att brus gynnar elever med koncentrationssvårigheter. Eftersom föreläsaren var professor fick han, utan motsägelser, göra det precis så krångligt som det bara gick. Men det ordnade sig på slutet, då vi faktiskt fick tillfälle att både ställa några frågor och komma med egna tankar/erfarenheter.

Höstlöv... lov... love...

Framför mig, och resten av lärarsverige (märkligt uttryck), ligger nu tre dagar av möten, seminarier, samtal och - förhoppningsvis! - lärande. Idag är det Lärarnas Dag på Linnéuniversitetet och jag har valt att åka in till Växjö för att vara med på två föreläsningar; en om intermedialitet och en om hur brus kan underlätta för människor med koncentrationssvårigheter. Det var de två mest intressanta jag kunde hitta och jag hoppas de ger mig något. Om inte annat kanske de kan utgöra plattformar för möten med andra lärare och dessa möten i sin tur kanske kan vara fruktsamma.

Förra året arbetade jag i Stockholm och kunde närvara en dag på Skolforum. Det var inspirerande, även om jag inte är särskilt förtjust i mässor. Jag ser till slut inte skogen för alla träd.

Jag återkommer.

tisdag 19 oktober 2010

Att vara lärare

Jan Björklund sa i radion igår - apropå det här med lärarlegitimationer - att han tror att vi i Sverige har alldeles för många lärare, som saknar behörighet. Dubbelfel, på något vis. Jag anser att om man inte har adekvat utbildning/examen och därmed saknar behörighet så är man faktiskt inte lärare. Måhända arbetar man som lärare (och man kan ibland göra ett mycket gott arbete) men man är inte lärare. Nu ska en legitimation införas, vilken ibland kan kännas som att den examen man (jag) har liksom inte skulle vara tillräcklig (även om vi som är behöriga och redan arbetar i yrket kommer att få våra legitimationer utan några extra ansträngningar) och dessutom sägs legitimationen och de regler som kommer att införas vad gäller bedömning och betygssättning vara ett påtryckningsmedel för kommunerna att låta fortbilda sina obehöriga "lärare". Jahaaaa..? Så till skillnad från oss som har pluggat för egna pengar (låt vara i form av en kvarts mille i studieskulder) så ska en del få sin lärarutbildning/behörighet betald eller subventionerad av arbetsgivaren? Shysst!

Eller kanske inte?

fredag 17 september 2010

Det är inte det att jag inget har att säga...

... jag hittar bara inte tiden för det.

Mina dagar är fyllda av interaktion med elever och kollegor. Ja... ni vet. Så mycket roligt, spännande, sorgligt och underbart händer och visst skulle jag kunna sitta i den sena timmen och skriva, men på något vis känner jag behovet av avgränsning. Att ta hand om mig själv. Läsa. Träna. Påta i en trädgård. Umgås med min käraste, min familj och mina vänner. Vila. Ladda om.

Igår läste jag i alla fall i det senaste numret av Skolvärlden (nr 7/10) en artikel om sociala medier där tre personer från skolans värld diskuterade lärares och elevers eventuella interaktion på Facebook och jag fick uppfattningen att de ansåg det vara "oproffsigt" att ha vänskapliga relationer med sina elever. Jahaja? Vad med att bygga relationer med var och en av sina elever? Vad med att denna måste vara uppriktig, ärlig och att den innebär att man - till viss del - måste bjuda på sig själv en smula?

Jag bor och arbetar i en så liten kommun att vi faktiskt bara har ett högstadium och en gymnasieskola. Det är absolut oundvikligt att eleverna känner sina lärare, och vice versa från sfären utanför skolan. Man är grannar, kompisars föräldrar, släkt, tränar på samma ställe, hämtar pizza på samma hak, är medlemmar i samma föreningar, ses på Konsum och ICA och fikar på samma fik. Man går på samma konserter, går på samma biograf och är eleverna över 18 kan det till och med hända att man understundom frekventerar samma pub.

Detta kan naturligtvis vara negativt i vissa avseenden. Men... det ger också en utmärkt träning i att hålla balansen. Den mellan att ha en professionell relation och en privat eller åtminstone "oprofessionell". Vi som jobbar här är redan ganska bra på att förhålla oss till våra elever i de olika dagliga mötena och att vara på Facebook och rentav ha "vänstatus" där är inget särskilt bekymmer, faktiskt. I mitt övriga liv (jo, man har ett liv även på nätet) tänker jag ändå alltid lite på hur jag agerar och vad jag säger. Att göra det på fejan känns precis lika naturligt - och det inte ens bara för mina elevers skull utan lika mycket för min familjs och mina vänners skull - och allra främst för min egen skull.

Jag ser Facebook som ännu en vettig kontaktyta, helt enkelt. Jag skulle dock aldrig själv tränga mig på mina elever (nuvarande eller före detta) och ansöka om vänstatus. Lika lite som jag dyker på dem i andra sammanhang och frågar om jag kan få hänga med på deras aktiviteter... Får jag däremot förfrågan själv brukar jag acceptera. Och graden av interaktion varierar från noll till litegrann.

Vad tycker ni? Hur hanterar ni detta? Om ni nu gör det?

måndag 23 augusti 2010

Ingen ska behöva vara rädd!

Medan jag smuttar på arbetsdagen första mugg kaffe (dagens första muggar intogs hemmavid...) bläddrar jag lite i DN. Där står att var tredje ungdom är orolig inför skolstarten eftersom man inte känner sig trygg. En fruktansvärd siffra. Var tredje elev.

Mobbning är en av de största utmaningarna. Sviterna av att bli utsatt kan vara livslånga. Det vet jag...

Förra veckan arbetade vi med diskrimineringslagen och den del av skollagen som handlar om annan kränkande behandling, på en av våra studiedagar. Vi har en likabehandlingsplan som nu ska arbetas om. Det ska den varje år. Men det räcker ju inte med att ha tagit upp problematiken på studiedagar, eller att ha en plan. Vi måste också arbeta aktivt, kontinuerligt och oförtrutet. Förebyggande såväl som åtgärdande. Skolan och alla vi som arbetar här har ett stort ansvar. Inte minst att själva vara föredömen, när det gäller hur vi bemöter våra elever och varandra. Och det räcker inte med att veta och vara lite PK; det handlar om människosyn och ett aktivt ställningstagande.

Sedan bara måste jag säga att man som förälder inte heller kan friskriva sig; som förälder är man den som har det största ansvaret för barnens uppfostran. Mycket av det som sker händer utanför skoltid och ett aktivt föräldraskap kan inte nog värderas.

Ingen ska behöva vara rädd. Ingen. Nollvision. Det största rummet sägs vara det för förbättringar. Så... vad gör vi?

fredag 6 augusti 2010

Snart så...

Jag läser Mats, Christer, Anne-Marie och andra engagerade bloggar[e] om, av och med människor som arbetar i skolans värld. En värld som är en av de viktigaste delarna av vårt samhälle och ändå verkar stå utanför, på något vis. Jag tänker också. Det gör jag verkligen. Lyssnar, tar in, begrundar och har åsikter och synpunkter. Men jag har inget driv att skriva om det. Inte nu. Men kanske sedan? När läs- och arbetsåret dragit igång och jag befinner mig i hetluften igen? Jag hoppas det! Hösten är för mig en tid av uppstart, målsättning, igångsättning. Min energi peakar och jag brinner av lust att arbeta och ha det både roligt och lärorikt tillsammans med mina elever. Men än är det stiltje här hos mig. Jag har faktiskt börjat med en del planeringsarbete, men både ställtid och startsträcka verkar i år vara lite längre än vanligt. Eller så är det bara de sena kvällarna och de tidiga morgnarna som sätter sina spår.

Men snart så...

tisdag 6 juli 2010

Vad är det som ska mätas?

Jag har sagt det förut (tror jag) och jag säger det igen (oavsett); de nationella proven i engelska för år 9 (vilka är aktuella just nu, på sommarskolan) kräver inte bara en viss nivå på elevens språkliga förmåga (vilket naturligtvis i detta sammanhang är självklart) utan också en viss allmänbildning (vilket inte känns riktigt lika självklart). Om du till exempel inte är lite insatt i samhälls- och/eller miljödebatten får du svårt att klara vissa uppgifter.

Jag håller läroplaner och andra styrdokument mycket högt och så här står det i målbeskrivningen för ämnet engelska kursiveringarna är gjorda av mig):

"Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret

Eleven skall
– förstå tydligt, även något regionalt färgat, tal i instruktioner, berättelser och beskrivningar som rör kända förhållanden och egna intresseområden
– kunna delta aktivt i samtal kring kända ämnen och med hjälp av olika strategier bidra till att kommunikationen fungerar"

"Kända förhållanden...//... ämnen" - för vem? Vem/vilka avgör vad som kan vara ett känt förhållande för en femtonåring? I vilken utsträckning prövas elevens kunskaper kring "egna intresseområden"?

"– kunna muntligt berätta och beskriva något som hon eller han sett, hört, upplevt eller läst samt uttrycka och argumentera för en uppfattning i något för honom eller henne angeläget ämne"

Nationella provens skriftliga såväl som muntliga uppgifter ger ytterst litet utrymme för det där sista - att diskutera något eleven själv finner intressant...

OK. Nationella proven är inte allt. Man varken står eller faller med dem. Verkligen inte. Som lärare har jag så många andra möjligheter och verktyg att använda vid bedömning. Men ändå läggs stor vikt vid dem i skolan, i samhällsdebatten (läs:media och Herr Glugg) och - inte minst! - bland föräldrar och elever. Då tycker jag att en eftersträvansvärd sak vore att göra dem mer rättvisande. Kanske finkalibrera dem ytterligare på något vis?

Stolthet!

Några av mina elever gör ett hörförståelseprov. En av delarna i provet består i att lyssna till korta dialoger och sedan kryssa i svarsalternativ. Jag ser hur en av mina elever, som sitter helt nära mig, kryssar i ruta efter ruta - och jag ser att det oftast blir rätt. När jag ser det blir jag sådär bubbligt GLAD för hens skull! Vi har arbetat tillsammans en längre tid och äntligen - äntligen! - börjar resultaten av hens hårda arbete kicka in - och det rejält!

Lite senare rättar jag proven och det visar sig ha gått fint för ytterligare ett par elever. Underbart!
Jag är så himla stolt över dem och så glad för deras skull! Känslan att få lyckas -den är ovärderlig! Dessutom tror jag den är absolut nödvändig för framtida "lyckanden". Vi bygger en god spiral!

*gääääsp*

Jag hörde på morgonnyheterna idag att en nyligen gjord amerikansk undersökning påvisar att sovmorgnar är gynnsamt för tonåringars hälsa! För lite sedan såg jag ett program på Kunskapskanalen som presenterade hur forskningen också kunnat ge belägg för att ungdomars inlärning fungerar allra bäst från förmiddagen till tidiga eftermiddagen - med en absolut topp mellan ungefär kl 11 och kl 15.

Hur kan vi i skolan ta vara på detta vetande? En engelsk skola omnämndes i ovan nämnda teveprogram; de hade beslutat att införa flextid före 11 och efter 15, och koncentrera de tyngsta ämnena mellan dessa två tidpunkter. Kan de kan vi! Men gör vi det? Inte såvitt jag vet. Vi "kan" inte ens ge våra ungdomar lite sovmorgon eftersom skolschemat styrs även av sådana banala utomstående faktorer som busstidtabeller...

måndag 5 juli 2010

En sommarresa

Sommarskolan är en spännande resa som jag gör tillsammans med mina elever. För första gången får vi se hur det fungerar att läsa ett enda skolämne koncentrerat under tre veckor. Det koncentrerade formatet ger nästan lika många timmar som en skoltermin, men det som gör det hela intressant är att eleverna ges möjlighet till en helt annan slags kontinuitet och överblick än annars. Varje dag tar vårt arbete vid där vi slutade dagen innan. Vi omsluts av engelskan från det att vi kommer till dess att vi skiljs åt efter arbetsdagens slut. Orden, tankarna, formuleringarna dröjer sig kvar i medvetandet... Någon har tänkt på det h*n skrev dagen innan och vill göra en ändring, eller ett tillägg, eller kanske lyssna en gång till på en text. Aldrig att vi måste bryta för att ett annat ämne tränger sig på och behöver uppmärksamhet. Och eleverna gör framsteg! Efter de första, lite trevande dagarna lossnar det plötsligt. Processen går igång och ett flöde uppstår.

Spännande!

onsdag 23 juni 2010

Sommarskola

Jag arbetar på sommarskolan nu. Drygt femton elever ger sig själva möjligheten att hämta in kunskaper och utveckla färdigheter som kan hjälpa dem att uppnå målen för godkänt i framförallt engelska och matematik. Jag har hand om engelskan. Nivåerna varierar ganska rejält och jag har bestämt mig för att försöka möta var och en där han, eller hon, befinner sig - så exakt som det överhuvudtaget är möjligt. Idag var det dag 3 och jag känner att vi börjar landa fint. Tre grupper där eleverna kan använda samma basmaterial, och sedan individuellt träna de färdigheter som behöver stärkas upp och så några "frilansare" som var och en pysslar med sitt. Mellan regelbundna genomgångar och gemensamma övningar under dagen, arbetar grupperna tämligen självständigt. Och jag finns hela tiden till hands, om de så bara behöver hålla mig i kjolen lite.

En av utmaningarna är att hinna med att se alla. Samtala med dem. Ge feedback på arbetet. Se till att arbetsuppgifterna upplevs som meningsfulla. Få alla - även de som har långt kvar till ett betyg - att känna att de går framåt och får känna glädjen i att lyckas.

Man kan tycka att tre veckor (egentligen blir det 13 undervisningdagar) är väldigt futtigt om man ska läsa upp till ett betyg. Och det beror givetvis på hur långt man har kvar. Men ändå... 13 dagar av intensivläsning i till exempel engelska (några elever har valt att enbart arbeta med ett av ämnena) ger nästa lika många undervisningstimmar som en hösttermin. För flera är det hela skillnaden!

Jag får återkomma med lite tankar och erfarenheter framöver. Just nu orkar jag inte. Jag är på benen mellan 8 och 16 och hinner knappt ens dricka kaffe. Då förstår ni hur galet mycket jag har att göra! ;-)

Men... jag har roligt! Vi har roligt!

torsdag 10 juni 2010

Med huvudet i framtiden

Snartsnartsnart slut på ett läsår. Fullt upp ända in i det sista. It ain't over til' the fat lady sings. Inlämning av arbeten, preparationer, muntliga examinationer, bedömningar (som ju i och för sig pågår under hela året), betygssättning. I mångt och mycket ett avslut.

Men för mig, som sällan står och stampar på ett och samma ställe, är det också en början. Jag avrundar terminens/läsårets kurser med höstens kommande för ögonen. Många elever ska jag arbeta tillsammans med igen, ju, och jag försöker - tillsammans med dem - fundera över vad som funkat, vad som inte funkat, vad som kanske saknats, vad som önskas och så vidare. Några arbetssätt har visat sig vara väldigt uppskattade och det finns en uttryckt önskan om att få ännu mer, och ännu bättre, av dessa. En utmaning för mig. Vissa saker känns tungrodda och jag klurar på hur man kan förenkla, öppna snabbare kommunikationsvägar och i största allmänhet göra saker och ting på ett smidigare sätt.

Jag klurar på hur jag ska uppgradera mina kursupplägg, öppna upp för mer läsning av skönlitteratur i engelskakurserna och hitta nya, intressanta infallsvinklar i religionsämnet.

Huvudet i framtiden alltså. Vågar jag säga att jag faktiskt längtar lite efter höstterminen? Ja, det gör jag!

Men... jag ska njuta sommar också. Såklart.

onsdag 2 juni 2010

Slutet närmar sig

Idag gick jag och kollegan Ingrid vår sista pedagiska powerwalk för terminen. Nästa onsdag har vi annat att göra, liksom den påföljande då det är student och avslutningar. Vädret blev det finaste sedan vi började tidigt i våras. Molnfri himmel sol och bara lite, lite vind. Redan efter några hundra meter fick vi ta av oss jackorna och gå i bara tishorna. Som brukligt svävade vårt samtal över lätt och djupt, vitt och brett. Bland annat samtalade vi om vikten av nätverk. Det kan handla om ett nätverk av pedagoger på den egna skolan, kanske inom arbetslaget eller på annat vis, men också i världen utanför. Ingrid hade varit på ett i flera avseenden fruktbart studiebesök på en skola i en närliggande kommun, för att kika på hur de löst mottagningen av elever som kommer rakt in i skolan från olika delar av världen. Det var både intressant och givande att se den modell de arbetade med, liksom att få möjligheten att upptäcka att det inte alltid är så att gräset är grönare på andra sidan staketet, berättade hon.

För egen del fyller också läsandet av en del lärarbloggar samma syfte. Jag nätverkar en del, får pedagogiska idéer, kan diskutera olika frågeställningar och tankar, får en viss inblick i hur det fungerar på annat håll och ibland får jag också syn på sådant som verkligen fungerar alldeles utmärkt på min egen arbetsplats - och det känns också gott.

Vi pratade också om gnäll. Det gnälls alldeles för mycket på sina håll. Det är gnäll om tid och fördelning och ekonomi och arbetsuppgifter och ledning som överkontrollerar eller ledning som inte verkar bry sig alls och jada jada jada. Genom detta eviga gnällande skapar man sin egen verklighet. Gnället blir självuppfyllande profetior och dessutom tar det massor av lust, ork och energi - och det inte bara från gnällspikarna själva utan för alla som tvingas höra på dem. Sådant som i stället kan användas till positiva saker, som exempelvis att söka lösningar och möjligheter. Eller kanske skapa något helt nytt?

Till hösten tar vi upp våra pedagiska möten igen och får vi inte ihop våra scheman då (jag vet ju redan att jag kommer att ha gruvligt mycket undervisningstid) så tar vi en eftermiddag efter jobbet, då. För gå - det ska vi! Och samtala!

För övrigt är det den tid på året då jag står med en fot i avslutet av ett läsår, med allt vad det innebär, och den andra foten i höstens kurser och vad som ska göras då. Känslan är något splittrad men så länge jag har fötterna där och inte i en potta får jag väl vara nöjd... ;-)

torsdag 27 maj 2010

It's all in a day's work...

Mina arbetsdagar är verkligen välfyllda.

07.40 var jag redan på plats. Innan första lektionen hann jag kolla upp ett par inlämningar, svara på ett oroligt elevmail, växla några ord med ett par kollegor, kopiera tre papper, rapportera in några betyg för komvuxelever, bestämma omprovstid tillsammans med en eftersläntrare och kika i min kalender så det inte är något jag glömmer bort idag.

08.30 - 10.00 var det dags för lektion som ägnades åt arbete med texter och genomgång av resultaten på nationella proven.

10.00 - 10.15 rådgörande och lugnande samtal med elev som kommer att behöva mycket extra stöd till hösten.

10.15 - 10.30 lugnande och coachande samtal med elev som - enligt egen utsago - måste ha ett VG. Minst (och i allt...). Men som ligger på en stark godkäntnivå i nuläget. Och det är två och en halv vecka kvar på terminen...

10.30 - 11.15 De elever som inte hann få kika på sina provresultat under lektionen droppar in på mitt arbetsrum för att få reda på sina resultat och diskutera dem. En kollega sticker emellan 2 minuter och lämnar ett kartläggningsmaterial som kanske kan komma till användning under sommarskolan (där jag ansvarar för engelskan i år).

11.15 är jag tokhungrig men tar två riskakor vid skrivbordet och tar mig an tre inlämnade uppdrag, bedömer dem och för in det hela i det käcka excelarbetsblad jag konstruerat för att kunna få en snabb överblick över saker och ting. Medan jag för in det hela i excel passar jag på att börja lyssna på CD:n som medföljde kartläggningsmaterialet. Kollegan trodde CD:n eventuellt inte gick att lyssna på, men jag lyssnade igenom de aktuella bitarna och det verkar flyta på som det ska.

12.06 håller jag på att svimma av hunger och går ut i lunchrummet, via toaletten. Jag tar med mig det där materialet för att läsa in mig på det (i lunchrummet, alltså... ;-)) och se om det kan vara något och vilka delar jag i så fall vill använda mig av. Och jag hinner läsa en del, men sedan blir det oundvikligen så att det också avhandlas ett par elevärenden över lunchbordet och när klockan är...

12.32 kommer jag på att jag ju har en elev som ska komma in och göra om en del av nationella provet (givetvis ett gammalt prov - eleven kan ju knappast få lov att göra om samma...) och att jag måste plocka fram material till detta och avslutar snabbt min lunchrast. Det bestämdes så sent igår eftermiddag att jag inte hann skriva in det i kalendern... På väg att ta fram vad som behövs och boka ett grupprum så att eleven får arbetsro möter jag den lugn- och coachbehövande eleven från 10.15 som undrar om h*n kan få den allra sista tids-slotten för den muntliga examinationen så h*n hinner förbereda sig ordentligt. Jag vill säga något om prestationsprinsessor och dito prinsar, men biter mig i tungan...

12.46 är jag tillbaka på arbetsrummet där jag fortsätter läsa det där kartläggningsmaterialet och hjärnan går upp i ännu högre varv och innan jag hinner hejda mig är jag igång och börjar planera för sommarskolan. Efter några minuter lyckas jag plocka ner mig själv igen. En sak i taget. Vara här och nu. Mindfulness är nog bara att fetglömma - åtminstone fram till fredagkväll då det finns en uppenbar risk att jag försätter mig i det tillståndet mha ett par glas moget rött... - men jag ska åtminstone vara här. Nu. Det räcker fullständigt, liksom.

12.55 upptäcker jag en trave betygskataloger som vår kanslist lagt fram. Jag ögnar igenom dem för att se så att listorna stämmer och mejlar sedan en annan lärare som sitter på de flesta resultaten för en av kurserna. Sedan kollar jag av min mejl, kikar igenom planeringen för eftermiddagens lektion på högstadiet och går och hämtar mig en mugg kaffe. Tar fram ett par texter vi ska jobba med i morgon och ser över vad som kan göras med dem så att det inte blir precis likadant som vi gjorde sist. Omväxling inte bara förnöjer; det är viktigt för att hålla intresse och engagemang vid liv - för såväl mig som för eleverna.

12.59-13.03 Jag kommer på att jag måste ringa dotter nr 2 och konferera om en fölsedagsprickasent till dotter nr 3, som fyller år imorgon. Ringer upp henne snabbt. Hon och pojkvännen har redan klurat ut något så jag får fundera vidare på egen hand. Men inte nu. Inte nu.

13.04 Jag behöver plocka fram lite material men hittar det inte och inser att jag helt enkelt måste tömma en hylla i bokhyllan och sortera upp allt som jag bara lagt på hög när jag haft som mest att göra. Så jag gör det. Och börjar givetvis rumstera om på de andra hyllorna också för att få lite bättre ordning och överblick. Under tiden kommer en arbetskamrat in för att säga hejdå. Hon ska till Barcelona på språkresa med en liten grupp elever. Telefonen ringer också, men samtalet blir ganska kort.

13.38 kommer eleven som ska göra omprovet. Vi letar upp grupprummet och går igenom den information han ska ha. Vår ovärderliga kanslist vidtalas; hon lovar ha koll på hans tid och ta in provet när han är klar, eftersom jag inte är här just då.

13.48 fortsätter jag skapa ordning i hyllorna. Det går ganska fint och av bara farten sorterar jag lite i mapparna som ligger där och har plötsligt underlättat lite för mig när höstens kurser drar igång! Jag ordnar religionsmaterialet och försöker att inte tänka alltför mycket på kurserna. Jag har avsatt planeringstid för det längre fram. Typ... mañana. Samtidigt som jag ordnar och fixar skriver jag på en liten införskaffningslista. Mappar, pärmar, register (och när var det nu som läromedel för nästa år ska beställas?) och annat fiffigt.

14.17 upptäcker jag att jag behöver en mugg kaffe till. Tar min fina mugg, som jag glaserat själv, och går bort till cafeterian för att fylla på med lite koffein. Passar på att se till min provskrivande elev samt plocka åt mig två goda chokladbitar från en stor gul skål i lunchrummet.

14.22 plockar jag fram en mapp med elevarbeten från högstadiet. En klass åttor har arbetat med att skriva texter och jag har lovat kika igenom dem och komma med feedback. Jag kollar snabbt igenom dem, men tänker ta med mig mappen till lektionen med just den här klassen, då de ska ha en form av prov och jag kommer att få tid att åtminstone börja med deras texter. Resten får jag ta imorgon. Vid det här laget har jag bestämt mig för att inte ta med något arbete hem ikväll, utan ägna en stund åt att hänga i trädgården och se om jag får inspiration till några stordåd där...

14.29 tittar jag ut genom fönstret till mitt arbetsrum och tror först att det där vita som faller är snö (inget förvånar mig, weatherwise, denna vår...) men ser sedan att det är ett stort körsbärsträd som fäller sina blommor.

14.31 drar jag på mig jackan, tar min packe med grejer och traskar över till högstadiet. Det innebär flera minuters exponering för frisk luft. *s* På väg över skolgården befinner jag mig bokstavligen mellan hägg och syrén...

14.40 - 15.40 har jag lektion med 8A. Vi kör ett litet läsförståelsetest och under tiden som de jobbar med det hinner jag både rätta den lilla högen med korta skrivuppgifter och skriva här i bloggen.

15.40 - 15.55 tar jag mig ett spontant möte med rektorn eftersom en av mina elever kommer att behöva väldigt mycket extra stöd till hösten, och då är inte jag där för att kunna rådda med det. Vi diskuterar helt kort kring detta och sedan hinner vi prata lite om sommarskolan också.

16.00 är jag tillbaka på gymnasiet där det ligger ett meddelande att jag ska ringa en av mina elever, vilket jag gör. H*n vill bara försäkra sig om att en inlämnad uppgift verkligen kommit mig tillhanda - vilket den har - och lovar sedan skicka in sitt sista uppdrag senast i morgon.

16.05 knaprar jag sorgesamt på en riskaka och försöker bestämma mig för om jag ska åka hem eller om jag ska stanna en timme och få undan lite till. Jag ringer min käraste och snabbkonfererar om eventuella gemensamma aktiviteter, som proviantering, och han säger att han fixar det eftersom han ändå måste handla till en jobbfrukost imorgon. Det avgör saken. Jag stannar en stund till. Börjar med att sätta in det jag rättat i en pärm (ordnung muss sein!) och knappa in resultaten i min dator. Av bara farten gav jag "omprovselevens" uppsats en första genomläsning också och sedan hade jag tänkt packa ihop och lyfta, men i detsamma knackade det på min dörrkarm och där stod en tjej som sökt en av höstens utlysta tjänster och undrade om hon fick fråga lite om den här skolan som arbetsplats. Vårt samtal kom att vara ända till...

16.55 då jag helt sonika bestämde mig för att låta den här arbetsdagen vara slut. Så nu lägger jag upp det här, loggar ur och kör hemåt för en kväll som inte ska få innehålla något jobbrelaterat alls. Det gäller att hålla balansen...

~~~~~~~~

En vanlig dag, alltså. Med bara två lektioner, dessutom - men det är ju givetvis så att en del av det jag gjort idag fått stryka på foten andra dagar.

Oh well... It's all in a day's work, anyway... ;-)

tisdag 25 maj 2010

Respekt!

Anne-Marie bloggar om upphovsrätt och varje elevs "värdighet och respekt för sina upphovsverk". Det skriver jag under på och är mån om att själv efterfölja och modella. Och blir lika upprörd och ledsen varje gång den där respekten för upphovspersonen inte finns där och får till resultat att man ger sig själv äran för någon annans verk och arbete. Plagierar. Fuskar.

Sedan blir jag lite ledsen, på ett annat och mer fåfängt plan, över att fuskandet inte ens kan göras med ett försök att vara åtminstone lite snitsig; ungefär som att jag är för naiv, korkad och oerfaren för att upptäcka det, när det i själva verket inte ens behövs en sökning i Urkund. Det räcker med ett par googlingar...

Hoppsan!

Men... sannerligen om jag inte håller med Jan Björklund när han i ett debattinlägg i DN bland annat skriver att

"När en lärare sätter betyg är utgångspunkten läroplanens kriterier. En lärare har utbildning, yrkeserfarenhet och tjänsteansvar. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls. Ingenstans i arbetslivet sätter medarbetarna chefens lön. Varför denna modell ska tillämpas i skolan, där eleverna inte ens är myndiga, är svårt att förstå...//... Självklart ska lärarna lyssna på eleverna. Eleverna ska ha ett inflytande i skolan i takt med stigande ålder och mognad...//... Som argument för att eleverna ska betygsätta lärarna har även anförts att lärarna minsann sätter betyg på eleverna. Men den jämförelsen håller inte, enligt min mening. Läraren sätter betyg utifrån läroplanens krav med betygskriterier. Läraren har utbildning, yrkeserfarenhet och står framför allt under tjänsteansvar. I regeringens skolreformer ska dessutom bara legitimerade lärare få sätta betyg och betygssättningen ska granskas av Statens skolinspektion. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls efteråt och behöver inte motivera sig, trots att betyget kan få konsekvenser för lärarens lön och framtid."

Att elever utvärderar mig och mitt/vårt arbete har jag inga som helst problem med. Det är ju något som görs på reguljär basis och som bidrar till en positiv utveckling. Något jag välkomnar och som är viktigt för mig professionellt men också rent personligt. Utvärderingarna påverkar även den delen av min lön jag eventuellt kan förhandla kring. Det är inget jag har problem med heller. Jag vill ju göra ett så bra arbete som möjligt. Fullgöra mitt uppdrag. Vässa mig.

Men betygsättning? Nejtack.

Fast... det här räcker inte. Janne får inte av mig min fina, rosa flumpetröja hur mycket han än försöker... ;-)

fredag 21 maj 2010

Samma program - ny klass

Jag ser att Klass 9A ska komma tillbaka. Inte med samma elever, förstås, men själva programidén och även några av de "superpedagoger" som var med i den första programomgången (härligt att få kolla in Stavros, t ex - en lärare som gav ett varmt och lyhört intryck). Jag följde serien förra omgången och kommer nog att titta även ner den nya säsongen drar igång, även om mina känslor är kluvna. Jag kunde inte känna igen särskilt mycket av min egen skolvardag i programmen (såväl gruppsammansättningen, som tidsperspektiv och själva skolmiljön) men tyckte ändå det var roligt och intressant när skolan hamnade i fokus på det där viset. Det födde många spännande samtal, om inte annat.

Nu ska jag traska iväg till sista arbetsdagen här i Malmö. Det ska bli spännande att se vad vi kan lära oss idag!

torsdag 20 maj 2010

Kompetensutvecklad

I dagarna tre bisitter jag vid de muntliga examinationer som genomförs av och med mina EnB-elever. Att få göra en längre muntlig examination är ett bra och vettigt sätt att kolla av elevers kunskaper och färdigheter och det är också ett fint komplement till skriftliga prov, som till exempel nationella prov.

Så som det genomförs är det också en möjlighet till vidare lärande, eftersom det genom de samtal och diskussioner som genomförs - eleverna emellan och elever/lärare emellan - finns en möjlighet att ta med sig nytt kunnande när man går ut från salen. I mitt tycke är det den allra bästa sortens prov, faktiskt!

Jag lär mig jag också. Jag tänkte på det idag när jag vandrade "hem" till hotellet i somrig värme ( i min rosa flumpetröja!), genom Slottsparken och längs kvava, hårt trafikerade gator. Att så koncentrerat och i skarpt läge fokusera på, och föra diskussioner kring, bedömning och betygssättning tillsammans med en synnerligen erfaren pedagog är mycket värdefullt! Jag får pröva mina egna bedömningar mot (eller med) examinatorn och alldeles oavsett om vi är överens eller ej föder varje ny bedömningssituation en möjlighet att diskutera kring de mål vi finner i styrdokumenten, tillsammans med våra egna erfarenheter. där jag hela tiden. Jag märker hur jag fördjupar mina kunskaper, min förmåga och min professionalitet.

Spännande! Utvecklande! Roligt!

onsdag 19 maj 2010

På vift

En rosa flumpedagogtröja kan i dagarna siktas i centrala Malmö. Jag är här för att munta mina elever i EnB. Long story superkort har skolan ett samarbete med Hermods vilket bland annat innebär några veckor av preppkurser, tentor och muntor här i Malmö. Som deras lärare är jag givetvis med vid muntan och även vid bedömning och betygssättning i övrigt. Det är spännande; jag och examinatorn har till exempel bedömt deras arbeten (skriftliga) på varsitt håll och ändå i de allra flesta fall kommit till samma slutsatser. Han är typ 70 år och ännu aktiv i yrket. Oerhört kunnig och så lyhörd för eleverna. En källa till inspiration! Och det känns inte alls dumt att tillsammans med honom diskutera betygskriterier och göra gemensamma bedömningar. Det känns också som att elevernas rättssäkerhet säkras upp ett snäpp eller två.

Dock: Malmö - staden med gåsskit på trottoarerna.

tisdag 18 maj 2010

Arbetsglädje!

Igår kväll var jag ute på en kvällspromenad med min käraste. Vi gick förbi gymnasieskolan där jag arbetar. Jag sa något i stil med att "vilken fin skola det där är...//... jag trivs så oerhört bra där!" och han svarade att det känns skönt att någon gång få höra att det faktiskt finns människor som trivs på sin arbetsplats och med sitt arbete.

I skrivande stund håller jag ett öga på några elever som missat att göra olika delar av nationella provet i engelska A och nu åtgärdar detta. Jag har passat på att besvara några mejl och stannar kvar online; jag kollar lite på skolvärlden.se och mina ögon far över frågan om när man sist kände sig nöjd efter sin arbetsdag. Jag stannar upp och funderar en stund.

Svar: Så gott som varje dag! Och de dagar jag är onöjd beror det i 99% av fallen på mig själv. Är jag inte nöjd med min arbetsdag har jag mest troligt missat något i min planering eller på annat vis slarvat bort mig. Visst är det ofta mycket att göra, ja stressigt rentav - men för mig är det mestadels positiv stress ändå. Kan det bero på den stolthet jag känner över det uppdrag jag har, det arbete jag utför bland elever och kollegor och den arbetsglädje jag känner..?

onsdag 12 maj 2010

Dagens samtalsämne

Idag är det onsdag. Det innebär att jag och min kollega/vän tagit vår sedvanliga pedagågiska powerwalk. Dagens ämne, förutom de vanliga uppdateringarna, kom att handla om förhållningssätt gentemot våra elever. Det finns en glidande skala, konstaterade vi från laissez-faire via flexibilitet och konsekvens till rigiditet. Vi var rörande överens om att vi varken är, eller vill vara, i någon av de yttre ändarna på skalan. Men lika överens om att det ibland kan vara en skör balansgång mellan att vara flexibel och att vara konsekvent. En av slutledningarna vi kom fram till var att det är lättare att vara konsekvent gentemot eleverna om man är flexibel med sig själv. Det vill säga att man kanske ska välja sina strider med viss omsorg. Vilka saker kan vara förhandlingsbara eller lämnas därhän och vilka måste man hålla hårt på? Vi kom också fram till att konsekvens inte alls behöver innebära att alla behandlas på exakt samma sätt. Det är en omöjlighet om man bryr sig det allra minsta om sina elever som de individer de faktiskt är.

Givetvis var detta inga nyheter för någon av oss, men ibland är det bara väldigt bra att sätta ord på sådant man tänker och funderar på. Gemensamma ord. För att spegla de egna värderingarna i någon annans och ibland nå en samsyn.

Vi hade tur; inget regn under de 77 minuterna mötet/promenaden varade.

Iréne får ordet

Snart är det slut på terminen. På läsåret. Och, för en del, på skoltiden i grundskola eller gymnasium. För några verkar den insikten ha kommit väldigt sent. Man hör, här och där i sitt nätverk, förfrågningar om det kan sättas in extrainsatser för elever som riskerar att inte nå målen för godkänt, i kärnämnen. Förfrågningarna kommer sällan från eleverna, men desto oftare från det som ibland kallas "högre ort". Såå..? Nu finns det plötsligt mer resurser för det som - från exempelvis lärar-, elev- och föräldrahåll - önskats länge... ja, kanske under hela högstadietiden för en del elever, i behov av särskilt stöd? Extrainsatta timmar? Enskild handledning? Jag undrar om detta sker av omsorg för eleverna eller om det sker för att fiffa i statistiken kring resultaten? Kanske är jag bara en smula cynisk?

Hälsar,
Iréne Panik.

fredag 7 maj 2010

Deal..?

OK. Avtalsrörelsen är över för den här gången. Det känns positivt - mycket positivt - att det inte nallades på våra arbetstider. Det tackar jag för. För mig är skolåret dynamiskt och lever sitt eget liv, i samma rytm som för våra elever (åtminstone hyfsat synkat), och det ska det göra. När eleverna är trötta är vi lärare ofta också trötta - och att komma igen efter loven och vara i fas med eleverna och orka ta nya tag känns mycket viktigt.

Vad gäller löne"ökningen" orkar jag knappt rycka på axlarna åt den. Den hänger ju inte med kostnadsutvecklingen i samhället och är ett hån mot en redan underbetald yrkeskår. Själv sitter jag ändå ganska nöjd (men enbart om jag jämför med hur direkt usel lön jag hade tidigare); jag har på ett drygt år lyft min lön med 18%, men det har jag gjort genom att byta arbetsplats. Twice. Ändå blev min käraste paff när det gick upp för honom att han tjänar dryga tiotusen kronor mer än jag, i månaden, trots att jag har studerat under längre tid. Å andra sidan vill jag arbeta i världens roligaste yrke - teknik- och ingenjörsjobb är inte min tekopp. Dock hade det varit trevligt med lite mer monetär uppskattning...

onsdag 5 maj 2010

Jag - en FLUMPEDAGOG

OK. Nu kommer jag ut!

Efter mycket läsande*, funderande och moget övervägande har jag insett vad andra kanske länge har känt till; jag är en flumpedagog... eftersom jag - för att citera Hans-Åke Scherp - tror (enligt den nytestamentliga definitionen där "tro" = övertygelse... ;)) att motivation fungerar ungefär 1000 gånger bättre än hotivation.

Jag tror också på vikten av att bygga relationer med sina elever, på ömsesidig respekt, att vara lyhörd för deras individuella behov och att låta dem i största möjliga mån vara med och påverka sitt eget lärande och sin egen lärandesituation/miljö.

Dessutom tror jag att alla vill lyckas! Jag tror egentligen inte på att elever misslyckas för att de är lata; jag tror att de behöver få uppleva hur gott det smakar att lyckas - och att detta kommer att föda mer "lyckanden"! De allra, allra flesta kan dessutom lyckas - vi har bara lite olika lång ställ- och processningstid!

Till yttermera visso tror jag på ordning och reda som en förutsättning för att få arbetsro och en struktur i sitt lärande, men ordningen och redan behöver inte vara densamma för alla. Den behöver liksom inte handla om kadaverdisciplin, rättning i led och ständiga prov - utan mer om en känsla av sammanhang, personliga mål och mening. Kunskap är också viktigt; men mycken kunskap är inte statisk utan dynamisk och föränderlig - och rätt värdelös (utom när man tävlar i Vem Vet Mest?) om man inte vet vad man ska ha den till, när/hur man använder den, fördjupar, breddar och utvecklar den, samt skaffar ny!

Bland annat, dårå.

Bildbevis:





*hos bl a Flumpebloggen, Christermagister, Anna, Tysta Tankar, Per-Acke O och här.

tisdag 4 maj 2010

Elevinflytande?

Över mugg nr 2 av mitt obligatoriska morronkaffe funderade jag över mina elever och de reaktioner jag möter när jag inbjuder till delaktighet i utformningen av vårt arbete i klassrummet (och annorstädes).

Trots alla år i skolan verkar alltför många alltför ofta förvånade och ibland lite handfallna inför möjligheter att själva vara med och tycka, ha åsikter, välja och/eller påverka sitt eget lärande.

Så här kan vi inte ha det!

Än finns det hopp; en av kurserna pågår fortfarande och vad gäller resten så ska jag ta tag i det direkt vid nästa läsårs början. Det är mitt ansvar!

måndag 3 maj 2010

Fråga

Två tjejer kikar in i det arbetsrum jag delar med en kollega. De frågar efter kollegan och jag svarar att "hon jobbar hemma idag".

När de går vidare i korridoren hör jag en av dem undra:
- Jobba hemma? Hur gör man det om man är lärare?

Fundringar

Jag ville skriva kloka saker här. Djupa funderingar. Välformulerat och stringent. Men min hjärna är ockuperad av enskilda elevers bekymmer, nationella prov som ska rättas, muntliga övningar och examinationer, uppslag och idéer kring individanpassning och niohundranittionio andra grejer, lunch, byggandet av mina virtuella lärrum, höstens kurser, styrdokument, mejlkontakter med distansstuderande, tankar på de av mina elever som nu befinner sig i Malmö på prepp, lektionsplaneringar som ska hålla, att jag vill vara en så bra lärare att jag själv skulle kunna gilla att gå på mina egna lektioner, magisterkursen i religionskunskap (som just nu gått i stå eftersom jag har svårt att hinna plugga som jag borde) - samt det faktum att det gamla lärarordspråket talar alltför sant;

det man inte hinner göra innan påsk hinner man oftast inte göra alls.

GAH!

onsdag 28 april 2010

Effektivt

Idag, strax innan jag begav mig av för vårt pedagågiska möte, berättade jag för två arbetskamrater om vad jag skulle göra. Engagemanget blev stort. Jag fick till och med med mig ett förslag på samtalsämne: gårdagens Skolministeriet (P1). Tyvärr hade ingen av oss lyssnat på det (vilket jag ska göra efter jobbet-på-jobbet ikväll) men vi fick ändå till ett bra ”möte” där vi samtalade kring lärarlegitimation, hur man kan tänka och pröva nytt i sin undervisning och så tog vi upp ett par frågor kring hur man kan förnya sitt sätt att arbeta med texter och hur man skulle kunna arbeta med en skönlitterär bok som kursbok. Dessutom hann vi med ett par elevärenden och fick 80 minuters powerwalk!

Väl tillbaka på arbetsplatsen gick jag för att värma mig en bit medhavd paj till snabb lunch och i lunchrummet fortsatte det pedagogiska utbytet med den kollega som kom med tipset om Skolministeriet. Det var en välkommen men lite oväntad spin-off!

Vi behöver så väl utrymme för reflektioner och utbyte av tankar, idéer och erfarenheter men tycker ofta att tiden inte riktigt finns. Och ibland gör den verkligen inte det. Det finns dagar då man knappt hinner hugga en macka i förbifarten. Men ibland finns det möjligheter om vi bara letar efter dem; eller skapar dem. Våra promenader är ett sådant exempel. Att skriva och läsa bloggar är ett annat! Vilka fler möjligheter till informella möten kan finnas i en upptagen arbetsvardag?

Krav

Igår läste jag en artikel i DN (hittar tyvärr ingen att länka till i tidningens nätvariant) om att Nyamko Sabuni har besökt Tensta gymnasium (f ö min förra arbetsplats) och framfört tankar kring att det måste ställas högre krav på våra invandrade ungdomar. Siktet bör ställas in på MVG.

OK. Fine. Att ställa krav är att bry sig. Så sant. Men bara om kraven som ställs är rimliga. Om de tar hänsyn till den enskilda individen. Ju bättre jag känner en elev, ju mer vår relation utvecklas, ju högre krav kan jag ställa på henne eller honom. Men enbart utifrån individens förutsättningar. Annars är kraven orimliga och troligen kontraproduktiva.

Nyamko Sabuni vill alltså dra åt skoltumskruvarna för invandrarungdomarna. Jag undrar hur hon tänker där? Kommer hon att i lika mån ge var och en de förutsättningar som behövs för att kunna uppfylla de där kraven? Och... hur tänker hon i så fall göra det?

Rättvisa?

På en av lektionerna idag fällde en elev kommentaren att det kvittar om man presterar bra på prov, är aktiv i klassrummet och i övrigt pluggar och står i. Om läraren inte tycker om en får man lägre betyg i alla fall. Om man är tjej och sitter med en prilla under läppen faller man i onåd. Vill man bli tagen på allvar måste man nog ta ur sina piercingar. Flera av eleverna höll med. Hade erfarenhet av detta från sina hittills 10-11 år i skolan.

Jag studsar när jag hör sådant. Inte för att jag inte tror/vet att det förekommer utan för att det gör det. För att elevers rättssäkerhet kan vara så skör och för att det finns lärare som betraktar sig som professionella (?) yrkesmänniskor och som ändå låter personliga preferenser störa ut det viktiga. Det vi ska se hos varje enskild elev. Som inte kan sortera ut det för lärandet helt oviktiga. Jag blir ledsen. Förbannad. Och jag skäms lite... för att eleverna tror att så gott som alla lärare tänker i de banorna. För att deras erfarenheter inte riktigt bevisar motsatsen.

Jag läste nyss Anne-Marie som skrev om harmoni. Hur ska våra unga kunna ha en harmonisk skolgång om de känner sig utlämnade till lärares godtycke? Är inte trygghet en av förutsättningarna för att man ska känna harmoni?

Jag undrar hur tankarna kring lärarutbildningen hanterar detta. Det räcker liksom inte alltid ända fram med behörighet och legitimation. Hur prövas integritet, etik och moral hos oss lärare - med elevernas bästa för ögonen?

onsdag 21 april 2010

Pedagågiska samtal

Det är ibland svårt att hitta de där utrymmena för att, som pedagoger, mötas och samtala och reflektera. Byta idéer och erfarenheter. Spåna fram nytt.

Jag och en kollega har funnit på ett alldeles utmärkt vis att göra detta och få oss en rejäl dos motion och friskluft på köpet! Vi tar oss en riktig långpromenad en gång i veckan. En förlängd lunchrast då vi båda har en samtidig lucka i våra scheman. Lite vitsigt kallar vi det för "Pedagiskt möte".

Idag hade vi möjlighet att sträcka ut över 9,2 km (jag är lycklig innehavare av en Garmin Forerunner som mäter tid, distans etc). Det tog oss nästan 80 minuter under vilka vi hann dels samtala lite kring tjänstefördelning och strategier för att få till stånd viss kompetensutveckling och dels samtala kring hur man kan tänka och göra nytt i sin undervisning. Själv har jag till och från använt bloggning som ett verktyg och både elever och jag själv har haft nytta och glädje av det. Min kollega känner sig så osäker på hur man gör... är överhuvudtaget ovan dator- och internetanvändare... och det som till slut kom ut av vår diskussion var att jag helt enkelt ska introducera henne i bloggandets underbara värld.

För min egen del, som lärare, är jag redan i planeringsfasen för hur jag ska utnyttja den resurs som en blogg är i undervisningen i höst. Jag kommer att undervisa i såväl religion A och B som engelska A - C och det som sätter gränserna för det hela är väl vad jag hinner och orkar rådda med. Mest orkar - för jag försöker att alltid få tid att göra det jag vill. Sova får jag göra när jag blir gammal. ;-)

Fler här som använder bloggen i undervisningen? Vad är era tankar och erfarenheter kring det, i så fall?

Under LUPPen

Jag har - tillsammans med skolans alla elever och mina kollegor - just varit på en föreläsning och föredragning kring den LUPP-enkät som vår kommun arbetar med. LUPP står för Lokal uppföljning av ungdomar i politiken. Överlag är resultaten i enkäten mycket fina vad gäller trivsel, stämningen på skolan, ungas trygghet och allt vad som nu hade mätts. Men en sak gjorde mig verkligen fundersam; så gott som alla unga vill vara med och påverka - men så gott som inga upplever att de faktiskt får/kan det. Och det handlar inte bara om samhället och fritiden utan faktiskt också i skolan - i synnerhet vad gäller innehåll, schema och prov. Visst, mycket sköts på ett föredömligt demokratiskt vis men uppenbarligen finns det ett stort utrymme för förbättringar av reellt elevinflytande.

Eftersom jag benhårt tror på principen att i första hand gräva där man står ställer jag mig genast frågan: vad kan jag göra för att förbättra detta - tillsammans med mina elever? Jag ska prata med dem om det i morgon.

måndag 19 april 2010

Kontrollbehov AB?

"Anställ bra personer och lämna dem i fred".

Jag läser citatet på ledarplats i gårdagens DN. Det är så vackert och klokt sagt att jag får rysningar längs ryggraden. Just så enkelt kan det faktiskt vara!

Och just så svårt. För den syltburk som är lärares arbetstid är uppenbarligen frestande att köra ner fingrarna i, för många skolledare och skolchefer.




torsdag 15 april 2010

Kepserier

Jag läser hos Anne-Marie om kepsar...

Hojhoj… dessa kepsar. På gymnasiet pratar vi inte om sådant alls. Våra elever är ju hyfsat vuxna och klädföreskrifter finns inte. Men jag har en liten del av min tjänst på högstadiet också och där är det ständig kepsdebatt och det är, enligt skolans ordningsregler, inte tillåtet att ha keps på sig på lektionerna. Det är inget bekymmer för mig; jag ser absolut inte KLOK ut i keps! (Jag hade en på mig när jag grejade i en trädgård häromsistens, men det finns inga bildbevis så kanske bara jag hittar på? ;))

När elevrådet – som språkrör för så gott som alla skolans elever – la fram ett förslag att detta förbud skulle lyftas bort blev det blankt nej från vuxensidan. Snacka om hittepådemokrati! Vad skickar det ut för signaler? Vavava?

Hursomhaver har jag aldrig några som helst bekymmer med vare sig kepsar, gällivarehäng, stora sjalar eller mobiltelefoner – jag märker dem inte! Antagligen för att de inte stör, helt enkelt. Jag kan notera att någon har keps på sig, på samma vis som jag kan notera att någon har en röd tröja eller att solen skiner utanför fönstren, men att be någon ta av den, eller (än värre) ta strid om det? Icke. Jag är verkligen mycket lojal mot skolreglerna – men inte i kepsfallet. I stället lägger jag min, och riktar elevernas, energi på att arbeta. På att ha fokus på kunskaper och färdigheter och på att göra detta på ett så lustfyllt och intresseväckande sätt som möjligt. Det är väldigt svårt om man just har bråkat, eller om man sitter och är skitarg för att man känner sig berövad sin keps. Sin trygghet. Sin värdighet.

Jag vill möta mina elever med respekt. Var och en av dem. Varje dag. Jag önskar respekt tillbaka - och får det. Jag vill att vi ska arbeta tillsammans med denna ömsesidiga repsekt som grund. Det gör vi knappast om jag till exempel börjar rycka och dra i deras kläder, eller på annat vis lägger mig i sådana privatsaker.

Förväntan!

En väl förberedd lektion skapar förväntan hos mig. Jag är nyfiken på vad som ska hända, hur mina idéer kommer att tas emot och fungera och jag hoppas att eleverna ska ha nytta och glädje av det vi gör tillsammans. Jag tänker att inte bara jag, utan också eleverna har förväntningar på mina lektioner. Det är bra. De har rätt att ha höga förväntningar och lyckas jag infria dem skapar jag också en nyfikenhet inför nästa lektion. Redan när vi möts i korridoren utanför klassrummet finns ett positivt intresse för lektionen som komma skall. Det är ingen dålig utgångspunkt för ett fruktbart arbete!

Energi!

Den där Einstein var nog något på spåren ändå. Nu är jag verkligen ingen naturvetare/matematiker utan humanist ut i fingerspetsarna, men det här är vad jag kommit fram till, så här långt:

E=(elever + engagerad lärare)2

Variabeln "engagerad" kan, med fördel, bytas ut mot andra så som exempelvis kunnig, lyhörd, inkluderande, intresserad, kreativ, ödmjuk, väl förberedd och/eller målfokuserad.

torsdag 25 mars 2010

Magic!

Jag sitter i ett klassrum. Det är knäpptyst. Jag är inte ensam. 20 16-åriga elever sitter och arbetar med en text utifrån några olika verktyg jag tillhandahållit. Allt för att de ska bli mer och mer diversifierade när det gäller att själva kunna välja hur de vill arbeta utifrån vad det är de vill lära sig. Färdigheten är givetvis nyttig i engelskakursen, men samtidigt får de med sig en kunskap som de kan komma att ha nytta av resten av livet.

Tystnaden är verkligen inget mål i sig självt. Ofta sorlas det och diskuteras och det är något jag trivs med och uppmuntrar. Men den här tystnaden är ett kvitto av annat slag. Det handlar om koncentration. Kanske för att uppgifterna de fått faktiskt fungerar?

Det känns lite magiskt.

fredag 19 mars 2010

Som vanligt

Jag går hem klockan två idag. Direkt efter sista lektionen. Det retar säkert någon som tycker att vi lärare ska ha 40-timmarsvecka. Kanske skulle denne Någon först känna till att jag varit på min arbetsplats långt före eleverna varje dag, och likaså stannat kvar långt efter att de gått hem för dagen. Därutöver har jag tagit med mig rättnings- och planeringsarbete hem. Sammanlagt landar min arbetsvecka på 46 timmar. Detta är ingen unik vecka, utan en ganska vanlig, faktiskt. Då räknar jag ändå inte in att se Skolfront på SVT Play, att kolla nyhetsprogram och läsa tidningar för ratt få fatt på aktuella samtalsämnen att använda i engelskundervisningen, att läsa böcker på engelska (för att vidmakthålla och utveckla min egen engelska) eller kring ämnen som religion, som en slags kompetenshöjning under eget ansvar (jag läser dessutom med en magisterkurs i religionsvetenskap) plus en massa tankearbete kring enskilda elever, kring nya infallsvinklar eller ren och skär reflektion...

onsdag 17 mars 2010

Been there, done that...

I en ledare från gårdagens DN läser jag en text som svarar på det man kunde läsa i måndags; att skolledarna vill kunna disponera lärarna 40 timmar i veckan. Jag undrar varför de vill det? Vi jobbar ju 45 timmar nu? Är det kanske så att det skaver i ögonen på dem att en del av det arbetet sker under eget ansvar? Litar de inte på oss? Uppenbarligen inte. Vad vill de ha ut? Fler timmar där lärare ska tvingas göra ännu mer saker som inte har med själva det pedagogiska arbetet att göra utan allt det där administrativa som också kallas för "det andra jobbet på jobbet"?

Jag har under ett år (2009) haft en sådan 40-timmarstjänst, på en kommunal gymnasieskola, och det är inget jag vill ha tillbaka. Någonsin. Skolåret är ju uppbyggt på ett annat vis, med toppar (provperioder, betygsättning, utvecklingssamtal etc) och dalar (där extremen är de tider på året då eleverna har lov). Visst kan en del av loven användas till planering och kompetensutveckling men det fungerar inte så i praktiken. Och argumentet att lärare skulle kunna ta ut sin semester över hela året, precis när de vill i stället för att vara "tvungna" att vara lediga när eleverna är det... Don't give me that crap, please... Det fungerar inte heller i praktiken. Jag, och många med mig, vet - av erfarenhet.

På många friskolor har modellen redan införts. Det är inget bra skäl att göra det i den kommunala verksamheten. Har det verkligen utvärderats? Många friskolor har mycket hög personalomsättning (för att inte tala om att andelen obehöriga lärare också är oförsvarligt hög) - vet man vad det beror på? Har det gjorts jämförande studier mellan friskolor och kommunala?

torsdag 11 mars 2010

Communication, anyone?

Den stora gruppen jag arbetar med på torsdagsmorgnarna är väldigt talkative, så länge jag inte begär att de ska prata engelska. Det vill jag ändra på. Jag har inte ont av en pratsam klass om samtalen försiggår på målspråket. Tvärtom, ju! Den dagen det händer att alla gör det och gör det hela tiden kan jag luta mig tillbaka med en god bok i klassrummet. Nästan i alla fall. Vi är inte där än, men vi är nu en bit på väg (kanske ska jag börja fundera på vilken bok jag ska luta mig tillbaka med? ;-)).

Jag har, i samråd med eleverna, infört the communicative classroom*, som Chris alltid så varmt förespråkade, och varje lektion börjar dessutom med någon form av övning där helt enkelt alla måste prata. Engelska, då. Det har fört det goda med sig att alla har lite gladare ögon och att de dessutom mer och mer går över till engelskan. Än så länge mest när de pratar med mig, men jag tror det kommer att utvecklas på ungefär samma vis som i den andra EngA-gruppen där eleverna nu också pratar en hel del engelska med varandra.

Sweet!


*
Min - av Chris färgade - tolkning av begreppet handlar om mellanmänsklig kommunikation, via det på målspråket ständigt pågående samtalet - vid alla tillfällen... Ja, så snart man kliver in genom dörren till klass rummet (som vi vanligen befinner oss i) är engelskan det enda gångbara. Mycket av arbetet i gruppen är också inriktad på kommunikativa färdigheter, vilket inte på något sätt utesluter - utan snarare innesluter! - exempelvis läsning, skrivande och grammatikstudier.

fredag 12 februari 2010

Nu blåser det igen

Lärarutbildningarna är under luppen igen. 2001 års reform av lärarutbildningen anses vara trubbig och examinationsrutinerna alltför stormaskiga. OK. Så är det säkert på sina håll, men för mig som har gått den nya lärarutbildningen (på Högskolan i Halmstad) känns detta inte som särskilt rolig läsning. Vi som exades genom denna utbildning anses vara "sämre lärare".

Tack för den. Jag, och mina medstudenter, hade en del synpunkter på en och annan av de kurser (och vi hade inte någon valmöjlighet vad gäller dessa) som ingick i det s k "allmänna utbildningsområdet/utbildningsvetenskapen (vad har jag för glädje idag av att jag var tvungen att göra en animerad film hösten 2001 - programmet vi använde bör vara dött och återuppståndet flera gånger om vid det här laget?) men överlag känns de än i dag som relevanta. Och vad gäller ämneskunskaperna var de kurserna (vilka lästes som fristående, tillsammans med andra studenter som inte gick lärarprogrammet) mycket krävande, omfattande och givande. Jag vågar påstå att mina ämneskunskaper i mina två ämnen är väl grundade, gedigna och dessutom aktuella (avseende forskning etc). Mina pedagogiska och didaktiska kunskaper är också något jag faktiskt är ganska stolt över - och det mycket av det fick jag under min utbildning; resten är erfarenheter - egna och andras.

Visst finns det dåliga lärare. Usla, rentav. En del av det har säkert att göra med undermålig utbildning eller flata examinatorer, men jag tror också det handlar om brist på självkännedom hos dem som söker sig till yrket. Så någon form av möjlighet - för studenten såväl som för lärosätet - att testa hurpass lämpad man är för yrket kanske inte vore helt fel ändå? Frågan är hur det ska gå till..?

lördag 9 januari 2010

Ställa krav är livsviktigt!

Huvudledaren i dagens DN tar upp just det jag skrev om i går morse; om hur många lärare (ffa för de lägre årskurserna) har alltför dålig koll på sina små lärjungars kunskaper. Att upptäcka det vid nationella proven i tredje klass är liksom för sent - även om det inte är lika för sent som när man upptäcker det när de små liven kommer upp i högstadiet. Jag känner en del helt fantastiska lärare som arbetar med yngre elever. Jag vet att minst två av dem läser den här bloggen och må ingen skugga falla över dessa (eller andra), men Skolinspektionens rapport måste ändå tas på allvar.

I ledaren står det om kontroller och mätningar och min ståndpunkt är fortfarande att jag verkligen inte skulle vilja utsätta småttingar för regelrätta prov - men att jag som lärare ändå ska kunna ha koll genom att dokumentera själv och även "arkivera" allt eleverna producerar, så att jag har adekvat underlag för bedömning. Lyckligtvis undervisar jag inte så unga elever; jag är mer kalibrerad för tonåren - och helst de övre. Och allteftersom bör även regelrätta prov ingå i den arsenal av bedömningsinstrument som jag som lärare använder mig av för att mäta och följa upp mina elevers kunskapsbas- och utveckling.

En viktig sak dock, som gäller precis alla åldrar, är att ställa krav. Att ställa krav... ha höga förväntningar... gör att eleverna tillåts växa. Utvecklas. Det betyder mycket för självkänslan, lusten, inspirationen och motivationen att bli behandlad som den nästan vuxna människa man är. Att få ta ansvar för sig själv, för sitt lärande och inte curlas för mycket. Att vänjas vid att reflektera över sig själv, över sitt lärande. Men detta kräver att man har relationer till eleverna. Att man känner dem, har deras tillit, så att man vet - utifrån vars och ens förutsättning - vilka krav man kan ställa. Att bygga dessa relationer tar tid. Kräver ansträngning. Engagemang. En helhjärtad vilja och en önskan om elevens väl. Man behöver inte alls bli bästis med varenda elev, men man måste bry sig.

Dessutom måste man naturligtvis ha gedigna ämneskunskaper och didaktiska och pedagogiska färdigheter. That goes without saying, liksom. Där har lärarutbildningarna en tung roll. Att inte släppa igenom blivande lärare som nätt och jämnt klarar godkäntnivåerna... Det kan högskolorna fundera på, medan jag fyller på mitt kaffe och bläddrar vidare i tidningen.

fredag 8 januari 2010

Kunskapskoll?

Fredag - söndag har jag DN i pappersversionen. Det är inte så ofta jag hinner läsa den just på fredagsmorgnarna, men idag hann jag i alla fall börja på den.

Bland annat finner jag en artikel som handlar om vad Skolinspektionen (ny myndighet sedan okt 2008) kommit fram till vid sina inspektioner ute i landets skolor. I artikeln (som jag inte hittar i den förenklade nätupplagan och därmed inte kan länka till) står det att:

"Skolinspektionen anser att de främsta bristerna i svensk skola är att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp och att de elever som behöver särskilt stöd inte får det. Det finns också stora svagheter i arbetet mot kränkande behandling, elevernas möjlighet till inflytande och betygsättningen som inte är likvärdig."

Det finns många Goda Exempel på undantag från detta, naturligtvis, men vissa saker har de helt enkelt rätt i. Inte minst detta att de elever som är i behov av särskilt stöd inte får det i den utsträckning de behöver - och ibland inte alls. Ofta skylls detta på att det inte finns resurser (vanligen av monetär art) - och det lär knappast bli bättre när nu kommunerna lägger ännu tuffare sparkrav på sina skolor...

I artikeln framkommer också att kunskapsuppföljningen framför allt brister vad gäller elever i de lägre åldrarna. Jag tycker inte man ska utsätta alltför unga elever för allehanda prov och andra regelrätta kontroller som de kan uppleva som pressande. Tids nog hinns det med. Men som lärare bör man ju faktiskt ha bra koll ändå. Och där verkar det brista i en del fall. I mitt tidigare arbete med högstadieelever (varav många i behov av särskilt stöd) undrade vi ofta (jag och mina kollegor) hur i allsindar en del elever kunnat ta sig igenom år 1-6 utan att deras svårigheter i tillräcklig grad uppmärksammats och - framförallt - adekvat hjälp inte satts in. Om man har svårigheter med inlärning, uppmärksamhet etc är det väldigt sent att hinna upp till sjuan och börja ta ikapp...

tisdag 5 januari 2010

Drömjobbet är mitt!

Jag fick en länk i min Facebookmail, i morse. Här är den. Jag känner igen mig i så mycket av det som är skrivet där. Och jag önskar, precis som artikelförfattaren, att 2010 ska kunna få bli det år då det vänder. Året då läraryrket blir attraktivt, då lärares status uppgraderas och vårt arbete och vår genuina yrkeskunskap respekteras och uppskattas i allt högre grad. Då mitt drömyrke även blir andras!

Det drömmer jag om och önskar jag mig inför det nya året. Året 2010.