Barn av sin tid?

Det var upprört här på skolan igår. Någon har gått in i omklädningsrummen vid idrottshallen och stulit ett par mobiltelefoner, ett par tröjor, ett par skor och en skinnjacka. Så jämrans meningslöst och korkat.

Visst - eleverna borde vara medvetna om att eftersom omklädningsrummen inte går att låsa så bör alla värdeföremål (eller egentligen allting) tas med in i idrottshallen, vilket också kommer att ske framgent. Så skedde alltså inte denna gång och huruvida tillfället gjorde tjuven eller det var en mer överlagd räd står skrivet i stjärnorna.

Jag frågade kollegorna om vi skulle låsa våra arbetsrum nu, men det tyckte de var rätt överdrivet. Och i viss mån förstår jag ju resonemanget - det skulle signalera misstänksamhet och misstro gentemot det stora flertal som är hur skötsamma som helst och som är vana vid den öppna dörrens politik. Och så länge inget händer är det ju egentligen väldigt skönt att slippa känna det som om man jobbar i Fort Knox - så hade vi det ju på skolan där jag jobbade i Falkenberg och det stals dessutom i alla fall...

Och det finns andra problem att slåss emot. Ett litet gäng som inte drar sig för att hota och trakassera - även fysiskt - vem som helst av skolkompisarna som råkar komma i deras väg och vid konfrontation med vuxenvärlden (som jag faktiskt tror är en helt främmande värld för dem) rycker de mestadels på axlarna och flinar.

Vi vet också att det inte bara förekommer alkohol långt nmer i åldrarna, utan också regelbundet rökande av illegala substanser. Det inte bara röks på helger utan också på skoltid och dessutom bedrivs det handel med det - här i vårt lilla samhälle. Och det känns som att väldigt lite görs åt saken! Vad sker måtte ske i det tysta...

Fokus hamnar i stället på tobakspolicy, likabehandlingsplaner och antimobbningskampanjer (alla jätteviktiga, såklart!) men det som verkar glömmas bort (?) är vad de här individerna sysslar med på den fronten och kanske också vad det i förlängningen kan leda till när det gäller hur man uppträder och hur en ökad tillgänglighet är en uppenbar risk även för andra elever. Så vad ni än gör; tro inte att det där är storstadsbekymmer - skit finns överallt och har en tendens att stänka upp dessutom...

Det tråkiga är att det inte känns särskilt nytt. Så här var det när jag gick i högstadiet också - i en annan liten småstad - och så här var det när mina barn (som iofs inte är lastgamla) gick i högstadiet i samma lilla stad. Jag kan inte låta bli att få Nationalteaterns Barn av vår tid på hjärnan. Är det så att vuxenvärlden tycker det är jobbigt och svårt att deala med drogproblem? Känner vi främlingskap inför den unga generationen? Tror vi problemen självdör om vi sopar in dem under närmaste matta?

"Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma?" Borde vi inte istället vara rädda om barnen - både egna och andras?