Ny vecka! Nya insatser!

Helgen ligger som en vibrerande, pirrig, glädjefylld matta över precis allt idag. Har tagit över mitt system. Förutom att det är väldigt trevligt ger det mig en påminnare om att våra elever också lever ett liv utanför skolan. Att det - tackochlov! - är där de lever. Och att detta liv tenderar att spilla över på livet vi lever här i skolan. Att världarna ständigt möts och att ens fokus inte alltid är där det i stunden borde vara.

Arbetsrum - klassrum

Varje morgon när jag låser upp dörren till mitt arbetsrum, tänder lampan och sätter ifrån mig min väska faller en förväntansfull känsla över mig - jag tror den stavas a r b e t s l u s t. Jag startar datorn och ser på mina böcker och papper, på den snygga almanackan, på växten i sin kruka, på den överfyllda pennburken, på ett par fina bilder jag satt upp, några färgglada kom-ihåg-lappar och på alla mina andra arbetsverktyg som jag har inom räckhåll. Jag tycker om mitt arbetsrum. Det inbjuder till arbete, till kreativitet och till goda samtal med de kollegor jag delar rummet med.

Men... hur ser klassrummen ut? Hos oss har vi ju inte ett klassrum för varje klass utan i bästa fall ett för varje ämne vilket betyder att både jag och eleverna vandrar emellan dem. Nu är vår skola inte så stor så det är inga långa sträckor vi tillryggalägger om dagarna. Vi kan leva med det. Rätt gott, till och med. Vad värre är - när ingen "äger" klassrummen, oavsett om det är ämne, lärare eller klass, finns en risk att de blir... opersonliga. Avskalade. Och egentligen inte ens funktionella. Inte om man med "funktion" avser att skapa en till arbete och samspel inbjudande atmosfär. Till arbetsglädje, till lust och till kreativitet. Visst - vi har bänkar och hyfsat sköna stolar och vi har projektorer och IT-prylar. Men tänk om vi kunde klä in våra klassrum i böcker? I bilder? I elevernas egna arbeten? Tänk om det rentav kunde stå en växt i något av fönstren? Eller - ifall jag skruvar ner ambitionerna några varv - om bänkarna bara kunde stå lite snyggt. Stolarna vara ordnade. Om det inte såg ut som om de som tidigare använt rummet varit tvungna att evakuera, hals över huvud?

Så tänkte jag om arbetsrum och klassrum, igår kväll.

Sedan slutade jag gnälla. Och började göra. Idag.















(Före I)
















(Före II)















(Efter I)
















(Efter II)

Det som bland annat inte syns på före-bilderna är skräpet på golvet, eftersom röran omöjliggör riktig städning, och kadavret till teveapparat-och-dvdspelare-på-rullbar-hög-ställning som stod och skräpade i ett av hörnen. Och det här är bara början. Eleverna som hade morgonlektionen där uttryckte sin uppskattning. Det tyckte det blev lugnare och kändes bättre att också sitta så att alla kunde se varandra. Väggarna ska "dekoreras" om. Och minsann om jag inte ska dra in en krukväxt också. Bland annat.

Fortsättning kommer alltså att följa.

Summer lovin'

Vi jobbar med sommarprogram, efter inspiration från Malin. Klassrummet surrar och bubblar av engelska, av idéer, av prat och skrivande och musiksnuttar som ska vara med. "Kan man säga så här?"... "hur stavas..?"... "om vi vill göra ett program ihop, då får vi väl lite mer tid..?"..."Får jag kolla på ditt?"... "Ska alla kunna lyssna på mitt program sedan?"..."Är det okej om man vill spela en låt med svensk text?". Härligt!

De blyga vill inte gärna att andra ska lyssna på deras program, när de är klara, men är ändå nyfikna på de andras. Jag tänker att jag ska göra en deal med dem; alla lägger upp sina program i vårt virtuella klassrum på skolportalen - om jag först visar en liten snutt där jag filmat mig själv när jag gör lite reklam för Skolsnack. Kanske kan funka?

Willkommen, bienvenue, welcome!

För ett par veckor sedan var 14 av våra elever, tillsammans med några lärare, på besök hos en ungefär lika stor grupp elever/lärare i Polen med vilka vi arbetar i ett projekt kring Östersjön.

Den här veckan är det vår tur att återgälda gästfriheten. Det börjar bra!

Sharing is caring!

Jag läser hos Anne-Marie om att dela med sig av varandras undervisning.

Så underbart det vore om vi hade mera av sådant! Jag kan, till min sorg, upptäcka att vi inte ens pratar särskilt mycket med varandra om vår undervisning. Fika- och lunchpauser går åt till att prata mest om väder och vind. Undflyende ting.

Och att dela varandras undervisningsidéer? Inte alls särskilt vanligt. På sin höjd sticka till varandra någon kopia på en tidningsartikel, eller frågor till en film. Det är inte så dumt det heller, ibland. Men... om vi kunde prata mer om hur vi möter våra elever en måndagsmorgon? Hur vi kan attackera en engelsk text på ett nytt fräscht sätt? Hur vi kan våga gå ifrån läromedlen och lära på andra sätt?

Och det kan nog vara så att det är den där triste Jante som är inbegripen. Tro inte att du är något. Tro inte att du kan komma här och dela med dig av dina tips. Tror du inte vi vet hur man ska undervisa, va'? Och att själv fråga... vad kan det tyda på? Osäkerhet? Oerfarenhet?

Och så går vi där och bevakar våra lektioner, våra undervisningar - och glömmer mitt i allt detta att vi har ett gemensamt ansvar för att våra elever ska få en så bra skola, så bra undervisning, som det bara är möjligt. Vi glömmer att våra erfarenheter, tankar och idéer tillsammans blir så mycket starkare, så mycket bättre, så mycket mer om- och inneslutande - för oss alla. Lärare och elever.

Tankar för dagen

Arbetsdagen kommer att bli en planeringsdag, mestadels. Jag har rätt mycket att styra upp med religionskurserna så att vi ska hinna få med allt det som ska inrymmas i dem. Tillsammans har vi tittat på vad som ska vara det centrala innehållet i kursen, eleverna och jag, och sedan har alla kommit med önskemål om vad de skulle vilja se särskilt mycket av i kursen, liksom tankar kring upplägg för att de ska känna att de får sina individuella inlärningsbehov tillgodosedda i största möjliga mån. Nu ska jag sy ihop något bra av detta utifrån det vi tillsammans kommit fram till och utifrån ämnes- och läroplan! Roligt!

Jag gick på ett skrivarcafé

Igår var jag elev. Jag fick för mig att kolla in vad ett skrivcafé kunde vara för någonting. Där fick jag arbeta med olika associativa skrivövningar. Skriva i exakt tre minuter utifrån ett, eller ett par, slumpvis utvalda ord (jag fick "sjukvårdarens kläder"), skriva fritt utifrån en bild jag fick välja själv osv. Det var en intressant upplevelse. Jag fann ingen som helst utmaning i själva skrivuppgifterna. Genom mina bloggar, mejlande och annat skriver jag ju på det viset mest hela tiden. Och jag vet att det är något fantastiskt hundratal som faktiskt läser mina dagliga utgjutelser.

Men... att själv läsa upp det man skrivit... för de andra... var en skakig och smått läskig känsla. De andra verkade helt coola med det, men så hade de ju gått skrivarkurser och sådant. Efter varje skrivuppgift gav vi varandra feed-back på det vi skrivit. Spännande.

En nyttig och rolig erfarenhet som jag tar med mig vidare i mitt arbete.

Hmm...

Här finns en del att göra, va'?



(Del av en utvärdering som en kollega visade mig...)

Bilden är lite svårläst, så här följer elevens svar på frågan Vad tycker du om sättet vi arbetar på i klassrummet? Några förslag/tips?:

"Arbeta i grupper. Så de som behöver hjälp i en grupp och tjejerna i den andra."

Hmm, som sagt...

Allt eller inget?

En god vän samtalar med mig om sin dotter. Hon ville inte gå till skolan i morse. Låste in sig på sitt rum och vägrade kommunicera. Han lyckades dock lösa situationen och få flickebarnet till skolan. Anledningen till morgondebaclet var att flickan (som går i åttan) skulle ha muntlig redovisning idag. Inför två hela klasser. Hon är jätterädd för att tala inför grupp. Lösningen, som hon såg det, var att skolka från alltihop.

Bakom historien finns en bra skola och lyhörda lärare, enligt min gode vän, men någonstans har det ju ändå fallerat när tösabiten verkar tro att man måste prata inför Jättegruppen Allan för att klara uppgiften. Ingenstans i styrdokumenten står det att man måste prata inför stora grupper, i något ämne.

På något ställe finns kriteriet att man ska göra en muntlig redovisning inför en grupp. En grupp kan vara ganska liten. Genom att se det så kan man ju hjälpa och stötta en elev... låta henne/honom få växa en meter genom att få lyckas. Och det är väl det som är målet? Eller..?

Så himla kloka och uppmuntrande ord!

Anne-Marie Körling har skrivit ett så klokt, varmt och uppmuntrande blogginlägg här. Det var just det jag behövde denna morgon. Det värmde och gladde och stärkte! Kanske vad du också behöver? Läs och bli varm och glad och stark!

Anne-Marie... jag ger dig en blomma från min trädgård...