Jullov!

Visserligen arbetar jag ett par dagar till, men jag låter bloggen ta jullov nu.

God Jul och Gott Nytt År från mig till er alla!

Delaktighet - såklart!

Gunvie Möllås har i dagarna disputerat med sin avhandling "Detta ideliga mötande" : En studie av hur kommunikation och samspel konstituerar gymnasieelevers skolpraktik".

Här hittar ni abstracten och även avhandlingen i sin helhet, som PDF.

Det viktigaste Möllås funnit är

"att elevernas delaktighet i sin egen lärandeprocess och dessutom delaktighet i kompisgemenskapen har avgörande betydelse för hur de klarar sina studier...//... Kontexter som var tänkta att stötta eleven som klasskonferenser, elevvårdskonferenser etc visade sig ha mindre betydelse."

Är någon förvånad?

Samtidigt måste vi naturligtvis mötas kring elevfrågor för att uppmärksamma den enskilda elevens behov och tillsammans kunna klura ut vettiga åtgärder för att stötta och hjälpa. Men... den värsta mötesfrenesin kanske kunde skippas, alltså? Och bli effektivare i att se till att överlämnad information tas tillvara, att åtgärderna verkligen fungerar och följs upp - och att vi handlar snabbt. Tyvärr verkar just gymnasiet vara något av en flaskhals när det gäller att exekvera...

Trakasserier

"Sextio procent av dem som dömts för ett våldsbrott före 20 års ålder har blivit mobbade i skolan. Det finns bevis för att färre blir brottslingar om åtgärder mot mobbning sätts in tidigt. Trots det lever bara en av tio skolor upp till lagens krav om att arbeta mot mobbning."

Så står det i ingressen till en artikel i DN idag. Jag är inte förvånad. Trakasserier av allehanda slag förekommer på våra skolor och om det finns någon som tror det blivit bättre så tänk om. Det som däremot hänt sedan exempelvis min egen skoltid, eller mina barns för den delen, är att trakasserierna utvidgats så att inte ens hemmet och fritiden kan få vara en fredad zon, för den som utsätts. Det mobbas, kränks och förföljs på olika barn- och ungdomssajter, via sms och msn. Dygnet runt kan förövarna nå sina offer. Ofta är kvällar och helger värre än själva skoldagen. Och så tror de vuxna att det kanske faktiskt har blivit bättre... för man har ju antimobbningsteam och Hemlig Vän och Friends och Farstamodellen och fan och hans moster. Tills de "utomskoliga" trakasserierna spiller över på skolveckan och det måste redas ut...

Vi bär alla ett gemensamt ansvar. Skolan har en stor del i detta, förebyggande likaväl som i akutskedet. Men... föräldrar har klart lättare än skolpersonalen att hålla koll på vad barnen/ungdomarna gör på sin fritid... när de sitter vid sina datorer eller knappar med sina mobiltelefoner. Samsyn och samarbete... någon? Istället för att skylla på varandra?

Det är ju inte heller förvånande att månader och kanske rentav år av trakasserier sätter sin spår i offren. En stor andel unga våldsbrottslingar visar sig, inte helt oväntat, ha varit utsatta för mobbning under sin skoltid. Jag kan förstå dem; svikna av oss alla. Vi som borde sett. Vi som kanske såg...

Växthuseffekt?

Det som ska växa måste trivas. För att det som ska växa ska kunna trivas måste odlaren ordna de bästa förutsättningarna. Vatten, jämn temperatur, lagom ljus och näringstillförsel om jordmånen är för klen. Lite lukning och varsamt småprat ska också till.

Aldrig blir det sannare än i skolans värld. Här ska vi odla många olika unga människor utifrån lika många skilda förutsättningar. Våra elever behöver de bästa förutsättningarna. För att kunna ge dem det behöver även vi "odlare" förutsättningar för att trivas och växa.

Och allt hänger ihop. Uppifrån och ner...

Hur ska man kunna skapa förutsättningar för växande i en rörig, luddig och synbarligen nyckfull organisation? Svar: det går inte. Varken på nationell nivå - eller i den enskilda skolan/arbetsenheten.

'nuff said.

Lektioner för lektorer - eller tvärtom.

Rubrik i dagens DN: Skolministern vill införa lektorer igen.
I hastigheten läste jag "lektioner" och blev en smula fundersam. Dock läste jag om och läste rätt.

Regeringen föreslår alltså att lärare med doktors- eller licentiatexamen ska få kalla sig lektor även på gymnasiet - och få bättre betalt. Jag är ofta på kollisionskurs med Jan Björklund (eller han med mig), för att uttrycka det milt. Men det här tycker jag låter alldeles utmärkt. En karriärmöjlighet för lärare inom ramen för skolan! Yes!

Själv blev jag ju lite extra glad, då jag valt att återuppta mina religionsvetenskapliga studier (vid sidan av mitt arbete) till våren! Först ska det bli en magister är det tänkt och nu känns det ju redan som att jag vill vidare, när jag är klar med det! Jag ser det som en liten trevlig julklapp!

Tack, Janne!

Hej matematik!

När jag gick i högstadiet var matte något av det värsta jag visste. Jag hade Särskild kurs. Allmän kurs var för de långsamma och svaga. Hette det. Eftersom jag var en Duktig Flicka var det enbart Särskild som gällde. Såväl i matte och engelska som franska. Som jag minns det hade Valter (frid över hans minne i övrigt) en genomgång framme vid tavlan där han med en överljudsrakets hastighet gick igenom något moment och sedan fick man slå upp sidan 231 i den feta boken och liksom bara räkna på. Ibland vågade jag fråga en gång om det var något jag fastnat på. Om jag då inte förstod när Valter drog samma förklaring en gång till så höll jag käft och såg ut som om jag förstod. Fast jag hade tur ändå; ibland kunde jag fråga min pappa, som är både kunnig i och intresserad av matematik, och han kunde hjälpa mig att bena ut bråktal eller ekvationer. Men än idag får jag hjärtklappning och kliande eksem när jag hör talas om okända storheter som x eller kanske y. Jag är inte ensam om det.

Mycket har hänt på skolans område. På en tjejmiddag i helgen träffade jag en mattelärare som berättade hur hon jobbar genom att diskutera matematik med sina elever. Hon låter dem fundera över några gemensamma uppgifter och sedan får de redovisa hur de kommit fram till sina svar och hon åskådliggör därmed att det faktiskt kan finnas fler än ett sätt att både se på, och angripa, ett matematiskt problem. Det gör att elevernas olika intelligenser kommer till sin rätt och utvecklas. Dessutom tänker jag att man får en klart mer positiv attityd till ämnet.

Uppenbarligen jobbar inte alla lärare på det viset; något som också uppmärksammas i huvudledaren i dagens DN, med rubriken "Tala om matte". Sverige ligger inte så bra till i statistiken och även om vi alla vet att det finns "lögn, förbannad lögn och statistik" så ser det ganska illa ut även när siffrorna vänts och vridits. Som en av förklaringarna till detta anges just det gängse arbetssättet, som tydligen fortfarande påminner om Valters pedagogik, medan man i många av de andra länderna i studien diskuterar, argumenterar och finner alternativa strategier för problemlösning.

En annan förklaring är att svenska elever skulle ägna sin fritid åt annat än matteläxor. Det äger nog sin riktighet. Jag är ingen vän av läxor. I all synnerhet inte på grundskolenivå där man bör ge utrymme för den träning som behövs, inom ramen för skolschemat. På högre nivåer däremot tycker jag absolut att man ska kunna kräva ett större engagemang av de elever som siktar högt. No pain, no gain - typ. Men... för att det skiktet av elever ska öka så behöver matteundervisningen tydligen förändras. Uppdateras. Det behöver tänkas om.

Love letters

- Magda... kan du hjälpa mig med en sak?

En elev behöver hjälp att översätta ett sms. Och inte vilket sms som helst. Ett kärlekssms. En f d som vill att det ska bli bra igen.

Vilket förtroende...

Vi hjälps åt att översätta. Elevens ögon glittrar och jag får frågan:

- Men vad ska jag svara?

Jag säger att det kan ju inte jag veta. Hur känns det? Jo... det känns fint. Kärleken är ömsesidig. Men hur ska man formulera sig? Vi pratar lite fram och tillbaka och hjälps sedan åt att få ihop ett svarssms på engelska:

I love U2 and I want to be with U. But... we need 2 talk and solve some things... :-*

Jag undrar om det kommit något svar! Jag får nog veta senare idag!

Tankar om tid tar tid

På fönsterbrädan i mitt kombinerade arbetsrum och klassrum står två timglas. Jag tycker om att titta på dem. Vända på dem och se den fina sanden rinna genom den smala passagen mellan de två konerna av glas. De konkretiserar tiden och hur den faktiskt är konstant trots att vi ibland kan uppleva den som antingen framsniglande eller förbiilande.













(Fönsterbräda och fönsterbräda, förresten... fönstren är på renovering och istället har vi boardskivor... säger man då "boardskivebrädan"?)

Just nu har jag ställtid. För min del betyder det i klartext att jag har något mindre roligt som måste göras, men att jag vill belöna mig lite i förväg genom någon liten trevlighet. Jag har just hämtat en mugg kaffe. Kaffe är alltid trevligt. Nyss kom vår kurator in på mitt rum och frågade om jag vet någon mer som kan tänkas vilja följa med på teatern i morgon kväll (arbetslaget ska se Top Boy) och vi fick en liten pratstund. Gemenskap är trevligt och när det kombineras med kaffe blir det ännu mer trevlighet av det. Det är precis som min favoritBob säger: "Vad vore livet utan kaffe och gemenskap?".















(Jag missar inte en möjlighet att lägga upp en bild på Bob! ;-)

Visst är det viktigt med tid för enskild reflektion i det dagliga arbetet (om sådan händelsevis skulle gått att uppbringa...). Tokviktigt! Men... här på jobbet blir dessutom de där småstunderna av kaffe och gemenskap (fast det kan funka med te också...) ofta små öar av spontana pedagogiska samtal, utbyte av tankar och idéer och gemensam reflektion. Direktheten... aktualiteten i dem... gör att det vi grunnar på just i ögonblicket lyfts fram... precis när det behövs.

Så... nu är det ställtid. Tid jag använder till kaffe, gemenskap och... tankar om tid. Och... det är jobb, det också.

Livsfarlig Ledning?

Att det finns en koppling har jag vetat hela tiden, och många andra med mig, men nu finns det också svart på vitt; en skolas resultat är beroende av dess ledning. Det kan man läsa om här och här. Det handlar inte om stjärnledare så mycket som människor med kompetens, engagemang och god kommunikationsförmåga. Inte minst det där sista tror jag är avgörande. Tydlig, konsekvent och öppen kommunikation öppnar många vägar mellan oss som arbetar i skolan och skapar dessutom stabilitet och trygghet för våra elever.

Med ett tydligt ramverk blir också möjligheten och lusten att ta ut svängarna större. Man känner som lärare en trygghet att våga pröva nya vägar tillsammans med sina elever, eftersom man har en tydlig linje och organisation att luta sig mot. Lite som att man kan ta ut de språkliga svängarna när man behärskar språket.

Så... ledningen för en skola är - tillsammans med andra faktorer, givetvis - avgörande för en skolas resultat och därmed också för våra elevers väl och även deras ve...

Diskrepanser...

Nu blåser det kring läraröronen igen. Skolverket har kommit med en rapport, "Likvärdig betygsättning i gymnasieskolan", där man jämfört resultat på nationella kursprov med elevernas kursbetyg och funnit en avsevärd diskrepans.

Ja, det är inte helt ovanligt att man sätter olika betyg, eftersom de nationella proven inte på något vis är avgörande för en elevs betyg. Däremot ger de ofta en bra och ganska bild av hur en elevs kunskaper och förmågor ser ut. Dock i ganska platt form, eftersom det ändå handlar om främst ett pappersprov; ett nedlag i en elevs verklighet vid en given, och för alla gemensam, tidpunkt. Det finns elever som just vid denna tidpunkt inte kan prestera sitt bästa, av många olika skäl. Därför kan ett provresultat vara sämre än det slutliga kursbetyget. Det är inte konstigare än att det sker även vid andra provtillfällen. Som språklärare kan jag också tycka att det, i de nationella proven, ligger lite för lite tyngd på exempelvis muntlig förmåga som är en av de fyra färdigheterna som ska vägas in vid bedömning. Och... det är kanske inte just vid det nationella provtillfället som en elev verkligen visar prov på kommunikativa och interaktiva färdigheter; och det är ju faktiskt till det som språkundervisningen syftar. Eller?

Därför är det viktigt att jag som lärare hela tiden iakttar, bedömer och dokumenterar mina elevers aktiviteter och vid slutlig betygsättning kan väga in så många faktorer som möjligt - för en så rättvis betygsättning som möjligt. Och här kan jag önska att det hade införlivats mer av bedömningsövningar och betygssättning i min lärarutbildning. Inte bara i att bedöma elevers verksamhet utan också att tolka och diskutera kring betygskriterierna. Under mina år som lärare har jag nu hunnit ha många sådana samtal och även viss fortbildning, men samtalen behöver föras hela tiden. Det räcker inte med att en skola utformar lokala betygskriterier och sedan tror att det är bra. Ofta ligger arbetet med dessa så långt bak i tiden att många nya lärare kommit till och därmed inte bara ska tolka de överordnade kriterierna som finns hos Skolverket, utan dessutom behöva fundera kring vad som egentligen menas med formuleringarna i de nya. Och det finns alltid en tendens att bli hemmablind, börja gå på någons lags rutin och inuti sitt eget huvud börja snickra egna, superlokala kriterier...

Jag tycker det skulle vara så att det avsattes tid varje läsår, för samtal kring och vidareutbildning i, bedömning och betygssättning!

Samtidigt... om antagningen till högskolorna inte vore så stelbent utan möjligheter till inträdesprov - så som det föreslås i huvudledaren i dagens DN - så skulle kanske detta med något felaktigt bedömt betyg inte tillmätas den katastrofala betydelse som det faktiskt kan få i en enskild elevs fall.