Kepserier

Jag läser hos Anne-Marie om kepsar...

Hojhoj… dessa kepsar. På gymnasiet pratar vi inte om sådant alls. Våra elever är ju hyfsat vuxna och klädföreskrifter finns inte. Men jag har en liten del av min tjänst på högstadiet också och där är det ständig kepsdebatt och det är, enligt skolans ordningsregler, inte tillåtet att ha keps på sig på lektionerna. Det är inget bekymmer för mig; jag ser absolut inte KLOK ut i keps! (Jag hade en på mig när jag grejade i en trädgård häromsistens, men det finns inga bildbevis så kanske bara jag hittar på? ;))

När elevrådet – som språkrör för så gott som alla skolans elever – la fram ett förslag att detta förbud skulle lyftas bort blev det blankt nej från vuxensidan. Snacka om hittepådemokrati! Vad skickar det ut för signaler? Vavava?

Hursomhaver har jag aldrig några som helst bekymmer med vare sig kepsar, gällivarehäng, stora sjalar eller mobiltelefoner – jag märker dem inte! Antagligen för att de inte stör, helt enkelt. Jag kan notera att någon har keps på sig, på samma vis som jag kan notera att någon har en röd tröja eller att solen skiner utanför fönstren, men att be någon ta av den, eller (än värre) ta strid om det? Icke. Jag är verkligen mycket lojal mot skolreglerna – men inte i kepsfallet. I stället lägger jag min, och riktar elevernas, energi på att arbeta. På att ha fokus på kunskaper och färdigheter och på att göra detta på ett så lustfyllt och intresseväckande sätt som möjligt. Det är väldigt svårt om man just har bråkat, eller om man sitter och är skitarg för att man känner sig berövad sin keps. Sin trygghet. Sin värdighet.

Jag vill möta mina elever med respekt. Var och en av dem. Varje dag. Jag önskar respekt tillbaka - och får det. Jag vill att vi ska arbeta tillsammans med denna ömsesidiga repsekt som grund. Det gör vi knappast om jag till exempel börjar rycka och dra i deras kläder, eller på annat vis lägger mig i sådana privatsaker.