Fröken som förstörde

Jag läser Claude Kayats Mohammed Cohen, den arabiske juden. Det är svårt att gå förbi hans beskrivning av den unge Mohammads skoltid och lika svårt att låta bli att reflektera över densamma...

"Jag hade just börjat tampas med hypotenusan som i mina öron lät som ljuv fransk musik, jag var mycket nära att fatta poängen, de oändliga problemen, när fröken Dujardin tappert men med dåligt resultat försökte uttala våra familjenamn för att kontrollera vår eventuella närvaro.
- Mohammed Cohen? sa hon, den här gången utan skorrning och med höjda ögonbryn.
- Ja, det är jag, medgav jag, smickrad av detta tämligen oförtjänta intresse.
- Heter du verkligen Mohammed Cohen? upprepade hon, sprickfärdig av medlidande.
- Ja, svarade jag på god franska och fylld av stolthet.
Om frågorna i skolan är så lätta att besvara, tänkte jag, är det bäst att jag tar med mig en orientalisk vilokudde nästa gång.
Full av hopp om min framtida skolgång väntade jag mig att hon skulle ställa fler lika vilsamma frågor. Av typen: När krossade Napoleon araberna vid Poitiers? Eller: När avträdde våra galliska förfäder Alsace till romarna? Men hon gav mig en så kvistig kuggfråga att jag för alltid gav upp mina planer på de orientaliska kuddarna.
- Säg mig, lille vän är du jude eller arab?
Fräcka fröken! Som en åsna mellan två hötappar som inte hade ett viskande svar tillreds, blev jag sittande och idisslade min okunnighet. Mina kamrater hade avbrutit sina beräkningar av kvadraten på hypotenusan för att med bankande hjärta lyssna till mitt svar som lät vänta på sig. Jag kunde inte bara sitta där och gapa, jag måste ju öppna munnen.
- Nja, det är inte så lätt... Min mor är arabiska.
- Aha, sa hon ogillande. Och din far?
- Han är jude.
- Aha, aha, upprepade hon ännu mer ogillande. Med du då, vad är du för nånting?
Hon stod med höjd pekpinne, andades ut, andades in enorma moln av krita. Hennes näsborrar skälvde, det feta bruna vårtan kröp förskräckt ner mot hakan för att sedan så försiktigt klättra tillbaka upp mot tinningen och gömma sig i håret tills ovädret var över.
Jag spanade efter dromedaren genom fönstret. Ett åsneföl hade kommit istället. Det började skria i vanvördig närhet från fröken Dujardin. Över det högsta tornet på fästningsvallen som omgav arabstaden vajade trikoloren sedan 1881. Bara det vita och det röda syntes. Det blåa smälte samman med färgen på himlen. Samlade på krönen och i skottgluggarna på de ärrade fästningsvallarna försökte hundratals krigare i en gången tids uniformer och med blänkande hjälmar driva tillbaka myllret av inkräktare som med svärden blixtrande i händerna störtade fram mot repstegarna. Mynningsflammorna sken från alla håll. Svarta rökmoln steg mot den klarblå himlen. Pilarna ven. Då och då mullrade kanonen.
Tystnaden tog plötsligt form i mig. En steglitsa kvittrade en strof av Verlaine. Den fladdrade mellan en oleander och bougainvilleans grenar som sträckte sig över en vit vägg. Sedan sjöng fågeln en dikt av Rimbaud och en annan av Apollinaire. Jag glömde klassen och fröken Dujardin som väntade på helspänn.
- Nå? hördes frökens röst med snudd på otålighet.
Jag förstod till sist att jag inte längre kunde låta allesammans försmäkta i andlös väntan. Jag återser i minnet en liten glasögonprydd fransman. hans hy var vanligen skär men övergick nu i ultramarinblått när han såg bedjande på mig med ljusblå ögon som förstorades enormt av glasögonlinserna och upphetsningen.
- Fröken kanske kan fråga mamma och pappa? föreslog jag för att visa min goda vilja som var dubbelt stor av barnslig oskuld.
Klassen utstötte samfällt en djup suck, och det bildades ett lika stort moln som över Hiroshima.
- Ja, ja, ja, ja, suckade min lärarinna, dränkt i sin svamp av krita. Räkna nu vidare på din hypotenusa, det är den kortaste vägen till framgång.
Lättare sagt än gjort! Med sin fråga hade hon avbrutit mig i samma ögonblick som jag var på vippen att fatta hypotenusan, älska den och bli belönad i gengäld. Så nära jag var! Några grader nordväst. Mina försök att hitta rätt kurs igen förde mig på villovägar. En sista blick mot skyn, och jag såg min fina hypotenusa flyga bort med starka vingslag och hånfullt ta farväl.
Mina klasskamrater fördjupade sig med liv och lust i trigonometrin som jag körde fast i liksom Joseph som hade kissat i byxorna innan han ställdes i skamvrån.
Helt upptagen av frågan huruvida jag var jude eller arab började jag fundera över fallet Hamlet vilken, som alla vet, utan omsvep och för öppen ridå uttalade följande vid tiden för sitt besök i Jerusalem:
- Att vara jude eller arab, det är frågan."