Glädjens trappsteg

En elev kommer in till mig på mitt arbetsrum, med glada, glada ögon.

- Har du tid? undrar h*n.
- Jomen självklart, säger jag och lägger ner locket på laptopen för att koncentrera mig på det h*n vill berätta.
- Jag har haft fel och du och Anna har haft rätt, säger h*n.
- Vad? säger jag och fattar absolut inte vad h*n pratar om.
- Jo... men ni har ju sagt att om jag bara börjar läsa på engelska... och skippar att slå upp alla de där orden som är adjektiv och istället fokuserar på att bara förstå liksom... helheten, i första hand... så kommer det att lossna och jag kommer att förstå vad jag läser... och vet du... Ni hade rätt! Jag har läst över trettio sidor nu, i The God of Small Things, och bara slagit upp ett enda ord... det var det där gurkordet... och jag förstår ju vad det handlar om! Det känns som ett... genombrott för mig!

Jag bara log brett eftersom jag ju visste att h*n skulle klara detta. Att om h*n bara vågade språnget skulle det lossna...

- Och, fortsatte h*n, det här med hur man lär sig... hur häftigt är inte det? Jag trodde att det liksom skulle vara som en jämn uppförsbacke, men... i stället är det ju som trappsteg - och de är inte ens lika stora, de där trappstegen!

Och så lämnade h*n mitt arbetsrum. Det såg ut som att h*n gick helt värdigt, men nog tyckte jag att h*n liksom skuttade - inombords.

Jag tänker på läroplanens mål när det att hjälpa eleverna att utveckla "insikt om sitt eget sätt att lära och en förmåga att utvärdera sitt eget lärande" och känner mig rätt varm inuti.