onsdag 28 april 2010

Effektivt

Idag, strax innan jag begav mig av för vårt pedagågiska möte, berättade jag för två arbetskamrater om vad jag skulle göra. Engagemanget blev stort. Jag fick till och med med mig ett förslag på samtalsämne: gårdagens Skolministeriet (P1). Tyvärr hade ingen av oss lyssnat på det (vilket jag ska göra efter jobbet-på-jobbet ikväll) men vi fick ändå till ett bra ”möte” där vi samtalade kring lärarlegitimation, hur man kan tänka och pröva nytt i sin undervisning och så tog vi upp ett par frågor kring hur man kan förnya sitt sätt att arbeta med texter och hur man skulle kunna arbeta med en skönlitterär bok som kursbok. Dessutom hann vi med ett par elevärenden och fick 80 minuters powerwalk!

Väl tillbaka på arbetsplatsen gick jag för att värma mig en bit medhavd paj till snabb lunch och i lunchrummet fortsatte det pedagogiska utbytet med den kollega som kom med tipset om Skolministeriet. Det var en välkommen men lite oväntad spin-off!

Vi behöver så väl utrymme för reflektioner och utbyte av tankar, idéer och erfarenheter men tycker ofta att tiden inte riktigt finns. Och ibland gör den verkligen inte det. Det finns dagar då man knappt hinner hugga en macka i förbifarten. Men ibland finns det möjligheter om vi bara letar efter dem; eller skapar dem. Våra promenader är ett sådant exempel. Att skriva och läsa bloggar är ett annat! Vilka fler möjligheter till informella möten kan finnas i en upptagen arbetsvardag?

Krav

Igår läste jag en artikel i DN (hittar tyvärr ingen att länka till i tidningens nätvariant) om att Nyamko Sabuni har besökt Tensta gymnasium (f ö min förra arbetsplats) och framfört tankar kring att det måste ställas högre krav på våra invandrade ungdomar. Siktet bör ställas in på MVG.

OK. Fine. Att ställa krav är att bry sig. Så sant. Men bara om kraven som ställs är rimliga. Om de tar hänsyn till den enskilda individen. Ju bättre jag känner en elev, ju mer vår relation utvecklas, ju högre krav kan jag ställa på henne eller honom. Men enbart utifrån individens förutsättningar. Annars är kraven orimliga och troligen kontraproduktiva.

Nyamko Sabuni vill alltså dra åt skoltumskruvarna för invandrarungdomarna. Jag undrar hur hon tänker där? Kommer hon att i lika mån ge var och en de förutsättningar som behövs för att kunna uppfylla de där kraven? Och... hur tänker hon i så fall göra det?

Rättvisa?

På en av lektionerna idag fällde en elev kommentaren att det kvittar om man presterar bra på prov, är aktiv i klassrummet och i övrigt pluggar och står i. Om läraren inte tycker om en får man lägre betyg i alla fall. Om man är tjej och sitter med en prilla under läppen faller man i onåd. Vill man bli tagen på allvar måste man nog ta ur sina piercingar. Flera av eleverna höll med. Hade erfarenhet av detta från sina hittills 10-11 år i skolan.

Jag studsar när jag hör sådant. Inte för att jag inte tror/vet att det förekommer utan för att det gör det. För att elevers rättssäkerhet kan vara så skör och för att det finns lärare som betraktar sig som professionella (?) yrkesmänniskor och som ändå låter personliga preferenser störa ut det viktiga. Det vi ska se hos varje enskild elev. Som inte kan sortera ut det för lärandet helt oviktiga. Jag blir ledsen. Förbannad. Och jag skäms lite... för att eleverna tror att så gott som alla lärare tänker i de banorna. För att deras erfarenheter inte riktigt bevisar motsatsen.

Jag läste nyss Anne-Marie som skrev om harmoni. Hur ska våra unga kunna ha en harmonisk skolgång om de känner sig utlämnade till lärares godtycke? Är inte trygghet en av förutsättningarna för att man ska känna harmoni?

Jag undrar hur tankarna kring lärarutbildningen hanterar detta. Det räcker liksom inte alltid ända fram med behörighet och legitimation. Hur prövas integritet, etik och moral hos oss lärare - med elevernas bästa för ögonen?

onsdag 21 april 2010

Pedagågiska samtal

Det är ibland svårt att hitta de där utrymmena för att, som pedagoger, mötas och samtala och reflektera. Byta idéer och erfarenheter. Spåna fram nytt.

Jag och en kollega har funnit på ett alldeles utmärkt vis att göra detta och få oss en rejäl dos motion och friskluft på köpet! Vi tar oss en riktig långpromenad en gång i veckan. En förlängd lunchrast då vi båda har en samtidig lucka i våra scheman. Lite vitsigt kallar vi det för "Pedagiskt möte".

Idag hade vi möjlighet att sträcka ut över 9,2 km (jag är lycklig innehavare av en Garmin Forerunner som mäter tid, distans etc). Det tog oss nästan 80 minuter under vilka vi hann dels samtala lite kring tjänstefördelning och strategier för att få till stånd viss kompetensutveckling och dels samtala kring hur man kan tänka och göra nytt i sin undervisning. Själv har jag till och från använt bloggning som ett verktyg och både elever och jag själv har haft nytta och glädje av det. Min kollega känner sig så osäker på hur man gör... är överhuvudtaget ovan dator- och internetanvändare... och det som till slut kom ut av vår diskussion var att jag helt enkelt ska introducera henne i bloggandets underbara värld.

För min egen del, som lärare, är jag redan i planeringsfasen för hur jag ska utnyttja den resurs som en blogg är i undervisningen i höst. Jag kommer att undervisa i såväl religion A och B som engelska A - C och det som sätter gränserna för det hela är väl vad jag hinner och orkar rådda med. Mest orkar - för jag försöker att alltid få tid att göra det jag vill. Sova får jag göra när jag blir gammal. ;-)

Fler här som använder bloggen i undervisningen? Vad är era tankar och erfarenheter kring det, i så fall?

Under LUPPen

Jag har - tillsammans med skolans alla elever och mina kollegor - just varit på en föreläsning och föredragning kring den LUPP-enkät som vår kommun arbetar med. LUPP står för Lokal uppföljning av ungdomar i politiken. Överlag är resultaten i enkäten mycket fina vad gäller trivsel, stämningen på skolan, ungas trygghet och allt vad som nu hade mätts. Men en sak gjorde mig verkligen fundersam; så gott som alla unga vill vara med och påverka - men så gott som inga upplever att de faktiskt får/kan det. Och det handlar inte bara om samhället och fritiden utan faktiskt också i skolan - i synnerhet vad gäller innehåll, schema och prov. Visst, mycket sköts på ett föredömligt demokratiskt vis men uppenbarligen finns det ett stort utrymme för förbättringar av reellt elevinflytande.

Eftersom jag benhårt tror på principen att i första hand gräva där man står ställer jag mig genast frågan: vad kan jag göra för att förbättra detta - tillsammans med mina elever? Jag ska prata med dem om det i morgon.

måndag 19 april 2010

Kontrollbehov AB?

"Anställ bra personer och lämna dem i fred".

Jag läser citatet på ledarplats i gårdagens DN. Det är så vackert och klokt sagt att jag får rysningar längs ryggraden. Just så enkelt kan det faktiskt vara!

Och just så svårt. För den syltburk som är lärares arbetstid är uppenbarligen frestande att köra ner fingrarna i, för många skolledare och skolchefer.




torsdag 15 april 2010

Kepserier

Jag läser hos Anne-Marie om kepsar...

Hojhoj… dessa kepsar. På gymnasiet pratar vi inte om sådant alls. Våra elever är ju hyfsat vuxna och klädföreskrifter finns inte. Men jag har en liten del av min tjänst på högstadiet också och där är det ständig kepsdebatt och det är, enligt skolans ordningsregler, inte tillåtet att ha keps på sig på lektionerna. Det är inget bekymmer för mig; jag ser absolut inte KLOK ut i keps! (Jag hade en på mig när jag grejade i en trädgård häromsistens, men det finns inga bildbevis så kanske bara jag hittar på? ;))

När elevrådet – som språkrör för så gott som alla skolans elever – la fram ett förslag att detta förbud skulle lyftas bort blev det blankt nej från vuxensidan. Snacka om hittepådemokrati! Vad skickar det ut för signaler? Vavava?

Hursomhaver har jag aldrig några som helst bekymmer med vare sig kepsar, gällivarehäng, stora sjalar eller mobiltelefoner – jag märker dem inte! Antagligen för att de inte stör, helt enkelt. Jag kan notera att någon har keps på sig, på samma vis som jag kan notera att någon har en röd tröja eller att solen skiner utanför fönstren, men att be någon ta av den, eller (än värre) ta strid om det? Icke. Jag är verkligen mycket lojal mot skolreglerna – men inte i kepsfallet. I stället lägger jag min, och riktar elevernas, energi på att arbeta. På att ha fokus på kunskaper och färdigheter och på att göra detta på ett så lustfyllt och intresseväckande sätt som möjligt. Det är väldigt svårt om man just har bråkat, eller om man sitter och är skitarg för att man känner sig berövad sin keps. Sin trygghet. Sin värdighet.

Jag vill möta mina elever med respekt. Var och en av dem. Varje dag. Jag önskar respekt tillbaka - och får det. Jag vill att vi ska arbeta tillsammans med denna ömsesidiga repsekt som grund. Det gör vi knappast om jag till exempel börjar rycka och dra i deras kläder, eller på annat vis lägger mig i sådana privatsaker.

Förväntan!

En väl förberedd lektion skapar förväntan hos mig. Jag är nyfiken på vad som ska hända, hur mina idéer kommer att tas emot och fungera och jag hoppas att eleverna ska ha nytta och glädje av det vi gör tillsammans. Jag tänker att inte bara jag, utan också eleverna har förväntningar på mina lektioner. Det är bra. De har rätt att ha höga förväntningar och lyckas jag infria dem skapar jag också en nyfikenhet inför nästa lektion. Redan när vi möts i korridoren utanför klassrummet finns ett positivt intresse för lektionen som komma skall. Det är ingen dålig utgångspunkt för ett fruktbart arbete!

Energi!

Den där Einstein var nog något på spåren ändå. Nu är jag verkligen ingen naturvetare/matematiker utan humanist ut i fingerspetsarna, men det här är vad jag kommit fram till, så här långt:

E=(elever + engagerad lärare)2

Variabeln "engagerad" kan, med fördel, bytas ut mot andra så som exempelvis kunnig, lyhörd, inkluderande, intresserad, kreativ, ödmjuk, väl förberedd och/eller målfokuserad.