Som vanligt

Jag går hem klockan två idag. Direkt efter sista lektionen. Det retar säkert någon som tycker att vi lärare ska ha 40-timmarsvecka. Kanske skulle denne Någon först känna till att jag varit på min arbetsplats långt före eleverna varje dag, och likaså stannat kvar långt efter att de gått hem för dagen. Därutöver har jag tagit med mig rättnings- och planeringsarbete hem. Sammanlagt landar min arbetsvecka på 46 timmar. Detta är ingen unik vecka, utan en ganska vanlig, faktiskt. Då räknar jag ändå inte in att se Skolfront på SVT Play, att kolla nyhetsprogram och läsa tidningar för ratt få fatt på aktuella samtalsämnen att använda i engelskundervisningen, att läsa böcker på engelska (för att vidmakthålla och utveckla min egen engelska) eller kring ämnen som religion, som en slags kompetenshöjning under eget ansvar (jag läser dessutom med en magisterkurs i religionsvetenskap) plus en massa tankearbete kring enskilda elever, kring nya infallsvinklar eller ren och skär reflektion...

Been there, done that...

I en ledare från gårdagens DN läser jag en text som svarar på det man kunde läsa i måndags; att skolledarna vill kunna disponera lärarna 40 timmar i veckan. Jag undrar varför de vill det? Vi jobbar ju 45 timmar nu? Är det kanske så att det skaver i ögonen på dem att en del av det arbetet sker under eget ansvar? Litar de inte på oss? Uppenbarligen inte. Vad vill de ha ut? Fler timmar där lärare ska tvingas göra ännu mer saker som inte har med själva det pedagogiska arbetet att göra utan allt det där administrativa som också kallas för "det andra jobbet på jobbet"?

Jag har under ett år (2009) haft en sådan 40-timmarstjänst, på en kommunal gymnasieskola, och det är inget jag vill ha tillbaka. Någonsin. Skolåret är ju uppbyggt på ett annat vis, med toppar (provperioder, betygsättning, utvecklingssamtal etc) och dalar (där extremen är de tider på året då eleverna har lov). Visst kan en del av loven användas till planering och kompetensutveckling men det fungerar inte så i praktiken. Och argumentet att lärare skulle kunna ta ut sin semester över hela året, precis när de vill i stället för att vara "tvungna" att vara lediga när eleverna är det... Don't give me that crap, please... Det fungerar inte heller i praktiken. Jag, och många med mig, vet - av erfarenhet.

På många friskolor har modellen redan införts. Det är inget bra skäl att göra det i den kommunala verksamheten. Har det verkligen utvärderats? Många friskolor har mycket hög personalomsättning (för att inte tala om att andelen obehöriga lärare också är oförsvarligt hög) - vet man vad det beror på? Har det gjorts jämförande studier mellan friskolor och kommunala?

Communication, anyone?

Den stora gruppen jag arbetar med på torsdagsmorgnarna är väldigt talkative, så länge jag inte begär att de ska prata engelska. Det vill jag ändra på. Jag har inte ont av en pratsam klass om samtalen försiggår på målspråket. Tvärtom, ju! Den dagen det händer att alla gör det och gör det hela tiden kan jag luta mig tillbaka med en god bok i klassrummet. Nästan i alla fall. Vi är inte där än, men vi är nu en bit på väg (kanske ska jag börja fundera på vilken bok jag ska luta mig tillbaka med? ;-)).

Jag har, i samråd med eleverna, infört the communicative classroom*, som Chris alltid så varmt förespråkade, och varje lektion börjar dessutom med någon form av övning där helt enkelt alla måste prata. Engelska, då. Det har fört det goda med sig att alla har lite gladare ögon och att de dessutom mer och mer går över till engelskan. Än så länge mest när de pratar med mig, men jag tror det kommer att utvecklas på ungefär samma vis som i den andra EngA-gruppen där eleverna nu också pratar en hel del engelska med varandra.

Sweet!


*Min - av Chris färgade - tolkning av begreppet handlar om mellanmänsklig kommunikation, via det på målspråket ständigt pågående samtalet - vid alla tillfällen... Ja, så snart man kliver in genom dörren till klass rummet (som vi vanligen befinner oss i) är engelskan det enda gångbara. Mycket av arbetet i gruppen är också inriktad på kommunikativa färdigheter, vilket inte på något sätt utesluter - utan snarare innesluter! - exempelvis läsning, skrivande och grammatikstudier.

Nu blåser det igen

Lärarutbildningarna är under luppen igen. 2001 års reform av lärarutbildningen anses vara trubbig och examinationsrutinerna alltför stormaskiga. OK. Så är det säkert på sina håll, men för mig som har gått den nya lärarutbildningen (på Högskolan i Halmstad) känns detta inte som särskilt rolig läsning. Vi som exades genom denna utbildning anses vara "sämre lärare".

Tack för den. Jag, och mina medstudenter, hade en del synpunkter på en och annan av de kurser (och vi hade inte någon valmöjlighet vad gäller dessa) som ingick i det s k "allmänna utbildningsområdet/utbildningsvetenskapen (vad har jag för glädje idag av att jag var tvungen att göra en animerad film hösten 2001 - programmet vi använde bör vara dött och återuppståndet flera gånger om vid det här laget?) men överlag känns de än i dag som relevanta. Och vad gäller ämneskunskaperna var de kurserna (vilka lästes som fristående, tillsammans med andra studenter som inte gick lärarprogrammet) mycket krävande, omfattande och givande. Jag vågar påstå att mina ämneskunskaper i mina två ämnen är väl grundade, gedigna och dessutom aktuella (avseende forskning etc). Mina pedagogiska och didaktiska kunskaper är också något jag faktiskt är ganska stolt över - och det mycket av det fick jag under min utbildning; resten är erfarenheter - egna och andras.

Visst finns det dåliga lärare. Usla, rentav. En del av det har säkert att göra med undermålig utbildning eller flata examinatorer, men jag tror också det handlar om brist på självkännedom hos dem som söker sig till yrket. Så någon form av möjlighet - för studenten såväl som för lärosätet - att testa hurpass lämpad man är för yrket kanske inte vore helt fel ändå? Frågan är hur det ska gå till..?

Ställa krav är livsviktigt!

Huvudledaren i dagens DN tar upp just det jag skrev om i går morse; om hur många lärare (ffa för de lägre årskurserna) har alltför dålig koll på sina små lärjungars kunskaper. Att upptäcka det vid nationella proven i tredje klass är liksom för sent - även om det inte är lika för sent som när man upptäcker det när de små liven kommer upp i högstadiet. Jag känner en del helt fantastiska lärare som arbetar med yngre elever. Jag vet att minst två av dem läser den här bloggen och må ingen skugga falla över dessa (eller andra), men Skolinspektionens rapport måste ändå tas på allvar.

I ledaren står det om kontroller och mätningar och min ståndpunkt är fortfarande att jag verkligen inte skulle vilja utsätta småttingar för regelrätta prov - men att jag som lärare ändå ska kunna ha koll genom att dokumentera själv och även "arkivera" allt eleverna producerar, så att jag har adekvat underlag för bedömning. Lyckligtvis undervisar jag inte så unga elever; jag är mer kalibrerad för tonåren - och helst de övre. Och allteftersom bör även regelrätta prov ingå i den arsenal av bedömningsinstrument som jag som lärare använder mig av för att mäta och följa upp mina elevers kunskapsbas- och utveckling.

En viktig sak dock, som gäller precis alla åldrar, är att ställa krav. Att ställa krav... ha höga förväntningar... gör att eleverna tillåts växa. Utvecklas. Det betyder mycket för självkänslan, lusten, inspirationen och motivationen att bli behandlad som den nästan vuxna människa man är. Att få ta ansvar för sig själv, för sitt lärande och inte curlas för mycket. Att vänjas vid att reflektera över sig själv, över sitt lärande. Men detta kräver att man har relationer till eleverna. Att man känner dem, har deras tillit, så att man vet - utifrån vars och ens förutsättning - vilka krav man kan ställa. Att bygga dessa relationer tar tid. Kräver ansträngning. Engagemang. En helhjärtad vilja och en önskan om elevens väl. Man behöver inte alls bli bästis med varenda elev, men man måste bry sig.

Dessutom måste man naturligtvis ha gedigna ämneskunskaper och didaktiska och pedagogiska färdigheter. That goes without saying, liksom. Där har lärarutbildningarna en tung roll. Att inte släppa igenom blivande lärare som nätt och jämnt klarar godkäntnivåerna... Det kan högskolorna fundera på, medan jag fyller på mitt kaffe och bläddrar vidare i tidningen.

Kunskapskoll?

Fredag - söndag har jag DN i pappersversionen. Det är inte så ofta jag hinner läsa den just på fredagsmorgnarna, men idag hann jag i alla fall börja på den.

Bland annat finner jag en artikel som handlar om vad Skolinspektionen (ny myndighet sedan okt 2008) kommit fram till vid sina inspektioner ute i landets skolor. I artikeln (som jag inte hittar i den förenklade nätupplagan och därmed inte kan länka till) står det att:

"Skolinspektionen anser att de främsta bristerna i svensk skola är att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp och att de elever som behöver särskilt stöd inte får det. Det finns också stora svagheter i arbetet mot kränkande behandling, elevernas möjlighet till inflytande och betygsättningen som inte är likvärdig."

Det finns många Goda Exempel på undantag från detta, naturligtvis, men vissa saker har de helt enkelt rätt i. Inte minst detta att de elever som är i behov av särskilt stöd inte får det i den utsträckning de behöver - och ibland inte alls. Ofta skylls detta på att det inte finns resurser (vanligen av monetär art) - och det lär knappast bli bättre när nu kommunerna lägger ännu tuffare sparkrav på sina skolor...

I artikeln framkommer också att kunskapsuppföljningen framför allt brister vad gäller elever i de lägre åldrarna. Jag tycker inte man ska utsätta alltför unga elever för allehanda prov och andra regelrätta kontroller som de kan uppleva som pressande. Tids nog hinns det med. Men som lärare bör man ju faktiskt ha bra koll ändå. Och där verkar det brista i en del fall. I mitt tidigare arbete med högstadieelever (varav många i behov av särskilt stöd) undrade vi ofta (jag och mina kollegor) hur i allsindar en del elever kunnat ta sig igenom år 1-6 utan att deras svårigheter i tillräcklig grad uppmärksammats och - framförallt - adekvat hjälp inte satts in. Om man har svårigheter med inlärning, uppmärksamhet etc är det väldigt sent att hinna upp till sjuan och börja ta ikapp...

Drömjobbet är mitt!

Jag fick en länk i min Facebookmail, i morse. Här är den. Jag känner igen mig i så mycket av det som är skrivet där. Och jag önskar, precis som artikelförfattaren, att 2010 ska kunna få bli det år då det vänder. Året då läraryrket blir attraktivt, då lärares status uppgraderas och vårt arbete och vår genuina yrkeskunskap respekteras och uppskattas i allt högre grad. Då mitt drömyrke även blir andras!

Det drömmer jag om och önskar jag mig inför det nya året. Året 2010.