onsdag 26 december 2007

Om att bryta mönster

Jag somnade igår med en bok jag julklappat mig själv med; BRYT MÖNSTRET eller GÅ UNDER av Fredrik Svensson och av någon anledning vaknade jag med gamla Clash's Should I Stay or Should I Go ringandes i huvudet.

Först efter en mugg kaffe gjorde jag kopplingen. Vill jag fortsätta gräva där jag står eller vill jag bara vegetera? Svar: Jag vill fortfarande gräva där jag står. Jag vill gräva djupare, och så småningom också lite bredare.

Förändring börjar inifrån. Det är så förbenat lätt att skylla på omvärldsfaktorer (allt från snålt tilltagen budget från Nämnden till elevernas vilja och/eller förmåga) men är inte det att snarare angripa symptomen än roten? Jag måste alltså börja med mig själv (vilket jag har gjort, men... det största rummet är det för förbättring, sägs det) och bli bättre på att se hur lösningen på saker och ting i första hand kan fixas med befintliga resurser. Boken ska få bli min inspirationskälla, tillsammans med mina kollegor - både de jag har IRL på skolan och de vars bloggar jag läser med stort intresse - och (såklart!) eleverna!

En annan sak som jag köper rakt av, i boken, är tanken på hur medias bilder av skolan är hyfsat enögd. Att den är det visste jag ju sedan tidigare och likaså vad det bl a beror på (alla de negativa ord som signalerar dito budskap). Men det jag vill göra är att bli ännu bättre på att vara en positiv ambassadör för det viktigaste som finns: den plats där vi alla tillbringar/t en så stor del av vårt liv.

Skolans värld är lite som en bal på slottet; fruktansvärt tråkig... och... dötrist... och... tråkig... och... alldeles underbar! Den kan vara en svincool, inspirerande, utmanande, rolig, allvarlig, uppmuntrande, trygg, sanslöst tuff, framtidsinvesterande, eftertankemanande, framåtblickande, tidlös, ultramodern, fingertoppskänslig, banbrytande, kraftskapande, lärorik, fostrande (i den mening Jytte lägger i ordet), visionsuppmuntrande, motiverande, energisk, spännande, utblickande, reflekterande, gemenskapande, tillåtande, kreativ, positiv, utvecklande, sammanhangstydlig och engagerande drömfabrik! Detta gäller Bjurbäcksskolan lika väl som alla andra skolor!

Vad är det som hindrar oss från att göra den till allt detta, förutom de gränser vår egen fantasi sätter? Ingenting, faktiskt. Ingenting.

GOD FORTSÄTTNING, KOSMONAUTER!

måndag 24 december 2007

Nu så...
















Jag önskar er alla en fröjdefull och God Jul! Måtte den bli lugn, lat och übermysig!

torsdag 20 december 2007

Nu drar vi!













Jajamen. Nu drar vi hem på jullov! Men först visade vi det vinnande elevlaget, bestående av nior, var [dragkamps]skåpet ska stå! Jag trodde aldrig jag kunde bli så totalt utmattad på så kort tid. Men det var det värt! ;-)

åHEJ...åHEJ...åHEJ

Sista dagen för terminen avslutas, helt traditionsenligt, med extra mentorstid (skåpstädning, mys och fika), dragkampstävling, fopoll lärare-elever samt utklädning för de som så vill.












Vår sjundeklass är maskerade till brandmän/tjejer. Det går inte - i skrivande stund - så bra för dem i dragkampen, men det är ställt bortom allt tvivel att deinte bara är skolans, utan hela Smålands sötaste brandkår. Bara så ni vet.

onsdag 19 december 2007

Lillasyster













I våras beslutade elevrådet att "Barnens budget" skulle gå till en konsert för skolans elever. Ikväll spelar Martin Westerstrand (f d LOK) och de andra grabbarna i Lillasyster, på skolans fritidsgård. Supporting acts är skolans - och byns - stoltheter Scarlet Fever och Children of Loafallet (kom ihåg var ni först hörde talas om dem!). Inte så illa för en liten byskola, va'? ;-)

tisdag 18 december 2007

Þungur hnífur

















Teven som barnvakt? Nja, kanske inte ändå. Men DVD som räddningsplanka när både elever och jag är så trötta att vi bara inte orkar jobba mer. Se där en käck uppfinning!

Senare idag blir det mer filmtajm. Dock lite mer planerat. Niornas svenska ska vikas till Korpen flyger och lite fundringar kring nordiska språk, eviga teman och sagor. Att det sedan levereras på ett underbart vis med fantastisk miljö och suggestiv musik är ju bara att tacka och bocka för.

måndag 17 december 2007

Det drar ihop sig

De här sista dagarna på terminen känns alltid lite... skumma. Det mesta är ju liksom avslutat och samtidigt som jag gärna skulle vilja belöna mig själv och mina elever med en skön film eller en mysig fika på byns kultkonditori Fenix så funkar det ju inte om vi alla gör så. Tyvärr. För tanken är, som sagt, lockande.

Några av niorna (vars betyg nu är satta...) tyckte att vi inte skulle jobba utan istället göra något slött. Typ julpyssla. Jag hade verkligen inga julpysselgrejer med mig, utan bara en CD från UR på temat Courage. Jag lyckades sälja in idén att vi i alla fall skulle lyssna på den och prata lite och sedan kunde vi ju se vad vi ville göra.

Först pratade vi lite om mod, vad mod kan vara och vad som är vardagsmod. Det blev allt från bungyjumping och att vara sig själv till att våga bita ifrån till mobbare via att ta på sig själv skulden hellre än att skvallra på sina kompisar i en knivig situation. Lite småfilosofiskt sådär, i den mörkgråa decemberdagern. Sedan lyssnade vi till en intervju med en kanadensisk kille och så diskuterade vi vidare och plötsligt hade hela lektionstiden bara runnit undan och det var jag som fick säga att "hörni... det är dags att plocka ihop nu...". Som det kan bli, va'? ;-)

Vi har haft personalmöten också. Arbetsgrupperna som ska jobba med olika utvecklingsprocesser träffades i stormöte och vi rapporterade till varandra hur långt vi kommit, vad vi kommit fram till och vad vi ska göra härnäst. Därefter - när vi var lagom möra och slut - hade vi arbetslagsmöten. Det blev inte så mycket vettigt sagt. Men förhoppningsvis något.

Tydligen lyckades jag också anmäla mig till personalens dragkampslag inför den stundande bataljen på torsdag. Att jag aldrig lär mig.

Det är inte bara eleverna som räknar ner nu...

torsdag 13 december 2007

Lussetåg och pepparkakor








Dagen inleddes inte med lussetåg. Först var det ett arbetsmöte, men därefter var det dags för traditionellt lussefirande i den närbelägna kyrkan. Niorna lussade och bjöd på mysig stämning. Fina var de också; sötast var stjärngossarna i sina smått skrynkliga särkar och målbrottsliga röster. Vi bjöds på skönsång, och även om eleverna var duktiga så överraskade en av mina kollegor med att sjunga så vackert att håret reste sig i nacken på mig.

Efter kyrkobesöket fanns det glögg och pepparkakor i personalens fikarum. Eleverna ägnade sig istället åt den traditionella långdansen i skolans korridorer och omgivningar. Jag önskar så att jag hade haft kameran med mig när jag tittade ut genom fönstret och såg en liten eftersläntrare från kanske andra, eller tredje, klass (de hade nog varit på firande på annat håll än kyrkan) som blev stående helt paralyserad medan ett hundratal nior kom vällande i full karriär (tänk stampede som i kåbåjsarfilmer) ute på skolgården. Han stod blickstilla med luvan nerdragen och jag tänkte att "nu blir han nersprungen i den allmänna villervallan". Vad lillkillen tänkte kan jag bara gissa. Men de vek undan så fint, eller (i något fall) hoppade över honom, så att när han äntligen vågade titta upp igen hade alla passerat och var på väg bortöver området och han var helt ensam igen. Då sprang han fort bort till sina jämnåriga kompisar och fröken som väntade.

Nu är min arbetsdag slut. Den har innehållit - förutom det ovan nämnda - filmtittande, prat med kollegor och förberedelser inför nästa vecka. Jag har också deltagit i samtal i klassrum om religion, påverkan, homosexuellas rätt till adoption, militanta veganer, uteliggare, betyg och genusfrågor. en vanlig dag på jobbet, alltså.

Nu ska jag hem och dricka kaffe och äta upp några av lussebullarna som bakades igårkväll.

onsdag 12 december 2007

Förr i tiden
















Förr i tiden ryktades det om att lärare kunde mutas med välpolerade, friska äpplen.
Dagens lärare (åtminstone undertecknad) blir mycket gladare av sådana här:












Bara så ni vet! ;-)

tisdag 11 december 2007

Uppsnappat

Ibland när jag går genom min arbetsplats, på väg till eller från något, hör jag brottstycken av samtal. Idag när jag med raska kliv gick till en lektion gick jag förbi några tjejer i skolans cafeteria. En av dem sa:

- I helgen var jag på en sjuuukt konstig fest. Där var bara en massa tjocka tjejer som trodde de var smala.

Vad menade hon med det? Tanken har inte släppt mig än.

The Comfy Chair...
















Vad är detta? En trasig fralla på en skärbräda?












Ett containerfynd från Miljöstationen?












Nej - det är en stol som står vid en kateder i ett klassrum nära mig. Idag var det alldeles för nära. Eller snarare; stolen var för nära. Jag såg den. Kanske har den stått i klassrummet länge, men eftersom jag först i dag lade märke till den, med dess centrala placering framme vid katedern antar jag att den nyss kommit ur garderoben - i både bildlig och bokstavlig bemärkelse...

Vi lyckades skratta åt den och jag sa att jag bara måste fotografera den för min blogg.

Men egentligen är det inte ett dugg lustigt. Vilka signaler sänder vi ut till våra elever om värdet av utbildning/kvalitet/trivsel/ansvar/lokalvård/whatever om det ser ut så här i några (inte alla tack-och-lov - men ett sådant klassrum anser jag vara ett för mycket!) av våra klassrum?

Jag skulle vilja säga en hel del mer om detta, men måste gå till nästa lektion nu. Och tur är kanske det..?

(Och ser det kefft ut här är det webläsarens fel, då jag använt IE...)

måndag 10 december 2007

Bråda dagar
















(Glad att jag slipper sätta den här sortens betyg... Källa här.)

I mitt fack idag låg en liten skrift, från Skolverket; Bli ännu bättre på att sätta likvärdiga betyg. Jag har bläddrat lite i den och kan ju inte göra annat än att hålla med. Mycket av skoldebatten i höst har handlat om bedömning och betygssättning och åtminstone här hos oss har vi börjat att i ännu högre grad samtala, kollegor emellan och inte minst då över ämnesgränserna, kring denna balansgång. Vi pratar styrdokument, nationella och lokala kriterier, rimlighet, vad ett terminsbetyg ska innehålla, betygssättning i ännu icke avslutade kurser lika väl som enskilda elever.

Detta är inget nytt på vår skola, men jag tycker mig ändå märka en skillnad mot hur det t ex var för ett år sedan här, eller hur det var för knappt två år sedan på mitt förra arbete.

Själv har jag använt ganska mycket av min tid idag till att samtala kring bedömning och betyg med mina engelskelever i åttan och nian. Tidigare under terminen har vi läst och pratat kring dokument, mål, innehåll och planering i grupperna. men idag var det dags - inför stundande terminsbetyg - att prata också med var och en enskilt. Vi följer ju upp och checkar av kontinuerligt så vad som kommer att stå - eller inte stå - i betyget kommer inte som någon överraskning, men det känns ändå viktigt för bägge parter att prata igenom både vad som uppnåtts och uträttats, notera alla härliga framsteg och så prata om målsättning för nästa termin och hur vi ska kunna kicka igång på bästa möjliga sätt.

Nuförtiden är detta inget unikt; jag antar att det är vad de flesta gör. Men tänk om mina lärare gjort så när jag gick i skolan. Tänk om de visat att de brydde sig, utöver den där klappen på axeln när det gått bra på något prov. Många klagar på skolan av idag och inte sällan är det den nuvarande föräldragenerationen som skriker högst. Har de redan glömt hur vi hade det på 70-talet? Jag gick på en alldeles vanlig skola med både bra och dåliga (utifrån min horisont) lärare men inte hade vi den relation med dem som vi har med våra elever nu? Inte kunde man bara stanna och prata när man möttes i korridoren, om kanske inget särskilt alls (fast... det kanske visst är något... som att bli sedd... hörd... bekräftad...) eller fråga om något eller bara diskutera lite musik. Under rasterna var de enda lärare som syntes i korridorerna antingen på väg till eller från lektion eller så var det någon bister rastvakt som patrullerade omkring. Inte snackade de med oss om våra intressen. Visste de ens vilka intressen vi hade?

Jag menar inte att lärarna förr var mindre engagerade i sitt yrke; jag tror bara skotten mellan elever och vuxna var betydligt mer välisolerade än de är idag. Det handlade nog mer om undervisning och ordning och reda och en annan kunskapssyn. Idag handlar det om att bygga och vårda relationer till eleverna. Fortfarande handlar det givetvis också om möjlighet till att skaffa sig fakta och sedan bygga på med färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men... medan min skolgång kändes mer som att vi skulle ges en mängd kunskaper innebär dagens kunskapssyn mer att förse eleverna med de verktyg de behöver för att hantera kunskaps- och informationsflödet.

Typ.

torsdag 6 december 2007

Hjalmar...

Igår var det skottlossning med flera dödsoffer varpå gärningsmannen sköt sig själv. Igen. Den här gången i ett shoppingcenter, i USA. Ett par av mina killar börjar prata om det och undrar "om man ändå ska skjuta sig själv - varför måste man döda en massa andra då?" och jag har inga bra svar. Kanske är det så att man inte vill att ens död ska passera obemärkt? Kanske vill man göra någon form av statement? Man vill sluta sitt liv med utrops- eller kanske frågetecken? Ett sista desperat försök att bli sedd?

Jag får fatt i Hjalmar Söderbergs ord...

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Ur Doktor Glas, 1905)

- Vad tror ni om det? frågar jag.

- Fan. Det är ju så det är, säger en av dem.

Inte vet jag. Men helt fel ute var han nog inte, Hjalmar.

JULKRÖNIKA











(Bilden har jag lånat här. Utan att fråga om lov, iofs. Fy mig om PIM-examinatorn visste det. ;-))

Jag har en enda liten svenskgrupp. En nia. Svenska är inte ett av de ämnen i vilka jag har behörighet. Förra året fick jag rycka in och ta den här gruppen och i år har jag fått behålla dem för att vi fungerar bra tillsammans och för att de ska slippa byta lärare nu när de är så bra på väg. Vi ägnar en hel del tid åt övningar som är tänkta att förbereda killarna för det stundande nationella provet. Senaste tiden har det handlat mycket om skrivande i olika former. Att skriva en insändare, en nyhetsartikel, en berättelse osv. I förrgår var det dags att - efter vederbörliga förberedelser - prova på att skriva en krönika. För att befria dem från den avsevärda ångest och kramp det innebär att bestämma sig för vad man ska skriva om gav jag dem ett tema: Julstress.

Någon satte igång ögonaböj och på andra håll stånkades och pustades och frågades det. "Hur menar du..? Hur ska jag börja..? Kan det stå så här..? Jag fattar ändå inte vad jag ska skriva..."

En av dem fick plötsligt ett smärre utbrott: "JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT TRÖTT PÅ JULEN! Alla dessa klappar man ska köpa. Eller få - och se ut som att man är glad för. Och allt jävla städande och pyntande och hela släkten och skrikiga småungar... och..."

"Men hörru", hejdade jag honom, " skriv just så! SKRIV! NU! Medan du är sådär laddad!"

Och han satte igång. Vilken kanonkrönika det blev! Full av åsikter och personliga erfarenheter som engagerar läsaren och får en att börja tänka efter. Desutom smittade hans entusiasm av sig på en annan kille som mest hade suttit och våndats. Med lite coaching satte han igång att skriva, han också, och hans skriv blev inte mindre bra och kul att läsa! Av bara farten fortsatte han idag med att påbörja en debattartikel på temat "SLUTA JULSTRESSA!"

Ibland (faktiskt nästan JÄMT) är det så KUL att jobba som lärare. Oförskämt kul.
Å andra sidan brukar jag sällan skämmas för något. ;-)

I eftermiddag har jag lagt sista handen vid alla mina omdömen och tankar inför betygsättningen. I samtliga grupper och ämnen. Jag ska bara invänta några restuppgifter så kommer allt att falla på plats. Skönt!

Nu släcker jag flitens lampa, låser dörren till mitt arbetsrum och traskar hemåt till något gott att äta, en bra bok och en skön kudd- och filtstund i soffan.

Häjhäj!

onsdag 5 december 2007

Är du taggad?

OK. Som jag lovade i förra inlägget kommer här min taglista:

Way Over Yonder
Razor Ken
Motivision
En ung man
Pärlbesatt
Marsch julblogg
En Riktig Karl

En blandad kompott av bloggar jag besöker mer eller mindre ofta.

Shoot!

Utmanad!









Jag har fått en utmaning av en tjej som läser min blogg! (Bara detta att det finns de som finner min blogg läsvärd känns helt kanon, faktiskt!) Det är IT-mamman som ger mig följande uppdrag:

"Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma."

Hmm... Detta tål att funderas på. Så det har jag gjort. Jag brukar vanligen inte ha några direkta önskelistor, utom det där som tydligen många föräldrar har; "snälla barn". Egentligen är det inte alls en schysst önskan, eftersom jag ju redan har barn och eftersom dessa dessutom är "snälla". Ordet "snäll" borde möjligen dissekeras. Vad står det för? Kor är också snälla, påstås det. Det är ett påstående som jag - efter vissa empiriska erfarenheter - ställer mig väldigt tveksam till. Men... OK, då... mina barn (som jag hellre skriver om i min andra blogg) är åtminstone inte "elaka". Att önska snälla barn går alltså bort, inte minst med tanke på att det skulle kunna antyda att jag vill ha fler barn och... nej.

Tillbaka till önskelistan, då. Jag önskar mig (utan inbördes rangordning):

- En blender. Den ska vara sådär härligt mörkröd, åt det lite metallicaktiga hållet. I den kan jag sedan göra mina morgonsmoothies och slippa krabba med mixerstaven (som f ö också är en julklapp från en annan gång)

- Presentkort på garn. Garn är så DYRT. Särskilt om man vill jobba med garn i god kvalitet och tycker om att sticka, sådär mycket att man gör det mest hela tiden.

- Ett par skor jag gillar. Jag är sjukt kritisk när det gäller att köpa skor. Nu har jag letat superlänge efter ett par SNYGGA pjucks som dessutom ska vara riktigt sköna att gå i hela dagarna, på jobbet. Medan jag ändå önskar kan jag kanske få önska mig ett par till - lite mer flärdfulla?

- En D-kurs i religionsvetenskap, på distans. Jag vet; den här önskningen är i paritet med "Fred på jorden", "God hälsa åt alla" etc. men... detta är min lista. Jag önskar vad jag vill.

- Stickcafé någon gång i månaden, här i byn. Som med så många andra önskningar lär det inte hända innan jag ordnar det själv. Men mysigt vore det!

- Ett friår. Inte nu, men om ett par år. Men jag skulle vilja ha beskedet nu så jag kan planera för min nästa (och sista) önskan:

- En biljett till Indien/Nepal t o r. Tänk att få resa runt i Indien (gärna med Zac O'Yeah's Guru som reseguide) och sedan avrunda med att bo ett litet tag på en bergssluttning i Nepal. Ett litet hus av sten, med en sliten blå dörr och en liten veranda där jag kan sitta och insupa den höga luften och bara vara.

Och nu till del två av utmaningen; att tagga sju andra bloggare... Jag har redan sju st i åtanke, men adresserna till deras respektive bloggar har jag i laptopen hemmavid. Så jag återkommer i detta delikata ärende.









Här är förresten Sai Baba, en synnerligen intressant snubbe som både kan bota sjuka och uppväcka döda. Sägs det. Det får vara hur det vill med det just nu; här får ni en annan Baba som jag älskar: Baba O'Riley. Sällan har The Who varit bättre! Och Quadrophenia håller än!

Stay tuned...

tisdag 4 december 2007

Windows

















(Henri Matisse, Open Window, 1905)
Någonstans läste jag - gällande ungdomslitteratur - att "unga människor behöver inte speglar - de behöver fönster". Jag tänker ofta på det när mina elever vill ha litteraturtips av mig.

Idag kom vi att tala om detta igen, om fönster istället för speglar. Vi lever och jobbar i en bygd där andelen personer med eftergymnasial utbildning (minst 3 år) ligger en bra bit under riksgenomsnittet. Av tradition jobbar många hemma på sina gårdar eller på glasbruken häromkring. Ortens största arbetsgivare är en tillverkande industri där en stor andel av personalen inte har högre utbildning. Än. (Men det lär komma.)

Det vi frågade oss var: "Vad innebär detta för våra elevers syn på kunskap och lärande? Vad har de med sig i ryggsäcken av erfarenheter och värderingar när de kommer till oss och - viktigast! - vad har de med sig härifrån? Vad har de för tänk och förhoppningar inför framtiden? Sin framtid!" Vår uppgift måste vara att både jobba med "häret" och "nuet" men också visa vilka möjligheter som står till buds - att kanske bara fantasin* kan sätta gränserna! Att inte bara tillhandahålla speglar utan också öppna fönstren, på vid gavel!



*Ofta när jag ska skriva "fantasin" skriver jag fel och det blir "fantastin". Men... är det så fel, egentligen? Är det inte just så det är med vår fantasi - att den är fantastisk?

Att brinna. Och att bränna.

Vi brinner. Vi sitter i vår arbetsgrupp och ska diskutera skolans utbildningsmiljö. Göra en beskrivning av nuläget (lätt), diskutera hur vi skulle vilja ha det (svårare) och sedan börja fundera på prioriteringar av olika slag ( svårt). Men vi brinner. Av intresse. Av engagemang. Av vilja. Så vi pratar, antecknar, beskriver, önskar, får uppslag, kläcker idéer, kommer med goda exempel. Vi enas om sex punkter att fokusera kring;

- Klassrummen
- Elevarbetsplatser utanför klassrummet
- Elevers tillgång till datorer, utanför datorsalen (en datorsal med 16 datorer på en skola med över 400 elever...)
- Personalens arbetsplatser
- Elevers inomhusmiljö utanför klassrummet
- Utomhusmiljön

Bara klassrummen tar lång tid att samtala kring. Vi ska ju först prata om hur vi har det nu men halkar hela tiden in på hur vi vill ha det och hur detta ska kunna uppnås. Klassrummen känns slummiga (min åsikt) och behöver både färg och gardiner och lagade persienner och whiteboards (jo, jag lovar... många klassrum har gröna tavlor där man skriver med krita - och egentligen ska dessa inte bytas ut mot whiteboards utan smartboards istället), men det stora bekymret är bullernivån. Möblerna behöver förses med mjuka tassar och i vissa fall helt bytas ut.

Så gick våra samtal under dagen. Ibland kom vi in på sidospår, då vi t ex diskuterade våra långa och trånga korridorer och de ständiga konflikter och incidenter som uppstår där, och hur vi ska bära oss åt för att verkligen vara en skola för alla; även de som ofta är inblandade i olika konflikter (för att uttrycka mig en smula diplomatiskt). Några av dessa är elever som jag möter i klassrummen och en dag undrade en av dem vad som skulle hända om vår skola brann ner... "Får vi ledigt länge, då?", undrade han. Jag gav honom en lång blick och la tillbaka frågan i hans knä; "Varför undrar du det?"... Han hade sett något program på teve om skolbränder och vad vet jag; kanske hade en tanke väckts hos honom? Men med uppbådande av all min fantasi och berättarförmåga kom han, efter en stund, att inse att skolan skulle fortsätta direkt och det skulle innebära förtret för oss alla och mest för de stackars eleverna som skulle få sitta i undermåliga baracker och göra om en massa arbeten som gått förlorade und so weiter...

Och än har det inte brunnit. Peppar, peppar. Jag bedömer risken som obefintlig då det gäller den här sköne killen. Men jag blir påmind av vårt samtal, både vid diskussionen med kollegorna och alldeles nyss via ett program i P1, som handlade just om att det är så många skolor som brinner. Och jag undrar varför man väljer att göra något sådant. Vilka känslor och tankar ligger bakom? Det skulle givetvis lika gärna kunna hända hos oss. Kanske kommer det att hända något liknande här. Frågan är kanske snarare när än om? Kan det förebyggas om vi som brinner kan ge våra elever ännu bättre förutsättningar att i högre grad brinna själva för sin utveckling och sin utbildning? Eller åtminstone småglöda lite. Om vi blåser? Med blåsbälg...

Bloodhound Gang - The Roof Is On Fire. (Varning för explicit text.)

måndag 3 december 2007

Tomt & tyst













Finns det något ödsligare än en tom skola?

Vilken skum dag det är på jobbet idag. Eleverna är lediga måndag-tisdag. När jag gick i skolan kallades det "studiedagar", nuförtiden kallas det "kompetensutvecklingsdagar". Same shit - different name. Vi har fått en sträng rapport från Skolverket, som ska utvärderas, analyseras och åtgärdas, plus att vi ska utvärdera verksamhetens olika delar för årets kvalitetsrapport. Vi ska också hinna jobba i våra arbetsgrupper (de där som vi fick joina utifrån intresse; jag är med i IKT/utbildningsmiljögruppen).

Det där med Skolverkets rapport är brådskande - en del måste åtgärdas inom tre månader. Och... så försvinner en massa folk till en säkerligen superintressant föreläsning (tema: mångkultur och mångfald) i Folkets Hus - och inte en enda arbetsgrupp (varken ämnes- eller arbetslag) är "hel". Så jag tänkte planera och pyssla på egen hand här, under förmiddagen. Efter jul ska jag ha min första kurs i historia och jag har - som vanligt - rätt höga ambitioner när det gäller den...

Grått, dystert och blött i skymningslandet utanför fönstret till mitt arbetsrum. Men här inne lyser flitens lampa.

lördag 1 december 2007

Från rock till barock...

... på 2 sekunder blankt. Eller... egentligen flöt det ihop... Princess of Rock'n'Roll... blev... We Will Rock You... blev...Bachs Air...

Vi snackar fusion i den högre skolan! Kammarorkestern Camerata Nordica mötte bl a Scarlet Fever på estraden i Folkets Hus.












Vilket skönt möte! Vilken spelglädje! Av alla arrangerade möten jag varit med om den här skolhösten var detta det hittills bästa! Och orkesterledaren hade så rätt i det han berättade att han lagt märke till vid höstens olika besök i vår skola; vi har musik överallt och nästan hela tiden! I skolcafeterian, matsalen, biblioteket, klassrummen... Ljuvligt!

Och publiken (alla våra sjuor vid den föreställning jag var med vid) var helt med på noterna (pun intended! ;-)). De klappade inte bara takten till hårdrocken och Johnny B. Goode utan lika entusiastiskt till Bizets Habanera ur Carmen. Ett skönt avbrott i den dagliga rutinen och förhoppningsvis lite energiboost inför en extra lång helgledighet - vi lärare har ju kompetensutvecklingsdagar på måndag och tisdag. Då är det vår tur att "sitta i skolbänken". Mina elever ler förnöjt när jag berättar det, och samtidigt ser de att vi lärare kanske faktiskt jobbar även när de inte ser på... ;-)

Nu ska jag i alla fall koppla bort tankarna på skolan en stund (yeah... as if...) och ägna mig åt lussebullsbakande.

Jag önskar er en riktigt skön helg!