Om att bryta mönster

Jag somnade igår med en bok jag julklappat mig själv med; BRYT MÖNSTRET eller GÅ UNDER av Fredrik Svensson och av någon anledning vaknade jag med gamla Clash's Should I Stay or Should I Go ringandes i huvudet.

Först efter en mugg kaffe gjorde jag kopplingen. Vill jag fortsätta gräva där jag står eller vill jag bara vegetera? Svar: Jag vill fortfarande gräva där jag står. Jag vill gräva djupare, och så småningom också lite bredare.

Förändring börjar inifrån. Det är så förbenat lätt att skylla på omvärldsfaktorer (allt från snålt tilltagen budget från Nämnden till elevernas vilja och/eller förmåga) men är inte det att snarare angripa symptomen än roten? Jag måste alltså börja med mig själv (vilket jag har gjort, men... det största rummet är det för förbättring, sägs det) och bli bättre på att se hur lösningen på saker och ting i första hand kan fixas med befintliga resurser. Boken ska få bli min inspirationskälla, tillsammans med mina kollegor - både de jag har IRL på skolan och de vars bloggar jag läser med stort intresse - och (såklart!) eleverna!

En annan sak som jag köper rakt av, i boken, är tanken på hur medias bilder av skolan är hyfsat enögd. Att den är det visste jag ju sedan tidigare och likaså vad det bl a beror på (alla de negativa ord som signalerar dito budskap). Men det jag vill göra är att bli ännu bättre på att vara en positiv ambassadör för det viktigaste som finns: den plats där vi alla tillbringar/t en så stor del av vårt liv.

Skolans värld är lite som en bal på slottet; fruktansvärt tråkig... och... dötrist... och... tråkig... och... alldeles underbar! Den kan vara en svincool, inspirerande, utmanande, rolig, allvarlig, uppmuntrande, trygg, sanslöst tuff, framtidsinvesterande, eftertankemanande, framåtblickande, tidlös, ultramodern, fingertoppskänslig, banbrytande, kraftskapande, lärorik, fostrande (i den mening Jytte lägger i ordet), visionsuppmuntrande, motiverande, energisk, spännande, utblickande, reflekterande, gemenskapande, tillåtande, kreativ, positiv, utvecklande, sammanhangstydlig och engagerande drömfabrik! Detta gäller Bjurbäcksskolan lika väl som alla andra skolor!

Vad är det som hindrar oss från att göra den till allt detta, förutom de gränser vår egen fantasi sätter? Ingenting, faktiskt. Ingenting.

GOD FORTSÄTTNING, KOSMONAUTER!

Nu så...

Jag önskar er alla en fröjdefull och God Jul! Måtte den bli lugn, lat och übermysig!

Nu drar vi!

Jajamen. Nu drar vi hem på jullov! Men först visade vi det vinnande elevlaget, bestående av nior, var [dragkamps]skåpet ska stå! Jag trodde aldrig jag kunde bli så totalt utmattad på så kort tid. Men det var det värt! ;-)

åHEJ...åHEJ...åHEJ

Sista dagen för terminen avslutas, helt traditionsenligt, med extra mentorstid (skåpstädning, mys och fika), dragkampstävling, fopoll lärare-elever samt utklädning för de som så vill.












Vår sjundeklass är maskerade till brandmän/tjejer. Det går inte - i skrivande stund - så bra för dem i dragkampen, men det är ställt bortom allt tvivel att deinte bara är skolans, utan hela Smålands sötaste brandkår. Bara så ni vet.

Lillasyster

I våras beslutade elevrådet att "Barnens budget" skulle gå till en konsert för skolans elever. Ikväll spelar Martin Westerstrand (f d LOK) och de andra grabbarna i Lillasyster, på skolans fritidsgård. Supporting acts är skolans - och byns - stoltheter Scarlet Fever och Children of Loafallet (kom ihåg var ni först hörde talas om dem!). Inte så illa för en liten byskola, va'? ;-)

Þungur hnífur

Teven som barnvakt? Nja, kanske inte ändå. Men DVD som räddningsplanka när både elever och jag är så trötta att vi bara inte orkar jobba mer. Se där en käck uppfinning!

Senare idag blir det mer filmtajm. Dock lite mer planerat. Niornas svenska ska vikas till Korpen flyger och lite fundringar kring nordiska språk, eviga teman och sagor. Att det sedan levereras på ett underbart vis med fantastisk miljö och suggestiv musik är ju bara att tacka och bocka för.

Det drar ihop sig

De här sista dagarna på terminen känns alltid lite... skumma. Det mesta är ju liksom avslutat och samtidigt som jag gärna skulle vilja belöna mig själv och mina elever med en skön film eller en mysig fika på byns kultkonditori Fenix så funkar det ju inte om vi alla gör så. Tyvärr. För tanken är, som sagt, lockande.

Några av niorna (vars betyg nu är satta...) tyckte att vi inte skulle jobba utan istället göra något slött. Typ julpyssla. Jag hade verkligen inga julpysselgrejer med mig, utan bara en CD från UR på temat Courage. Jag lyckades sälja in idén att vi i alla fall skulle lyssna på den och prata lite och sedan kunde vi ju se vad vi ville göra.

Först pratade vi lite om mod, vad mod kan vara och vad som är vardagsmod. Det blev allt från bungyjumping och att vara sig själv till att våga bita ifrån till mobbare via att ta på sig själv skulden hellre än att skvallra på sina kompisar i en knivig situation. Lite småfilosofiskt sådär, i den mörkgråa decemberdagern. Sedan lyssnade vi till en intervju med en kanadensisk kille och så diskuterade vi vidare och plötsligt hade hela lektionstiden bara runnit undan och det var jag som fick säga att "hörni... det är dags att plocka ihop nu...". Som det kan bli, va'? ;-)

Vi har haft personalmöten också. Arbetsgrupperna som ska jobba med olika utvecklingsprocesser träffades i stormöte och vi rapporterade till varandra hur långt vi kommit, vad vi kommit fram till och vad vi ska göra härnäst. Därefter - när vi var lagom möra och slut - hade vi arbetslagsmöten. Det blev inte så mycket vettigt sagt. Men förhoppningsvis något.

Tydligen lyckades jag också anmäla mig till personalens dragkampslag inför den stundande bataljen på torsdag. Att jag aldrig lär mig.

Det är inte bara eleverna som räknar ner nu...

Lussetåg och pepparkakor

Dagen inleddes inte med lussetåg. Först var det ett arbetsmöte, men därefter var det dags för traditionellt lussefirande i den närbelägna kyrkan. Niorna lussade och bjöd på mysig stämning. Fina var de också; sötast var stjärngossarna i sina smått skrynkliga särkar och målbrottsliga röster. Vi bjöds på skönsång, och även om eleverna var duktiga så överraskade en av mina kollegor med att sjunga så vackert att håret reste sig i nacken på mig.

Efter kyrkobesöket fanns det glögg och pepparkakor i personalens fikarum. Eleverna ägnade sig istället åt den traditionella långdansen i skolans korridorer och omgivningar. Jag önskar så att jag hade haft kameran med mig när jag tittade ut genom fönstret och såg en liten eftersläntrare från kanske andra, eller tredje, klass (de hade nog varit på firande på annat håll än kyrkan) som blev stående helt paralyserad medan ett hundratal nior kom vällande i full karriär (tänk stampede som i kåbåjsarfilmer) ute på skolgården. Han stod blickstilla med luvan nerdragen och jag tänkte att "nu blir han nersprungen i den allmänna villervallan". Vad lillkillen tänkte kan jag bara gissa. Men de vek undan så fint, eller (i något fall) hoppade över honom, så att när han äntligen vågade titta upp igen hade alla passerat och var på väg bortöver området och han var helt ensam igen. Då sprang han fort bort till sina jämnåriga kompisar och fröken som väntade.

Nu är min arbetsdag slut. Den har innehållit - förutom det ovan nämnda - filmtittande, prat med kollegor och förberedelser inför nästa vecka. Jag har också deltagit i samtal i klassrum om religion, påverkan, homosexuellas rätt till adoption, militanta veganer, uteliggare, betyg och genusfrågor. en vanlig dag på jobbet, alltså.

Nu ska jag hem och dricka kaffe och äta upp några av lussebullarna som bakades igårkväll.

Förr i tiden

Förr i tiden ryktades det om att lärare kunde mutas med välpolerade, friska äpplen.
Dagens lärare (åtminstone undertecknad) blir mycket gladare av sådana här:












Bara så ni vet! ;-)

Uppsnappat

Ibland när jag går genom min arbetsplats, på väg till eller från något, hör jag brottstycken av samtal. Idag när jag med raska kliv gick till en lektion gick jag förbi några tjejer i skolans cafeteria. En av dem sa:

- I helgen var jag på en sjuuukt konstig fest. Där var bara en massa tjocka tjejer som trodde de var smala.

Vad menade hon med det? Tanken har inte släppt mig än.

The Comfy Chair...

Vad är detta? En trasig fralla på en skärbräda?












Ett containerfynd från Miljöstationen?












Nej - det är en stol som står vid en kateder i ett klassrum nära mig. Idag var det alldeles för nära. Eller snarare; stolen var för nära. Jag såg den. Kanske har den stått i klassrummet länge, men eftersom jag först i dag lade märke till den, med dess centrala placering framme vid katedern antar jag att den nyss kommit ur garderoben - i både bildlig och bokstavlig bemärkelse...

Vi lyckades skratta åt den och jag sa att jag bara måste fotografera den för min blogg.

Men egentligen är det inte ett dugg lustigt. Vilka signaler sänder vi ut till våra elever om värdet av utbildning/kvalitet/trivsel/ansvar/lokalvård/whatever om det ser ut så här i några (inte alla tack-och-lov - men ett sådant klassrum anser jag vara ett för mycket!) av våra klassrum?

Jag skulle vilja säga en hel del mer om detta, men måste gå till nästa lektion nu. Och tur är kanske det..?

(Och ser det kefft ut här är det webläsarens fel, då jag använt IE...)

Bråda dagar

(Glad att jag slipper sätta den här sortens betyg... Källa här.)
I mitt fack idag låg en liten skrift, från Skolverket; Bli ännu bättre på att sätta likvärdiga betyg. Jag har bläddrat lite i den och kan ju inte göra annat än att hålla med. Mycket av skoldebatten i höst har handlat om bedömning och betygssättning och åtminstone här hos oss har vi börjat att i ännu högre grad samtala, kollegor emellan och inte minst då över ämnesgränserna, kring denna balansgång. Vi pratar styrdokument, nationella och lokala kriterier, rimlighet, vad ett terminsbetyg ska innehålla, betygssättning i ännu icke avslutade kurser lika väl som enskilda elever.

Detta är inget nytt på vår skola, men jag tycker mig ändå märka en skillnad mot hur det t ex var för ett år sedan här, eller hur det var för knappt två år sedan på mitt förra arbete.

Själv har jag använt ganska mycket av min tid idag till att samtala kring bedömning och betyg med mina engelskelever i åttan och nian. Tidigare under terminen har vi läst och pratat kring dokument, mål, innehåll och planering i grupperna. men idag var det dags - inför stundande terminsbetyg - att prata också med var och en enskilt. Vi följer ju upp och checkar av kontinuerligt så vad som kommer att stå - eller inte stå - i betyget kommer inte som någon överraskning, men det känns ändå viktigt för bägge parter att prata igenom både vad som uppnåtts och uträttats, notera alla härliga framsteg och så prata om målsättning för nästa termin och hur vi ska kunna kicka igång på bästa möjliga sätt.

Nuförtiden är detta inget unikt; jag antar att det är vad de flesta gör. Men tänk om mina lärare gjort så när jag gick i skolan. Tänk om de visat att de brydde sig, utöver den där klappen på axeln när det gått bra på något prov. Många klagar på skolan av idag och inte sällan är det den nuvarande föräldragenerationen som skriker högst. Har de redan glömt hur vi hade det på 70-talet? Jag gick på en alldeles vanlig skola med både bra och dåliga (utifrån min horisont) lärare men inte hade vi den relation med dem som vi har med våra elever nu? Inte kunde man bara stanna och prata när man möttes i korridoren, om kanske inget särskilt alls (fast... det kanske visst är något... som att bli sedd... hörd... bekräftad...) eller fråga om något eller bara diskutera lite musik. Under rasterna var de enda lärare som syntes i korridorerna antingen på väg till eller från lektion eller så var det någon bister rastvakt som patrullerade omkring. Inte snackade de med oss om våra intressen. Visste de ens vilka intressen vi hade?

Jag menar inte att lärarna förr var mindre engagerade i sitt yrke; jag tror bara skotten mellan elever och vuxna var betydligt mer välisolerade än de är idag. Det handlade nog mer om undervisning och ordning och reda och en annan kunskapssyn. Idag handlar det om att bygga och vårda relationer till eleverna. Fortfarande handlar det givetvis också om möjlighet till att skaffa sig fakta och sedan bygga på med färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men... medan min skolgång kändes mer som att vi skulle ges en mängd kunskaper innebär dagens kunskapssyn mer att förse eleverna med de verktyg de behöver för att hantera kunskaps- och informationsflödet.

Typ.

Hjalmar...

Igår var det skottlossning med flera dödsoffer varpå gärningsmannen sköt sig själv. Igen. Den här gången i ett shoppingcenter, i USA. Ett par av mina killar börjar prata om det och undrar "om man ändå ska skjuta sig själv - varför måste man döda en massa andra då?" och jag har inga bra svar. Kanske är det så att man inte vill att ens död ska passera obemärkt? Kanske vill man göra någon form av statement? Man vill sluta sitt liv med utrops- eller kanske frågetecken? Ett sista desperat försök att bli sedd?

Jag får fatt i Hjalmar Söderbergs ord...

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Ur Doktor Glas, 1905)

- Vad tror ni om det? frågar jag.

- Fan. Det är ju så det är, säger en av dem.

Inte vet jag. Men helt fel ute var han nog inte, Hjalmar.

JULKRÖNIKA

(Bilden har jag lånat här. Utan att fråga om lov, iofs. Fy mig om PIM-examinatorn visste det. ;-))

Jag har en enda liten svenskgrupp. En nia. Svenska är inte ett av de ämnen i vilka jag har behörighet. Förra året fick jag rycka in och ta den här gruppen och i år har jag fått behålla dem för att vi fungerar bra tillsammans och för att de ska slippa byta lärare nu när de är så bra på väg. Vi ägnar en hel del tid åt övningar som är tänkta att förbereda killarna för det stundande nationella provet. Senaste tiden har det handlat mycket om skrivande i olika former. Att skriva en insändare, en nyhetsartikel, en berättelse osv. I förrgår var det dags att - efter vederbörliga förberedelser - prova på att skriva en krönika. För att befria dem från den avsevärda ångest och kramp det innebär att bestämma sig för vad man ska skriva om gav jag dem ett tema: Julstress.

Någon satte igång ögonaböj och på andra håll stånkades och pustades och frågades det. "Hur menar du..? Hur ska jag börja..? Kan det stå så här..? Jag fattar ändå inte vad jag ska skriva..."

En av dem fick plötsligt ett smärre utbrott: "JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT TRÖTT PÅ JULEN! Alla dessa klappar man ska köpa. Eller få - och se ut som att man är glad för. Och allt jävla städande och pyntande och hela släkten och skrikiga småungar... och..."

"Men hörru", hejdade jag honom, " skriv just så! SKRIV! NU! Medan du är sådär laddad!"

Och han satte igång. Vilken kanonkrönika det blev! Full av åsikter och personliga erfarenheter som engagerar läsaren och får en att börja tänka efter. Desutom smittade hans entusiasm av sig på en annan kille som mest hade suttit och våndats. Med lite coaching satte han igång att skriva, han också, och hans skriv blev inte mindre bra och kul att läsa! Av bara farten fortsatte han idag med att påbörja en debattartikel på temat "SLUTA JULSTRESSA!"

Ibland (faktiskt nästan JÄMT) är det så KUL att jobba som lärare. Oförskämt kul.
Å andra sidan brukar jag sällan skämmas för något. ;-)

I eftermiddag har jag lagt sista handen vid alla mina omdömen och tankar inför betygsättningen. I samtliga grupper och ämnen. Jag ska bara invänta några restuppgifter så kommer allt att falla på plats. Skönt!

Nu släcker jag flitens lampa, låser dörren till mitt arbetsrum och traskar hemåt till något gott att äta, en bra bok och en skön kudd- och filtstund i soffan.

Häjhäj!

Är du taggad?

OK. Som jag lovade i förra inlägget kommer här min taglista:

Way Over Yonder
Razor Ken
Motivision
En ung man
Pärlbesatt
Marsch julblogg
En Riktig Karl

En blandad kompott av bloggar jag besöker mer eller mindre ofta.

Shoot!

Utmanad!

Jag har fått en utmaning av en tjej som läser min blogg! (Bara detta att det finns de som finner min blogg läsvärd känns helt kanon, faktiskt!) Det är IT-mamman som ger mig följande uppdrag:

"Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma."

Hmm... Detta tål att funderas på. Så det har jag gjort. Jag brukar vanligen inte ha några direkta önskelistor, utom det där som tydligen många föräldrar har; "snälla barn". Egentligen är det inte alls en schysst önskan, eftersom jag ju redan har barn och eftersom dessa dessutom är "snälla". Ordet "snäll" borde möjligen dissekeras. Vad står det för? Kor är också snälla, påstås det. Det är ett påstående som jag - efter vissa empiriska erfarenheter - ställer mig väldigt tveksam till. Men... OK, då... mina barn (som jag hellre skriver om i min andra blogg) är åtminstone inte "elaka". Att önska snälla barn går alltså bort, inte minst med tanke på att det skulle kunna antyda att jag vill ha fler barn och... nej.

Tillbaka till önskelistan, då. Jag önskar mig (utan inbördes rangordning):

- En blender. Den ska vara sådär härligt mörkröd, åt det lite metallicaktiga hållet. I den kan jag sedan göra mina morgonsmoothies och slippa krabba med mixerstaven (som f ö också är en julklapp från en annan gång)

- Presentkort på garn. Garn är så DYRT. Särskilt om man vill jobba med garn i god kvalitet och tycker om att sticka, sådär mycket att man gör det mest hela tiden.

- Ett par skor jag gillar. Jag är sjukt kritisk när det gäller att köpa skor. Nu har jag letat superlänge efter ett par SNYGGA pjucks som dessutom ska vara riktigt sköna att gå i hela dagarna, på jobbet. Medan jag ändå önskar kan jag kanske få önska mig ett par till - lite mer flärdfulla?

- En D-kurs i religionsvetenskap, på distans. Jag vet; den här önskningen är i paritet med "Fred på jorden", "God hälsa åt alla" etc. men... detta är min lista. Jag önskar vad jag vill.

- Stickcafé någon gång i månaden, här i byn. Som med så många andra önskningar lär det inte hända innan jag ordnar det själv. Men mysigt vore det!

- Ett friår. Inte nu, men om ett par år. Men jag skulle vilja ha beskedet nu så jag kan planera för min nästa (och sista) önskan:

- En biljett till Indien/Nepal t o r. Tänk att få resa runt i Indien (gärna med Zac O'Yeah's Guru som reseguide) och sedan avrunda med att bo ett litet tag på en bergssluttning i Nepal. Ett litet hus av sten, med en sliten blå dörr och en liten veranda där jag kan sitta och insupa den höga luften och bara vara.

Och nu till del två av utmaningen; att tagga sju andra bloggare... Jag har redan sju st i åtanke, men adresserna till deras respektive bloggar har jag i laptopen hemmavid. Så jag återkommer i detta delikata ärende.









Här är förresten Sai Baba, en synnerligen intressant snubbe som både kan bota sjuka och uppväcka döda. Sägs det. Det får vara hur det vill med det just nu; här får ni en annan Baba som jag älskar: Baba O'Riley. Sällan har The Who varit bättre! Och Quadrophenia håller än!

Stay tuned...

Windows

(Henri Matisse, Open Window, 1905)
Någonstans läste jag - gällande ungdomslitteratur - att "unga människor behöver inte speglar - de behöver fönster". Jag tänker ofta på det när mina elever vill ha litteraturtips av mig.

Idag kom vi att tala om detta igen, om fönster istället för speglar. Vi lever och jobbar i en bygd där andelen personer med eftergymnasial utbildning (minst 3 år) ligger en bra bit under riksgenomsnittet. Av tradition jobbar många hemma på sina gårdar eller på glasbruken häromkring. Ortens största arbetsgivare är en tillverkande industri där en stor andel av personalen inte har högre utbildning. Än. (Men det lär komma.)

Det vi frågade oss var: "Vad innebär detta för våra elevers syn på kunskap och lärande? Vad har de med sig i ryggsäcken av erfarenheter och värderingar när de kommer till oss och - viktigast! - vad har de med sig härifrån? Vad har de för tänk och förhoppningar inför framtiden? Sin framtid!" Vår uppgift måste vara att både jobba med "häret" och "nuet" men också visa vilka möjligheter som står till buds - att kanske bara fantasin* kan sätta gränserna! Att inte bara tillhandahålla speglar utan också öppna fönstren, på vid gavel!



*Ofta när jag ska skriva "fantasin" skriver jag fel och det blir "fantastin". Men... är det så fel, egentligen? Är det inte just så det är med vår fantasi - att den är fantastisk?

Att brinna. Och att bränna.

Vi brinner. Vi sitter i vår arbetsgrupp och ska diskutera skolans utbildningsmiljö. Göra en beskrivning av nuläget (lätt), diskutera hur vi skulle vilja ha det (svårare) och sedan börja fundera på prioriteringar av olika slag (så svårt). Men vi brinner. Av intresse. Av engagemang. Av vilja. Så vi pratar, antecknar, beskriver, önskar, får uppslag, kläcker idéer, kommer med goda exempel. Vi enas om sex punkter att fokusera kring;

- Klassrummen
- Elevarbetsplatser utanför klassrummet
- Elevers tillgång till datorer, utanför datorsalen (en datorsal med 16 datorer på en skola med över 400 elever...)
- Personalens arbetsplatser
- Elevers inomhusmiljö utanför klassrummet
- Utomhusmiljön

Bara klassrummen tar lång tid att samtala kring. Vi ska ju först prata om hur vi har det nu men halkar hela tiden in på hur vi vill ha det och hur detta ska kunna uppnås. Klassrummen känns slummiga (min åsikt) och behöver både färg och gardiner och lagade persienner och whiteboards (jo, jag lovar... många klassrum har gröna tavlor där man skriver med krita - och egentligen ska dessa inte bytas ut mot whiteboards utan smartboards istället), men det stora bekymret är bullernivån. Möblerna behöver förses med mjuka tassar och i vissa fall helt bytas ut.

Så gick våra samtal under dagen. Ibland kom vi in på sidospår, då vi t ex diskuterade våra långa och trånga korridorer och de ständiga konflikter och incidenter som uppstår där, och hur vi ska bära oss åt för att verkligen vara en skola för alla; även de som ofta är inblandade i olika konflikter (för att uttrycka mig en smula diplomatiskt). Några av dessa är elever som jag möter i klassrummen och en dag undrade en av dem vad som skulle hända om vår skola brann ner... "Får vi ledigt länge, då?", undrade han. Jag gav honom en lång blick och la tillbaka frågan i hans knä; "Varför undrar du det?"... Han hade sett något program på teve om skolbränder och vad vet jag; kanske hade en tanke väckts hos honom? Men med uppbådande av all min fantasi och berättarförmåga kom han, efter en stund, att inse att skolan skulle fortsätta direkt och det skulle innebära förtret för oss alla och mest för de stackars eleverna som skulle få sitta i undermåliga baracker och göra om en massa arbeten som gått förlorade und so weiter...

Och än har det inte brunnit. Peppar, peppar. Jag bedömer risken som obefintlig då det gäller den här sköne killen. Men jag blir påmind av vårt samtal, både vid diskussionen med kollegorna och alldeles nyss via ett program i P1, som handlade just om att det är så många skolor som brinner. Och jag undrar varför man väljer att göra något sådant. Vilka känslor och tankar ligger bakom? Det skulle givetvis lika gärna kunna hända hos oss. Kanske kommer det att hända något liknande här. Frågan är kanske snarare när än om? Kan det förebyggas om vi som brinner kan ge våra elever ännu bättre förutsättningar att i högre grad brinna själva för sin utveckling och sin utbildning? Eller åtminstone småglöda lite. Om vi blåser? Med blåsbälg...

Bloodhound Gang - The Roof Is On Fire. (Varning för explicit text.)

Tomt & tyst

Finns det något ödsligare än en tom skola?

Vilken skum dag det är på jobbet idag. Eleverna är lediga måndag-tisdag. När jag gick i skolan kallades det "studiedagar", nuförtiden kallas det "kompetensutvecklingsdagar". Same shit - different name. Vi har fått en sträng rapport från Skolverket, som ska utvärderas, analyseras och åtgärdas, plus att vi ska utvärdera verksamhetens olika delar för årets kvalitetsrapport. Vi ska också hinna jobba i våra arbetsgrupper (de där som vi fick joina utifrån intresse; jag är med i IKT/utbildningsmiljögruppen).

Det där med Skolverkets rapport är brådskande - en del måste åtgärdas inom tre månader. Och... så försvinner en massa folk till en säkerligen superintressant föreläsning (tema: mångkultur och mångfald) i Folkets Hus - och inte en enda arbetsgrupp (varken ämnes- eller arbetslag) är "hel". Så jag tänkte planera och pyssla på egen hand här, under förmiddagen. Efter jul ska jag ha min första kurs i historia och jag har - som vanligt - rätt höga ambitioner när det gäller den...

Grått, dystert och blött i skymningslandet utanför fönstret till mitt arbetsrum. Men här inne lyser flitens lampa.

Från rock till barock...

... på 2 sekunder blankt. Eller... egentligen flöt det ihop... Princess of Rock'n'Roll... blev... We Will Rock You... blev...Bachs Air...

Vi snackar fusion i den högre skolan! Kammarorkestern Camerata Nordica mötte bl a Scarlet Fever på estraden i Folkets Hus.












Vilket skönt möte! Vilken spelglädje! Av alla arrangerade möten jag varit med om den här skolhösten var detta det hittills bästa! Och orkesterledaren hade så rätt i det han berättade att han lagt märke till vid höstens olika besök i vår skola; vi har musik överallt och nästan hela tiden! I skolcafeterian, matsalen, biblioteket, klassrummen... Ljuvligt!

Och publiken (alla våra sjuor vid den föreställning jag var med vid) var helt med på noterna (pun intended! ;-)). De klappade inte bara takten till hårdrocken och Johnny B. Goode utan lika entusiastiskt till Bizets Habanera ur Carmen. Ett skönt avbrott i den dagliga rutinen och förhoppningsvis lite energiboost inför en extra lång helgledighet - vi lärare har ju kompetensutvecklingsdagar på måndag och tisdag. Då är det vår tur att "sitta i skolbänken". Mina elever ler förnöjt när jag berättar det, och samtidigt ser de att vi lärare kanske faktiskt jobbar även när de inte ser på... ;-)

Nu ska jag i alla fall koppla bort tankarna på skolan en stund (yeah... as if...) och ägna mig åt lussebullsbakande.

Jag önskar er en riktigt skön helg!

Fin Fredag!

Fredagarna känns lite extra Fina, tycker jag. Inte bara för att jag har så kort arbetsdag utan också för att det känns gott att kunna summera en veckas jobb och tänka på positiva saker, tänka på vad som gått bra och vad som bör förbättras till nästa vecka.

Jag firar Fin Fredag med att alltid lägga ner lite extra omsorg på min klädsel. Och varje fredag har vi extra mysig förmiddagsfika, där vi turas om att bjuda på något gott till kaffet. Eftersom vi är så många blir det knappt en gång per termin som man ska baka (eller köpa) något smarrigt, så det känns allt annat än betungande. Det dukas fint också, med levande ljus och kanske en vacker duk. Samtalen runt fredagsfikan känns också extra avspända och sköna.

Idag har fredagsstämningen förstärkts extra. En omtänksam kollega var här strax efter kl 6 imorse och har placerat ut adventsstakar i våra fönster - arbetsrum såväl som nästan alla klassrum - och så här fint ser det ut just nu:












Det mjuka ljuset kommer att kännas varmt och välkomnande när mina elever kommer in i klassrummet, och jag ska låta bli att tända lysrören. Vi ska se ett avsnitt ur en bra film och sedan diskutera det. För att samtala behövs ingen belysning à la grekisk taverna. Det räcker att vi kan se varandra i ögonen och tala med varandra. Kura skymning lite. Fast på morgonen.

Kartan vs verkligheten

För mig bestod dagens läsestoff framför allt av Utbildningsinspektion i Bjurbäcksskolan 13-16 (Skolverkets rapport av 2007-11-29).

Mestadels var det ingen upplyftande läsning. Bitvis känner jag inte ens igen mig. Är det min arbetsplats som beskrivs? Och i vissa delar nickar jag instämmande och skriver glada YES! och gör gula utropstecken med min överstrykningspenna. Inte minst gäller det de bitar som handlar om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat; elevinflytande - inte bara i de större frågorna utan ända ner på daglignivå. Det och uppföljning av arbetet - även där på daglignivå. Inte för att vi utvärderar tillsammans, eleverna och jag, efter varje lektion - men däremot efter avslutade avsnitt/områden där synpunkterna sedan tas med in i planeringen av nästa område. Det kan handla om både vad vi ska fokusera på ämnesmässigt, vilket material vi ska använda oss av och hur vi ska gå tillväga. Som ledare i klassrummet har jag givetvis det övergripande ansvaret och är också den som ska ge förutsättningar och ramar att arbeta inom - och dessutom måste jag ju vara den som håller ett öga på strävans- och uppnåendemålen.

Nåväl - rapporten ska användas som en kombinerad karta & kompass och dessutom ett förbättringsredskap är det tänkt. Det skulle vara så lätt att skylla på yttre omständigheter - och helst då på alla resurser som jag/vi känner saknas - men... den lätta vill jag inte gå på. Det handlar om att istället gräva där man står och se vad som kan uträttas inom de ramar som finns. För att metaforera lite till; om kartan och terrängen inte stämmer överens är det terrängen som gäller.

En klassresa

I den sköna novembersolen reser vi med klassen på "kulturresa" (sponsrad av Länstrafiken) till Kalmar Konstmuseum. Utställningen i fokus är Sydosten - en utställning av såväl amatörer som etablerade konstnärer med anknytning till vårt hörn av Sverige, och som funnit nåd inför en sträng jurys granskande ögon. Killarna och tjejerna uppför sig exemplariskt när vår guide berättar om konstverken och ibland också lite om konstnärernas idéer bakom dem.

Några verk fascinerar mer än andra och klassen ber mig enträget att "Snälla Magda... Ta kort på nagellacket och klackskorna"... och det gjorde jag:































Och så pratade vi lite om vad konstnären kan ha menat, och varför det är så himla okej när killar pussas och kramas på fopollsplanen, men varför det annars inte verkar vara riktigt lika okej, utan snarare lite gay. Vi kom inte fram till någon slutsats, men bara att frågan lyftes kändes bra. Vi hinner resonera mer kring detta.
Konstnärens namn har fallit mig ur minnet, och inte fick jag med mig någon katalog, heller - men jag ska ta reda på det imorgon och uppdatera här. Ordnung muss sein...

Efter museibesöket - och en åtminstone initialt uppskattad workshop (guidens analysstund drog ut på tiden) - drog vi vidare. En del av oss till Gyllene Bågens Tempel.

















Andra till något av alla dessa Köpenskapens Tempel. Själv hittade jag en sushibar.

Chokladhjärtan och råttkött i pizzan

Strax innan engelsklektionen med en 9:a föll mina ögon på en kassett från UR, som liksom mest låg och skräpade i ett avlägset hörn av mitt arbetsbord; Over To You - Urban Legends. Jag snabbgooglade lite och ryckte med mig lite papper och kassetten till lektionen och började med att berätta hur min brors jobbarkompis hittat en helt fantastisk bilannons, för några år sedan, i GP: "Porsche Boxster säljes. 250:-" Han ringde givetvis upp och frågade damen som sålde om hon inte tappat tre nollor i annonsen. Men nejdå, damen försäkrade att bilen verkligen både fanns, var i fint skick och kostade 250 kr. Brorsans jobbarkompis åkte dit för att provköra bilen och frågade sedan damen vad som var haken. Hon svarade: "Du förstår... Min man har lämnat mig, för en betydligt yngre kvinna. Just nu är de i Västindien och häromdagen mailade han mig och bad mig sälja Porschen och skicka pengarna...".

Först trodde de mig faktiskt. Hehe. Sedan lyssnade vi på bandet, drog egna skrönor vi hört (och inte minst då alla dessa vandringssägner som är nätrelaterade...) och läste ett par roliga jag hittat på engelska. de bästa var dock på svenska och då översatte de dem och berättade sedan för varandra.

Min handledare från studietiden malde alltid om de fem P:na
Proper
Planning
Prevents
Pissy
Performances
och det ger jag henne helt rätt i. Mina elever har rätt att förvänta sig att jag kommer väl förberedd till lektionerna, inte minst eftersom jag kräver detsamma av dem. Men ibland funkar det kanon att improvisera också...

Och... överraskningar är trevliga; Titta vad en rar kollega gav mig - och andra - alldeles nyss.













Smarrigt!

En kollega berättar för mig:

Kollegan har just haft mattelektion med två killar i nian. De ska lösa samma uppgift. Den handlar om att beräkna foderåtgång till kor: Om en ko äter 12 kg om dagen och en ensilage-boll väger 500 kg - hur länge räcker då fodret om man har en ko?
Elev nr 1 räknar enkelt ut svaret: 41 dagar.

Elev nr 2 säger:
- Nej, det går inte.
- Vad? säger både elev 1 och läraren. Vadå går inte?
- Äh - det fattar ni väl, säger elev nr 2. Det ruttnar ju. Öppnar du en boll måste den förbrukas inom en vecka...

Och sedan följde en ny, spännande lektion i jordbrukskunskap där elev nr 1 och läraren fick veta en hel del de inte visste tidigare. Och... som kollegan sa... att dra slutsatser på det viset - ja, då har man ju inte bara gjort en uträkning - man har dessutom vågat bedöma rimligheten och ifrågasätta den! Underbart!

Och... kunskap är makt!

Think BIG

- What are your future plans? frågade Let's Talk-kortet.
- I want to be a musician, svarade J.
- But J, sa jag. Aren't you a musician already? Aren't you the bass player of S.F?
- Yeah, I am, sa han stolt. But you know what I mean... I want to be a real musician.
- You mean a professional? Someone who earn his living that way?
- Yes, of course!

Några kort senare:
- What would be the best day in your life?
J:s tur igen:
- To play... eh.. a really big gig...
- You mean like Globen?
- Nah... Let's think BIG...
- Like Ullevi, you mean?
- Now we're talking...

Jag:
- But really... aren't the small club gigs the best?
- Yeah... that's right... they are the best! (skratt)

Jag undrar om han ens tänkte på att vi just genomförde en engelsk konversationsövning. Bara sådär, liksom..? :-)

Och här, J, får du lite reklamplats! Think BIG! ACT BIG! Då kommer du hur långt som helst!

YouTube i klassrummet

Kanske inte världens mest PK inslag, men Jeff Dunham's show är på amerikansk engelska, den är rapp och den är otextad och att se killarna hjälpa varandra översätta skämt och uttryck som någon missade, eller faktiskt köra om sekvenser där de inte uppfattade talet tillräckligt bra värmde mitt pedagoghjärta.

SE UPP I BACKEN!

Fredagsmorgon. Medan jag dricker mitt morronkaffe, slösurfar lite och samlar mig inför veckans sista arbetsdag (eller snarare; sista dagen på skolan, för den här veckan - en del arbete återstår ännu att utföra...) ser jag ut genom mitt köksfönster. Därute ser jag några väldigt små elever på väg till skolan. På släp, eller under armen, har de med sig stora röda pulkor och de ser glada och förväntansfulla ut. Å, vad jag önskar att jag kunde ta med alla mina elever ut i pulkabacken idag - istället för att kura inne och jobba med läsförståelse...

Om ansvar, strukturer, delaktighet och om Gud.

Det sägs att man vanligen är mest lojal mot de beslut man själv fått vara med att fatta. Det tror jag på.

Mina killar i nian gör inte bara sin egen planering fram till jul, utan dessutom - utan att de vet det - min lektionsplanering. Utifrån det som kommit fram vid utvecklingssamtalen och i våra diskussioner kring betyg, bedömning, mål och deras uppfyllande verkar de väl motiverade. Det är nu slutspurten läggs in. Det finns hopp om Godkänt för någon i gruppen, och de som inte når ända fram kommer ändå att ha väldigt mycket med sig i sin engelska ryggsäck när de går vidare i livet. Min önskan är att de också ska ha en känsla av att ha lyckats, av att duga och att de ska ha tro på sig själva och sina förmågor.

Vi ska se film, läsa, jobba med skrivande och med grammatik. Det är spännande och roligt!
Mitt jobb är att hela tiden finnas där, stötta, pusha, uppmuntra, uppmärksamma, se och bekräfta. Skapa en struktur inom vilken de kan röra sig och utvecklas. Vara en Ledare och inte bara en Lärare.

Och det finns ett liv efter jul, också. Såvida man inte är en gris, kanske...









(Foto: Fredrik Funck)

Killarna och tjejerna i åttan ska få börja planera upp sitt eget arbete, men inte förrän efter jul. De är just nu mitt uppe i en annan process som måste få ta lite tid. De börjar prata engelska mer. Ställer lite försiktiga frågor när vi "small-talkar" och de skriver korta veckomail till mig om allt möjligt. Och när vi pratade om sådant de känner att de vill och behöver jobba mer med önskades det framförallt att få lyssna och att få läsa och göra uppgifter till. Att läsa om Robin Hood, som också finns inläst för de som så önskar, och jobba med texten verkar ha varit ett bra val.

Sjuorna vill fortfarande mest "hålla handen" och jag har ingen brådska med dem. De behöver känna sig trygga med sig själva, med varandra och med mig innan vi tar tag i det egna ansvaret på planeringsplanet. Just nu räcker det utmärkt väl med att komma i tid, ha med sig rätt grejer och att komma ihåg att göra sina läxor. I övrigt får de många gånger lite olika uppgifter att välja mellan, och ännu oftare gör vi gemensamma grejer. Än så länge.

Och på religionslektionen idag (som ju var synnerligen fri, då grupperna är i full gång med arbete på olika håll) började en av de tystare tjejerna prata med mig om varför det finns så många religioner, varför religion finns alls, hur det kan ha börjat, om det finns en mening med livet och andra spännande saker. I lugnet hade jag tid att sitta en lång stund tillsammans med henne och resonera och höra hur hon ser på dessa saker. Jag lovade henne att jag ska göra plats för mer sådana samtal, i smågrupper och kanske också i klassen, så snart gruppernas arbete är klart och redovisat. Härligt! Spännande! Roligt!

Vilken dag!

Men FATTA att jag glömde kameran hemma igår! Jag blev så knäckt när jag kom på att den låg kvar hemma på köksbordet. Vi skulle ju ha introduktion till kunskapsområdet hinduism/buddhism den här veckan och vad kunde passa bättre än att tjuvstarta lite Diwalifirande? Sagt och gjort. När klassen kom in i sal 206 var lamporna släckta och persiennerna nerdragna. Doften av indisk rökelse svävade i rummet. På ett litet bord vid dörren låg en svart duk av sammet, med gröna och röda broderier. På väggen ovanför bordet satt en tavla med en bild av Lakshmi och på bordet stod ett litet ställ med rökelse, en liten statyett (av Sarasvati - man tager vad man haver - men det var det ingen som märkte ;-), några lyktor med tända ljus och små skålar med olikfärgat godis. CD-spelaren spelade en liten raga. Det var så fint och jag ville fångat ögonblicket.

Det här är en klass ibland anses som bullrig och högljudd och småstökig och jag märker att de gillar att provocera. Men - jag ser oftare glada ögon och jag ser att de är väldigt måna om varandra. Och igår... igår, alltså... var de alldeles tysta när de klev på. En av dem började låtsashosta och ville öppna för vädring, men tystades snabbt ner av de andra... "gerej föffan... de e ju mysigt..." och då gav han sig (och jag lovade att vi strax skulle vädra).

På tavlan stod det Happy Diwali och just som jag tänkte öppna munnen och fråga om det till äventyrs var någon som visste vad detta var så sa en av eleverna att "det är väl en såndär indisk fest? En ljusfest...".

Alltså... kan ni fatta att jag älskar den här klassen..? Sedan vädrade vi lite kort och så såg vi en liten film om diwalifirande och - kors i taket! - klassen var tyst och uppmärksam nästan hela tiden (15 minuter). Vi pratade lite kort om hinduismen... om färger... dofter... musik... konst... smaker... och så startade de att formera sig i sina arbetsgrupper och kom igång ganska så lugnt och fint med att inventera läroboken för att se vad som finns där, och vad de mer behöver för att lösa sina uppgifter, alltmedan de smarrade i sig allt godiset. En del pratade om det de läste, några pratade om hur hur arbetet skulle fördelas och några pratade om planer för den kommande helgen.

Oavsett samtalsämne var de så absorberade att de inte hörde när jag sa att "jag tycker ni kan börja plocka ihop nu...". Fan flög i mig och jag sa inget alls på en kort stund och sedan sa jag, med hög röst: "Nu ska ni få ett exempel på vikten av att vara uppmärksam... det är exakt två minuter sedan jag sa att ni kan plocka ihop och sluta...". Hehe - det tog dem inte ens 30 sekunder att plocka ihop, ställa stolarna någorlunda rätt (halleluja!) och försvinna ut genom dörren...

Den klassen är ett av de ljus som lyser upp min tillvaro, just nu!

Ett annat ljus är mina arbetskamrater. Några av dem är veritabla pärlor och det känns fint att sitta vid fikabordet och diskutera kring betyg och bedömningar, filmer, garnsorter, vinprovning och språkinlärning. Det har varit förvånansvärt tyst om de fruktansvärda händelserna i Tusby. Inte för att vi inte bryr oss - men... kan det vara så att det faktiskt känns farligt och hotfullt..? Kan det hända där kan det hända här. Det finns många arga, besvikna, frustrerade, förtvivlade utanförbarn/ungdomar i våra skolor. Sådana som slås ut tidigt och som anser sina liv vara slut innan de ens börjat. Inte ens eleverna har sagt särskilt mycket (nästan inget alls, faktiskt) om händelsen. Vi hade behövt prata om detta också, tror jag, även om det kanske inte känns lika "fint". Vi får se vad som händer vid fredagsfikat imorgon.

Jag jobbade över igår; extra ämneskonferenser var påkallade och det var bara att gå dit och se glad ut. Men det var ett konstruktivt möte och då gör det inget. När mötet var slut tittade jag på klockan och insåg att det var försent för att hinna till poweryogan. *suck* Å andra sidan kunde jag ju då lika gärna stanna kvar och jobba lite till och skriva klart omdömena om sjuorna, som ju ändå måste vara klara idag, fredag.

När jag var klar med dem kikade en kollega in i arbetsrummet och satte sig för att prata en stund kring ett åtgärdsprogram och sedan kom en annan kollega och hur det nu var blev vi sittande tills klockan var nästan halvåtta och bara pratade och pratade. Inte så "bara", ändå - vi fick ett av de där otroligt vettiga och bra diskussionerna kring vårt jobb. Dessutom hann vi ventilera våra tankar - och vår oro - för vad som kommer att hända tills nästa läsår, då flera tjänster ska väck på vår skola. Vi får ingen information och det känns jobbigt. Men så skönt att vi kan prata om det - det lättar på oron. Faktiskt.

När jag gick hem i den regniga torsdagskvällen var jag både trött och upplivad på samma gång. Tanketrött och stimulerad. Ett poweryogapass för hjärnan och själen, helt enkelt. Ljuvligt!

Tack, kära kollegor, för att ni finns! Och tack, älskade elever!

Världens bästa fröken?

Jag läser John Steinberg's bok med samma namn och funderar på de lärare jag själv haft, och som gjort intryck. Har de haft någon gemensam nämnare? Ja, jag tror det. Mina högstadielärare Jan (religion) och Barbro (historia/samhällskunskap), Göran (historia på Komvux - som jag läste in för en behörighet) och Jonas (min lärare/handledare i religionsvetenskap på högskolan) har alla en gemensam nämnare; engagemang, kärlek till sitt ämne, en förmåga att göra ämnet intressant, höga krav på mig och samtidigt tog de sig alltid tid att stanna upp och resonera, prata och se sina elever. Inte minst Jonas, som dessutom fick mig att se att jag kan och att jag hade saker att tillföra. När han mejlade mig ett *snyft* och sa att han var ledsen för att jag inte läste vidare på D-nivån kände jag att det verkligen var uppriktigt menat. (Vem vet, Jonas, kanske kommer jag tillbaka?)

Vem/vilka lärare minns du som riktigt goda lärare?

Mer KASAM!

Här kan du göra ett litet KASAM-test, om du tycker det är kul!
Här är mina poäng:

M: 51 , B: 49 , H: 60
KASAM totalpoäng: 163

Ta det för vad det är; en liten stunds tidsfördriv med knorr..?

En smula frustration men också KASAM!

Jag hade lagt ner avsevärd tid på att presentera det nya arbetsområdet på ett sätt som jag hoppas ska vara inspirerande och nyfikenhetsväckande. Bra bilder stödda av lite suggestiv musik. Lite indisk raga varvad med japansk meditationsmusik, bland annat. Var på jobbet extra tidigt för att kolla av den tekniska utrustningen.

Det var där det gick snett. Den tekniska utrustningen fanns inte. Jag har tagit mina PIM-examina, jag har gjort en fin presentation, jag känner mig uppåt och lite spänd på huruvida det ska bli så som jag tänkt och hoppats. Och så finns det inte grejer. Visst - vid NO-salarna (fast på fel våning) finns en "vagn". En "vagn" förväntas innehålla OH-kanon, högtalare, laptop och nödvändigt kablage. På "vagnen" vid våra NO-salar fanns bara kanonen. Exit: idéer och entusiasm. Enter: frustration och ilska.

Nu fick det bli ännu en av dessa vanliga lektioner och som lektion betraktat var den absolut inte dålig. Men den var inte som jag tänkt mig. Och det var en - på något vis - bortkastad stund eftersom klassen behöver komma igång med sina arbeten för att hålla deadline. Och ändå inte; nu gick vi igenom betygskriterierna ännu en gång och jag tror att de är med på noterna (men kan jag vara säker på det?) när det gäller hur bedömningen görs.

Efter dagens lektioner lyckades jag leta upp en annan "vagn" och faktiskt boka upp den. Nu ska jag bara reda ut virrvarret av sladdar på den och se till att få liv i den. Så blir det ju ändå som jag tänkt, fast på torsdag. Hoppas jag. Den som[har e]lever får se...

Och ändå - trots denna motgång har det varit ännu en sådär skön dag på jobbet. Säga vad man vill om jobbet; tråkigt har man aldrig! Det har varit goa möten med elever - glada ögon! - och arbetskamrater och en KASAM* för mig och - kanske också? - för eleverna? Det är ju en av de saker jag vill uppnå; KASAM!




*KASAM: Känsla Av Sammanhang

Albert Einstein sa...

"Education is what remains after one has forgotten everything he learned in school."

Så länge

"Man lär så länge man har elever". Se där några sanningens ord.

Men... vad är det man lär sig?












(Är du lönsam, lille vän? Peter Tillberg, 1972)

What did I learn in school today?

Sista kompetensutvecklingsdagen den här veckan och äntligen blev det något där jag känner att jag får vässa gamla kunskaper och tillföra lite input, dessutom. Dagens tema var Betyg och bedömning och vi hade besök av en lärare från universitetet i Växjö, samt en doktorand som studerar betyg och bedömning med fokus på Idrott & Hälsa. Tänk vad man kan skriva avhandlingar om. Och tänk att gympasalarna fortfarande är utrustade med ribbstolar och plintar och de där grå, tjocka mattorna som luktade död grävling (och... ja... de luktar fortfarande...).

Förutom en intressant och inspirerande föreläsning satt vi i våra ämnesgrupper och verkligen pratade om kunskapssyn, bedömningskriterier och konkreta sätt att gå tillväga vid bedömning och betygssättning. Jag ser när jag skriver det här att det kanske inte låter så kul - men det var det!

Jag har också fått med mig två saker som jag vill begrunda, fundera på, utveckla tankar kring och kanske skriva mer om framöver, här i bloggen. Dels en sak om just hur man bedömer och vad det är man bedömer i sina ämnen:

"Att göra det väsentliga bedömbart i stället för att göra det enkelt mätbara till det väsentliga" (Sagt av Primgruppen)

Och dels något en elev hade sagt till vår föreläsare Birgitta Sjöblom, vid ett tillfälle:

"Det här är inte en skola för alla - det är en skola för andra..."


I vanlig ordning avrundar jag med en liten musikalitet. Idag blir det Eddie Skoller's What Did You Learn in School Today? Mycket nöje!

Lust?

Den här veckan har eleverna, de små rackarna, höstlov. Men vi lärare stretar på i tre dagar och får bara vara lediga på torsdag och fredag. T o m det är en stor orättvisa, anser en mig närstående man, men det örat hör jag dåligt på. ;-)

Kompetensutveckling är vad vi ska syssla med och inte vet jag om jag tycker att det är just det vi gör, men vi gör i alla fall något. Typ kvalitetsutvecklings- arbete. Idag har vi bildat arbetsgrupper kring frågor som är angelägna att lösa inte bara bra utan dessutom ganska snart. Vi fick välja utifrån något vi brinner för, som individer, och istället för att inordna mig i Studiokollektivet - som ska jobba med åtgärdsprogrammen (vilket är nog så viktigt - tro inte annat!) - valde jag att vara med i den arbetsgrupp som ska jobba med att skapa en god, inspirerande och stimulerande arbetsmiljö för både elever och lärare! Ett arbete som lagts på oss uppifrån - vi fick välja vad vi ville jobba med, men inte om vi ville jobba... - men som jag verkligen ser fram emot att arbeta med!

Ett av de övergripande målen med vårt kvalitetsutvecklingsarbete är att skapa förutsättningar så att våra elever får lust att lära. Det kan givetvis diskuteras vad "lust" i det här sammanhanget kan innebära. Visst skulle det kunna handla om att göra det man har lust till, men det räcker liksom inte. Kanske handlar det om att man inser att man behöver lära sig något, eller att man vill? Att man åtminstone är villig att ge det hela en chans? Vad det än är så måste det ändå handla om motsatsen till "olust". IMHO.

Det är givetvis ett resultat jag hoppas på ändå, eftersom jag vet att lärandet går så mycket lättare då man känner lust- och naturligtvis också för att jag själv finner stor lust i att lära mig nya saker. Inte vad som helst - men sådant som jag antingen redan vet att jag vill lära mig mer om, eller sådant som presenteras för mig på ett så tilltalande och kittlande sätt att min nyfikenhet väcks... Och när jag känner det där - då är jag också villig att anstränga mig, att jobba hårt och målmedvetet för att nå mitt mål. För vem sa att allt alltid måste vara lätt? Hur kul skulle det vara, egentligen?

Tanken med lärandet - i det stora perspektivet - är ju att skapa lust att lära för livet. Och för att göra det kanske det är viktigt att man också känner lust inför livet självt?

Jag säger godnatt med Lust For Life. Mina damer och herrar; jag ger er Iggy Pop! (Och ett filmtips, dessutom... Har ni inte sett Trainspotting, än, så gör det!)

Doncha mess with the Karma Police...

Nej, gör inte det. Du blir troligen upptäckt vilket får trista konsekvenser. Och blir du inte upptäckt får du leva med tanken på att det du uppnått har du uppnått genom att stjäla andras tankar och arbeten.

Att kopiera/plagiera är att fuska. Men det visste du ju redan, eller hur? Och ändå möter jag som lärare det här varenda termin. Jag blir så trött. På vår skola har vi inget avtal med Urkund. Än. Men faktum är att jag, på den här nivån, kommer långt med bara google. Precis som du tror att du gör.

Här följer ett klipp från Urkunds sajt, angående just plagiering:
"Att plagiera innebär att man skriver av från en annan persons verk och använder avskriften som om det vore sitt eget verk, utan att markera citat eller ange källa. (SAOB, band 20) Plagiering har sannolikt alltid förekommit i akademiska sammanhang men har på senare år ökat i omfattning. Enligt en rapport från Högskoleverket rörande antalet disciplinärenden vid svenska högskolor och universitet så ökade antalet ärenden kopplade till plagiering med 90% mellan 2002 och 2003. I rapporten framkommer det även att plagiering är den vanligaste orsaken till att studenter stängs av från undervisning. (HSV Rapport 2004:17 R)" (Källa här)

Att fuska ger dålig karma och den som får lida är du själv.

So don't you mess with the Karma Police...

What Bloody Sunday?

Jag glömde vantarna hemma idag. Det var kallt när jag gick ner till Folkets Hus där det var skolbio för niorna på förmiddagen. Filmen var mycket bra, men jag undrar hur mycket de egentligen begrep... Filmen var en dokumentär - Belfast Girls - och skildrar ett år i två tjejers liv. En katolsk och en protestantisk tjej som lever väldigt likartade liv, väldigt nära varandra och ändå så oerhört långt ifrån. Men hur mycket fattar man av detta om man bara slängs rakt in i handlingen? Vad vet dagens 15-åringar om konflikten i Nordirland? Detta funderade jag på.

Och jag fick det hela bekräftat när en av tjejerna i min "religionsnia" haffade mig efteråt och undrade vad filmen egentligen handlade om... *suck* Jag gav henne 2-minutersversionen vilket inte kändes särskilt tillfredsställande för mig och garanterat inte för henne heller...
Varför, O varför kan vi inte få ut datum, filmhandledningar etc i tid så att vi alla hinner förbereda oss på vad det är vi ska se? I all synnerhet om vi ska se en dokumentär som kräver så mycket av bakgrundskunskaper och förförståelse? (Retorisk fråga, jag vet...)

Mina fyra killar, som jag jobbar med i studion, var dock ganska väl förberedda. Vi har hunnit prata om Irlands historia, frihetskamp, IRA, Sinn Fein, vi har sett Ken Loach's Frihetens pris, vi har läst filmhandledningen för dagens film, tillsammans och vi har funderat kring segregation och huruvida det kanske finns sådant i vårt samhälle också. Andra lärare har kanske inte haft möjligheten att vara så flexibla - vi fick veta datum för skolbion alldeles för sent (det får vi ALLTID - varför? Hur svårt kan det vara att planera det i god tid?) och man kanske är mitt uppe i något annat projekt.


Här är i alla fall några korta länkar, med snabbinfo, för den nyfikne:
Superkorta versionen
IRA
Sinn Fein
Birmingham 6 (Mairéad's farfar var alltså en av dessa, som fick sitta i fängelse i 18 år, innan det visade sig att de var oskyldiga...)
"Den blodiga söndagen" - 30/1 1972 (En wikipedialänk, men den förefaller innehålla korrekt information)
Detta har hänt efter det att filmen var klar (men vi vet ju inte om tjejerna i filmen kunnat se några förändringar i sina liv...)

Filmtips:
Frihetens pris (The Wind That Shakes the Barley)
Michael Collins
The Crying Game
I faderns namn (In the Name of the Father)
Nothing Personal

Allt är inte, och har inte varit, elände på den gröna ön. Vill du skratta, få glimtar av irländskt vardagsliv, må lite gott och njuta irländsk humor så rekommenderar jag The Commitments, The Snapper och The Van. Suveränt sköna filmer!

Och innan jag stänger bloggen för att hinna skriva lite omdömen och förbereda inför veckan efter lovet ger jag er lite skön irländsk musik också; U2's Sunday, Bloody Sunday som handlar om... vad, tror du?

Cheezus...

9B går in i slutspurten på kunskapsområdet Islam den här veckan. Idag har vi sett filmen Islams barn i Folkhemmet och jag tror faktiskt att de tyckte den var ganska bra, åtminstone att döma av den uppmärksamhet och de kommentarer de gav till den. Den supertuffa, slöjklädda boxartjejen Sajaa som undrade "vafan, kvinna... detta är 2006..." - som svar till en okänd kvinna som ringde hennes föräldrar och undrade om de hade några giftasvuxna döttrar som hennes söner kunde gifta sig med - fick både skratt och spridda applåder av uppskattning från klassen. Kaxig och härlig tjej i gott, slöjbrännande och rappande sällskap som kändes som en skön motvikt till de skäggiga, kaftanklädda och synnerligen allvarliga unga män som med bestämdhet klargjorde att "vi muslimer" varken dricker alkohol, lyssnar på musik eller har sex före/utanför äktenskapet. Filmen visar med all önskvärd tydlighet hur det finns många islam - även i vårt Folkhem.

Och det blev lite mer sköna skratt när man fick se hur två tjejer kollade på Youtube och garvade gott åt en Jesussatir - samtidigt som de kommenterade vilken reaktion en liknande film med Profeten som huvudrollsinnehavare skulle ha väckt. Ja, det kan man ju undra. Eller inte - jag tror att reaktionen skulle vara ganska förutsägbar. Vad tror ni?

Mer nior: "mina" killar skriver reportage kring teman som "En vampyrs bekännelse" och "En förort i skräck", som efterarbete till vår läsning av Vampyren i Blackeberg. Och de är duktiga - de blir allt bättre på att leva sig in i sina roller som reportrar och skriver fint om stämningar och känslor av skräck och oro. Jobbar de vidare på det här viset ska det bli mig en stor glädje att skicka ut dem i riktning mot vuxenlivet, med G i betygskuverten.

Nästa vecka - när våra elever har höstlov - ska vi ha kvalitetsutvecklingsarbete. Vi ska ringa in problemområden, finna saker att tillsätta arbetsgrupper kring och förhoppningsvis får vi sedan välja grupp efter intresse och inte efter arbetslagstillhörighet. Jag la fram två punkter i vårt arbetslag som jag gärna skulle se en utveckling på: dels reellt elevinflytande och dels mer ämnesintegrerande och/eller ämnesöverskridande arbete - både i form av temaveckor och lite mer långsiktiga, eller stora, arbeten.

Jag minns ju hur dynamiskt och roligt vi hade det på Tångaskolan de där veckorna mellan häst och jullov då niorna hade tema kring WWII, åttorna något annat (som jag däremot inte minns) och sjuorna satte upp en show. Alla ämnen - i stort sett - var inbegripna; bild, språk, SO, NO, matte, teknik, svenska, slöjd osv... Och det hände fantastiska, spännande saker i klasserna. Tuffa killar med stora byxor och ännu större attityd blev plötsligt ansvarstagande familjefäder i storylinen kring WWII, och var hur rara och goa som helst även mot de lite mer skygga och tillbakadragna i klassen - även på icke schemalagd tid. Skolket minskade också avsevärt under de där veckorna...

Under våren ska vi i alla fall se, min bildlärande co-mentor och jag, om vi kan väva ihop historia och bild för vår mentorsklass. Det ska bli spännande!

Och som tack för visad uppmärksamhet vill jag ge er ett smakprov på en av In Flames - som är en av Sveriges i särklass bästa liveakter! - bästa låtar (IMHO); Cloud Connected. Såååååååååååå jeffla bra!

Holes

- Hur gick det med barnvaktandet i helgen? undrar killarna i min engelsknia, när vi ses efter helgen.

Jag berättar att jag är väldigt glad att mina egna barn är vuxna nu eftersom livet som stand-in-småbarnsförälder inte riktigt är min grej. Och jag undrar hur jag egentligen fixade det när mina fyra (som är födda såpass tätt att den äldsta var 6½ när #4 föddes...) var små. Men å andra sidan var de faktiskt inte vakna på nätterna och de var mestadels rara och snälla (vilket iofs helgens småttingar också är) och var de det inte så visste jag oftast varför och kunde åtgärda på något vis. Det är värre med andras barn - hur väl man än känner dem känner man dem inte som sina egna, ju. Å andra sidan behöver man ju inte tänka på att uppfostra dem utan kan falla undan för deras nycker och små vinkar och bara skämma bort dem, ju.

Och sedan känns det bra att sätta på DVD-spelaren och se filmen Holes som vi ska belöna oss med efter att ha lyssnat till en uppläsning av Louis Sachar's bok (i kortform) och diskuterat densamma. Filmen är bra. Riktigt bra till och med och eftersom vi är bekanta med innehållet är det ingen svårighet för eleverna att hänga med trots att vi valt engelska "subtitles". Skönt soundtrack till filmen är det dessutom.












(Caveman, Armpit, Zero, X-Ray och de andra grabbarna)

I övrigt märks det att det är sista veckan innan det välbehövliga höstlovet. Både elever och lärare börjar se trötta och hängiga ut och det känns som att det är en smula bråkigare och stökigare, också. Vi behöver lite ledighet och vila, helt enkelt, innan julspurten sätter in.

Mitt huvud värker och jag ska nu dricka en liter vatten och en stor mugg kaffe och se om det lättar lite innan det är dags för informationsmöte och arbetslagsmöte.


Tjingeling!


Pssst! En helt annan låt - om helt andra hål: Se, lyssna och njut!

Democracy?

Så här står det i Lpo94 (Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet) under 2.3 Elevernas ansvar och inflytande:

"De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig, skall omfatta alla elever [...] får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll, samt att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad [...] Läraren skall tillsammans med eleverna planera och utvärdera undervisningen och förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle."

I styrdokumenten från Skolverket står det också: "Det är alltså ingen tvekan om att läroplanen starkt betonar elevens rätt till medverkan och inflytande. Det betyder att arbetsformer och kunskapsstoff ska fastställas i samverkan med eleverna." (Källa)

Well, well, well. Visst låter det bra? Men... hur gör man? Eftersom dokumentet avser grundskolan så får man anta att elever i högstadiets senare år är bland de som uppnått "stigande ålder och mognad". Det är givet att man som lärare (tycker åtminstone jag, och jag vet att flertalet av mina kollegor delar min åsikt) inte bara manglar över eleverna med sina planeringar, vare sig de är lång- eller kortsiktiga. Men hur ska en niondeklass kunna veta vad som kan behöva vara med - och inte - i en kurs i religion? Och - även om vi tillsammans klurar ut det mha kursplaner etc - hur ska de kunna planera upp det så att den rätt snålt tilltagna (understatement...) tiden räcker till? Det får ju inte bli så att de valt att arbeta så att bara hälften av det som måste finnas med för att exempelvis godkändnivån kan uppnås hunnits med tills det är dags för slutbetyg i ämnet, till jul. "Fastställa kunskapsstoff"? Hur ska det gå till rent praktiskt?

Och sjuorna som jag ska ha en kurs i historia med under våren; hur ska de veta vad som ska ingå, vad som eventuellt ska väljas bort, hur vi ska prioritera och sedan lägga upp arbetet? Och även om de vet det - så finns det ju redan en lokal plan för detta. Får de/vi lov att fiffa och moffa med den utifrån egna önskemål och behov? För just kunskapsområdet (man talar inte längre så mycket om "ämnen" utan istället eheter det "kunskapsområde") Historia, för år 7, ser den lokala kursplanen ut såhär. Och detta är betygskriterierna. Lägg gärna märke till formuleringar som "kunna redogöra för", "förstå hur" (min kursivering) och "vara medveten om". Det är fan inte gjort i en grisblink.

Men. Det är klart att jag försöker. Så gott jag kan. För min nia i religionskunskap la jag helt självsvåldigt upp planeringen utifrån den horisont jag tror kan funka och valde också "kunskapsstoff". Åtminstone till en del. Inte ens jag kan ju välja särskilt fritt - jag får till stor del rätta mig efter det material skolan har köpt in, och sedan kompletterar jag ur egen fatabur (som t ex när jag fulkopierade lite ur Koranen för att det inte finns ens några få exemplar av boken, här...). Men sedan tog vi en diskussion om hur man lär sig saker och ting och vi var överens (ganska överens i alla fall) om att man lär sig på olika vis och att det nog vore bra om lektionerna kunde vara varierade. Så jag föreläser, frågar, svarar på frågor, vi antecknar tillsammans, visar på OH, vi ser på filmer, läser i böcker osv. Och proven fick de också vara med och bestämma kring; skulle det vara traditionella frågor- och svarprov eller skulle det vara inlämnningar, grupparbeten etc? Merparten av klassen ville absolut ha F&S-prov och då har jag ordnat det så. Men för dem som behöver finns det också möjlighet till muntliga prov, det kommer att bli en hemuppgift som avslutning på "kunskapsområdet" Islam och när det gäller hinduism/buddhism så får vi se hur det blir. Frågan är bara om detta verkligen är elevinflytande eller om det egentligen bara är hittepådemokrati?

Men - man får ju gräva där man står - samt vara glad för det lilla, som ordspråket säger. Idag var det en kille i nian som föreslog att vi skulle byta dag när det gäller en teveserie vi tittar på (Goal). Vi röstade om det och eftersom majoriteten ville byta dag så blev det så. För mig spelade det ingen som helst roll, men han var själaglad att han fått gehör för sin idé. Alltid något. Under resten av terminen ska vi arbeta ganska fokuserat i en kursbok (Good Stuff) och i sann demokratisk anda ska vi tillsammans använda en del av nästa lektion till att bestämma oss för vilka avsnitt vi ska läsa. Alltid något.

Och efter jul, när jag ska köra igång en kurs i historia med min mentorsklass, så ska jag (som jag iofs brukar) läsa igenom kursplaner och betygskriterier tillsammas med klassen och så ska vi se om vi tillsammans kan hitta en väg att genomföra det hela, och det på ett sådant sätt att vi kan nå målen i slutet av terminen. Och skulle det inte funka så får jag ta fram Plan B; min egen - redan i stort sett färdiga - planering. Hittepådemokrati? Skeninflytande? Det vete fåglarna.

Jag hoppas bara att detta kan vara en av vägarna till verkligt inflytande för eleverna. Vi har ju klassråd också - och hittills har de inte funkat särskilt bra. Vi har haft dem. Vi har försökt hinna gå igenom de punkter som vi fått utdelade och som - tror vi - ska ligga till grund för elevrådets nästa stormöte. Vi har skrivit protokoll. Men - det står inte mycket i protokollet. Varför? Ingen hade några åsikter om något, egentligen. Det enda som framkom i vår mentorsklass var att någon ansåg korridorerna vara för trånga. Det är egentligen en mycket intressant synpunkt. På vilket sätt upplevs de som trånga? Är de stökiga och bökiga? Är det läskigt att behöva gå förbi/trängas med/gå jättenära andra elever som man uppfattar som större och tuffare? Men sådant vill man inte svara på om man är en liten sjundeklassare som ännu inte riktigt känner sig trygg och hemtam i sin nya klass, så därför uteblev den diskussionen. Och så fick vi mentorer bassning av vår chef för att protokollen inte hade substans nog...

NU: hemgång. Fundera ni så gör jag sammalunda.

Medan ni funderar får ni njuta av Leonard Cohen's Democracy. TÄNK vad jag tyckte den mannen var sexig förr.



Äh. Det tycker jag fortfarande. :-)