Trakasserier

"Sextio procent av dem som dömts för ett våldsbrott före 20 års ålder har blivit mobbade i skolan. Det finns bevis för att färre blir brottslingar om åtgärder mot mobbning sätts in tidigt. Trots det lever bara en av tio skolor upp till lagens krav om att arbeta mot mobbning."

Så står det i ingressen till en artikel i DN idag. Jag är inte förvånad. Trakasserier av allehanda slag förekommer på våra skolor och om det finns någon som tror det blivit bättre så tänk om. Det som däremot hänt sedan exempelvis min egen skoltid, eller mina barns för den delen, är att trakasserierna utvidgats så att inte ens hemmet och fritiden kan få vara en fredad zon, för den som utsätts. Det mobbas, kränks och förföljs på olika barn- och ungdomssajter, via sms och msn. Dygnet runt kan förövarna nå sina offer. Ofta är kvällar och helger värre än själva skoldagen. Och så tror de vuxna att det kanske faktiskt har blivit bättre... för man har ju antimobbningsteam och Hemlig Vän och Friends och Farstamodellen och fan och hans moster. Tills de "utomskoliga" trakasserierna spiller över på skolveckan och det måste redas ut...

Vi bär alla ett gemensamt ansvar. Skolan har en stor del i detta, förebyggande likaväl som i akutskedet. Men... föräldrar har klart lättare än skolpersonalen att hålla koll på vad barnen/ungdomarna gör på sin fritid... när de sitter vid sina datorer eller knappar med sina mobiltelefoner. Samsyn och samarbete... någon? Istället för att skylla på varandra?

Det är ju inte heller förvånande att månader och kanske rentav år av trakasserier sätter sin spår i offren. En stor andel unga våldsbrottslingar visar sig, inte helt oväntat, ha varit utsatta för mobbning under sin skoltid. Jag kan förstå dem; svikna av oss alla. Vi som borde sett. Vi som kanske såg...