En kollega berättade igår hur hon använt nästan en hel planeringsdag till att skapa en bra ingång för lektioner i argumentation. Ett för henne nytt arbetsområde.
Jag undrade... varför frågade du inte de andra hur de brukar göra? I samma ögonblick jag sa orden kände jag att frågan på något vis var retorisk. Svaret liksom gav sig självt.
Men varför vågar man inte fråga varandra om stöd? Varför tror man att man måste klara sig alldeles själv hela tiden? Vilken slags kultur har man på sin arbetsplats när lagarbetet förefaller stanna på konferenserna? Varför bjuder man inte in sig själv - eller andra - till lektioner?
Det undrar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det undrar jag också. Om du är klok och jag är klok blir vi ju tre gånger så kloka tillsammans, och eleverna har allt att vinna på att lärarna kring dem inte bara samplanerar utan faktiskt samarbetar och kommunicerar såväl formellt som informellt om sitt arbete.
Just så! :)
Skicka en kommentar