Jullov!

Visserligen arbetar jag ett par dagar till, men jag låter bloggen ta jullov nu.

God Jul och Gott Nytt År från mig till er alla!

Delaktighet - såklart!

Gunvie Möllås har i dagarna disputerat med sin avhandling "Detta ideliga mötande" : En studie av hur kommunikation och samspel konstituerar gymnasieelevers skolpraktik".

Här hittar ni abstracten och även avhandlingen i sin helhet, som PDF.

Det viktigaste Möllås funnit är

"att elevernas delaktighet i sin egen lärandeprocess och dessutom delaktighet i kompisgemenskapen har avgörande betydelse för hur de klarar sina studier...//... Kontexter som var tänkta att stötta eleven som klasskonferenser, elevvårdskonferenser etc visade sig ha mindre betydelse."

Är någon förvånad?

Samtidigt måste vi naturligtvis mötas kring elevfrågor för att uppmärksamma den enskilda elevens behov och tillsammans kunna klura ut vettiga åtgärder för att stötta och hjälpa. Men... den värsta mötesfrenesin kanske kunde skippas, alltså? Och bli effektivare i att se till att överlämnad information tas tillvara, att åtgärderna verkligen fungerar och följs upp - och att vi handlar snabbt. Tyvärr verkar just gymnasiet vara något av en flaskhals när det gäller att exekvera...

Trakasserier

"Sextio procent av dem som dömts för ett våldsbrott före 20 års ålder har blivit mobbade i skolan. Det finns bevis för att färre blir brottslingar om åtgärder mot mobbning sätts in tidigt. Trots det lever bara en av tio skolor upp till lagens krav om att arbeta mot mobbning."

Så står det i ingressen till en artikel i DN idag. Jag är inte förvånad. Trakasserier av allehanda slag förekommer på våra skolor och om det finns någon som tror det blivit bättre så tänk om. Det som däremot hänt sedan exempelvis min egen skoltid, eller mina barns för den delen, är att trakasserierna utvidgats så att inte ens hemmet och fritiden kan få vara en fredad zon, för den som utsätts. Det mobbas, kränks och förföljs på olika barn- och ungdomssajter, via sms och msn. Dygnet runt kan förövarna nå sina offer. Ofta är kvällar och helger värre än själva skoldagen. Och så tror de vuxna att det kanske faktiskt har blivit bättre... för man har ju antimobbningsteam och Hemlig Vän och Friends och Farstamodellen och fan och hans moster. Tills de "utomskoliga" trakasserierna spiller över på skolveckan och det måste redas ut...

Vi bär alla ett gemensamt ansvar. Skolan har en stor del i detta, förebyggande likaväl som i akutskedet. Men... föräldrar har klart lättare än skolpersonalen att hålla koll på vad barnen/ungdomarna gör på sin fritid... när de sitter vid sina datorer eller knappar med sina mobiltelefoner. Samsyn och samarbete... någon? Istället för att skylla på varandra?

Det är ju inte heller förvånande att månader och kanske rentav år av trakasserier sätter sin spår i offren. En stor andel unga våldsbrottslingar visar sig, inte helt oväntat, ha varit utsatta för mobbning under sin skoltid. Jag kan förstå dem; svikna av oss alla. Vi som borde sett. Vi som kanske såg...

Växthuseffekt?

Det som ska växa måste trivas. För att det som ska växa ska kunna trivas måste odlaren ordna de bästa förutsättningarna. Vatten, jämn temperatur, lagom ljus och näringstillförsel om jordmånen är för klen. Lite lukning och varsamt småprat ska också till.

Aldrig blir det sannare än i skolans värld. Här ska vi odla många olika unga människor utifrån lika många skilda förutsättningar. Våra elever behöver de bästa förutsättningarna. För att kunna ge dem det behöver även vi "odlare" förutsättningar för att trivas och växa.

Och allt hänger ihop. Uppifrån och ner...

Hur ska man kunna skapa förutsättningar för växande i en rörig, luddig och synbarligen nyckfull organisation? Svar: det går inte. Varken på nationell nivå - eller i den enskilda skolan/arbetsenheten.

'nuff said.

Lektioner för lektorer - eller tvärtom.

Rubrik i dagens DN: Skolministern vill införa lektorer igen.
I hastigheten läste jag "lektioner" och blev en smula fundersam. Dock läste jag om och läste rätt.

Regeringen föreslår alltså att lärare med doktors- eller licentiatexamen ska få kalla sig lektor även på gymnasiet - och få bättre betalt. Jag är ofta på kollisionskurs med Jan Björklund (eller han med mig), för att uttrycka det milt. Men det här tycker jag låter alldeles utmärkt. En karriärmöjlighet för lärare inom ramen för skolan! Yes!

Själv blev jag ju lite extra glad, då jag valt att återuppta mina religionsvetenskapliga studier (vid sidan av mitt arbete) till våren! Först ska det bli en magister är det tänkt och nu känns det ju redan som att jag vill vidare, när jag är klar med det! Jag ser det som en liten trevlig julklapp!

Tack, Janne!

Hej matematik!

När jag gick i högstadiet var matte något av det värsta jag visste. Jag hade Särskild kurs. Allmän kurs var för de långsamma och svaga. Hette det. Eftersom jag var en Duktig Flicka var det enbart Särskild som gällde. Såväl i matte och engelska som franska. Som jag minns det hade Valter (frid över hans minne i övrigt) en genomgång framme vid tavlan där han med en överljudsrakets hastighet gick igenom något moment och sedan fick man slå upp sidan 231 i den feta boken och liksom bara räkna på. Ibland vågade jag fråga en gång om det var något jag fastnat på. Om jag då inte förstod när Valter drog samma förklaring en gång till så höll jag käft och såg ut som om jag förstod. Fast jag hade tur ändå; ibland kunde jag fråga min pappa, som är både kunnig i och intresserad av matematik, och han kunde hjälpa mig att bena ut bråktal eller ekvationer. Men än idag får jag hjärtklappning och kliande eksem när jag hör talas om okända storheter som x eller kanske y. Jag är inte ensam om det.

Mycket har hänt på skolans område. På en tjejmiddag i helgen träffade jag en mattelärare som berättade hur hon jobbar genom att diskutera matematik med sina elever. Hon låter dem fundera över några gemensamma uppgifter och sedan får de redovisa hur de kommit fram till sina svar och hon åskådliggör därmed att det faktiskt kan finnas fler än ett sätt att både se på, och angripa, ett matematiskt problem. Det gör att elevernas olika intelligenser kommer till sin rätt och utvecklas. Dessutom tänker jag att man får en klart mer positiv attityd till ämnet.

Uppenbarligen jobbar inte alla lärare på det viset; något som också uppmärksammas i huvudledaren i dagens DN, med rubriken "Tala om matte". Sverige ligger inte så bra till i statistiken och även om vi alla vet att det finns "lögn, förbannad lögn och statistik" så ser det ganska illa ut även när siffrorna vänts och vridits. Som en av förklaringarna till detta anges just det gängse arbetssättet, som tydligen fortfarande påminner om Valters pedagogik, medan man i många av de andra länderna i studien diskuterar, argumenterar och finner alternativa strategier för problemlösning.

En annan förklaring är att svenska elever skulle ägna sin fritid åt annat än matteläxor. Det äger nog sin riktighet. Jag är ingen vän av läxor. I all synnerhet inte på grundskolenivå där man bör ge utrymme för den träning som behövs, inom ramen för skolschemat. På högre nivåer däremot tycker jag absolut att man ska kunna kräva ett större engagemang av de elever som siktar högt. No pain, no gain - typ. Men... för att det skiktet av elever ska öka så behöver matteundervisningen tydligen förändras. Uppdateras. Det behöver tänkas om.

Love letters

- Magda... kan du hjälpa mig med en sak?

En elev behöver hjälp att översätta ett sms. Och inte vilket sms som helst. Ett kärlekssms. En f d som vill att det ska bli bra igen.

Vilket förtroende...

Vi hjälps åt att översätta. Elevens ögon glittrar och jag får frågan:

- Men vad ska jag svara?

Jag säger att det kan ju inte jag veta. Hur känns det? Jo... det känns fint. Kärleken är ömsesidig. Men hur ska man formulera sig? Vi pratar lite fram och tillbaka och hjälps sedan åt att få ihop ett svarssms på engelska:

I love U2 and I want to be with U. But... we need 2 talk and solve some things... :-*

Jag undrar om det kommit något svar! Jag får nog veta senare idag!

Tankar om tid tar tid

På fönsterbrädan i mitt kombinerade arbetsrum och klassrum står två timglas. Jag tycker om att titta på dem. Vända på dem och se den fina sanden rinna genom den smala passagen mellan de två konerna av glas. De konkretiserar tiden och hur den faktiskt är konstant trots att vi ibland kan uppleva den som antingen framsniglande eller förbiilande.













(Fönsterbräda och fönsterbräda, förresten... fönstren är på renovering och istället har vi boardskivor... säger man då "boardskivebrädan"?)

Just nu har jag ställtid. För min del betyder det i klartext att jag har något mindre roligt som måste göras, men att jag vill belöna mig lite i förväg genom någon liten trevlighet. Jag har just hämtat en mugg kaffe. Kaffe är alltid trevligt. Nyss kom vår kurator in på mitt rum och frågade om jag vet någon mer som kan tänkas vilja följa med på teatern i morgon kväll (arbetslaget ska se Top Boy) och vi fick en liten pratstund. Gemenskap är trevligt och när det kombineras med kaffe blir det ännu mer trevlighet av det. Det är precis som min favoritBob säger: "Vad vore livet utan kaffe och gemenskap?".















(Jag missar inte en möjlighet att lägga upp en bild på Bob! ;-)

Visst är det viktigt med tid för enskild reflektion i det dagliga arbetet (om sådan händelsevis skulle gått att uppbringa...). Tokviktigt! Men... här på jobbet blir dessutom de där småstunderna av kaffe och gemenskap (fast det kan funka med te också...) ofta små öar av spontana pedagogiska samtal, utbyte av tankar och idéer och gemensam reflektion. Direktheten... aktualiteten i dem... gör att det vi grunnar på just i ögonblicket lyfts fram... precis när det behövs.

Så... nu är det ställtid. Tid jag använder till kaffe, gemenskap och... tankar om tid. Och... det är jobb, det också.

Livsfarlig Ledning?

Att det finns en koppling har jag vetat hela tiden, och många andra med mig, men nu finns det också svart på vitt; en skolas resultat är beroende av dess ledning. Det kan man läsa om här och här. Det handlar inte om stjärnledare så mycket som människor med kompetens, engagemang och god kommunikationsförmåga. Inte minst det där sista tror jag är avgörande. Tydlig, konsekvent och öppen kommunikation öppnar många vägar mellan oss som arbetar i skolan och skapar dessutom stabilitet och trygghet för våra elever.

Med ett tydligt ramverk blir också möjligheten och lusten att ta ut svängarna större. Man känner som lärare en trygghet att våga pröva nya vägar tillsammans med sina elever, eftersom man har en tydlig linje och organisation att luta sig mot. Lite som att man kan ta ut de språkliga svängarna när man behärskar språket.

Så... ledningen för en skola är - tillsammans med andra faktorer, givetvis - avgörande för en skolas resultat och därmed också för våra elevers väl och även deras ve...

Diskrepanser...

Nu blåser det kring läraröronen igen. Skolverket har kommit med en rapport, "Likvärdig betygsättning i gymnasieskolan", där man jämfört resultat på nationella kursprov med elevernas kursbetyg och funnit en avsevärd diskrepans.

Ja, det är inte helt ovanligt att man sätter olika betyg, eftersom de nationella proven inte på något vis är avgörande för en elevs betyg. Däremot ger de ofta en bra och ganska bild av hur en elevs kunskaper och förmågor ser ut. Dock i ganska platt form, eftersom det ändå handlar om främst ett pappersprov; ett nedlag i en elevs verklighet vid en given, och för alla gemensam, tidpunkt. Det finns elever som just vid denna tidpunkt inte kan prestera sitt bästa, av många olika skäl. Därför kan ett provresultat vara sämre än det slutliga kursbetyget. Det är inte konstigare än att det sker även vid andra provtillfällen. Som språklärare kan jag också tycka att det, i de nationella proven, ligger lite för lite tyngd på exempelvis muntlig förmåga som är en av de fyra färdigheterna som ska vägas in vid bedömning. Och... det är kanske inte just vid det nationella provtillfället som en elev verkligen visar prov på kommunikativa och interaktiva färdigheter; och det är ju faktiskt till det som språkundervisningen syftar. Eller?

Därför är det viktigt att jag som lärare hela tiden iakttar, bedömer och dokumenterar mina elevers aktiviteter och vid slutlig betygsättning kan väga in så många faktorer som möjligt - för en så rättvis betygsättning som möjligt. Och här kan jag önska att det hade införlivats mer av bedömningsövningar och betygssättning i min lärarutbildning. Inte bara i att bedöma elevers verksamhet utan också att tolka och diskutera kring betygskriterierna. Under mina år som lärare har jag nu hunnit ha många sådana samtal och även viss fortbildning, men samtalen behöver föras hela tiden. Det räcker inte med att en skola utformar lokala betygskriterier och sedan tror att det är bra. Ofta ligger arbetet med dessa så långt bak i tiden att många nya lärare kommit till och därmed inte bara ska tolka de överordnade kriterierna som finns hos Skolverket, utan dessutom behöva fundera kring vad som egentligen menas med formuleringarna i de nya. Och det finns alltid en tendens att bli hemmablind, börja gå på någons lags rutin och inuti sitt eget huvud börja snickra egna, superlokala kriterier...

Jag tycker det skulle vara så att det avsattes tid varje läsår, för samtal kring och vidareutbildning i, bedömning och betygssättning!

Samtidigt... om antagningen till högskolorna inte vore så stelbent utan möjligheter till inträdesprov - så som det föreslås i huvudledaren i dagens DN - så skulle kanske detta med något felaktigt bedömt betyg inte tillmätas den katastrofala betydelse som det faktiskt kan få i en enskild elevs fall.

Att vilja men inte kunna

Man kan om man vill, sägs det.

Men... nej. Så är det inte alls. Alla vill till exempel uppföra sig väl, så att man accepteras i ett givet sammanhang. Alla. Men alla kan inte, ändå. Även om de vill aldrig så mycket. Det gäller exempelvis ganska många barn och unga med neuropsykiatriska funktionshinder.

Men… ibland… en bra dag... då både vill man och kan man.


Det är lycka, det!

Tjuvlyssnar!

Tre gymnasietjejer kliver på tunnelbanan och sätter sig bredvid mig. Jag förstår att de just haft prov i biologi:

- ... men... på provet... Han frågade det där om celler... och hon sa att det stod ju inte i boken... och han ba' "men... du måste ju tänka lite själv också..."...
- Meh... vad är det för sätt..? Hur ska man då kunna lära sej..?

Ja, tjejer... fundera på vad det egentligen är ni vill bära med er ut i livet... Detaljkunskaper på cellnivå eller att... kunna tänka självständigt och våga dra egna slutsatser?

Glädje!

Idag körde jag för fullt med engelskabloggen i två grupper. Så roligt! Eleverna hade glada ögon och la ner stor möda på sina kommentarer, som de skrev in som respons på dels ett etiskt dilemma att ta ställning till och dels på en liten filmsnutt jag lagt upp.

Imorgon är det skarpt läge på klassbloggen! HOHO!

Bloggeri, bloggera, snart bloggar alla!

Veckorna rinner undan. Redan 2/3 av arbetsveckan avverkad. Jag finner arbetsglädje i mötet med mina elever och i att ta mig tid att planera och följa upp mina idéer.

Idag har jag sjösatt två bloggar; en för enbart min klass och en för alla de elever jag har i engelska. Jag måste pröva lite nya vägar för att göra lärandet roligt och intressant. Att få skriva och publicera sig på nätet tror jag kan fungera för många. Man övar sig i att formulera sina tankar och åsikter och vetskapen om att ens text - hur kort den än må vara - faktiskt kommer att läsas av andra, kommer att göra spännande med både lusten och förmågan att skriva. Jag har sett det hända många gånger förr. Det kommer att hända igen!

Jag har visat mina bloggidéer för ett par arbetskamrater också. Förhoppningsvis hakar fler på!

Youtubepedagogik

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; internet kan vara ett superbt verktyg för lärande. En av mina elever har svårt att komma igång och jobba med sin engelska. Mycket annat pockar på uppmärksamheten. Och musiken flödar ständigt ur mobilen. Så vi pratar musik. Vi pratar texter.

- Texter är viktigt. En låt är bara bra om texten också är bra.
- Ja, det tycker oftast jag också, säger jag. Förstår du allt du hör, då?
- Det allra mesta. Jag lyssnar och sedan kan jag dem utantill.
- Det är ju alldeles lysande! Kan du skriva ner texten till låten du lyssnar på just nu, så får jag också se vad jag tycker om den? frågar jag.

Och så skrivs en vers ner, och en bit av en refräng. Sedan drar vi ut texten från nätet och jämför och så lyssnar vi tillsammans, på Youtube. Under lunchrasten åker en laptop fram och nya låtar dyker upp. På Youtube finns också många låtar upplagda med texterna rullande. Tillsammans följer vi låten nedan... lyssnar... läser texten tillsammans... pratar om den... vi pratar stavning... syntax... vilka känslor texten förmedlar... egna erfarenheter...

Ibland undrar jag om en lektion kan bli mycket bättre än så...

Föresatser

Ny vecka. Nya insatser. Likartade föresatser. Jag är ju just en sådan där lärare som känner ansvaret. Så till den milda grad att jag ibland vägrar lyssna på mig själv. Men förra veckan blev jag tvungen. Hela mitt system formligen skrek åt mig att gå hem och lägga mig efter några arbetstimmar på måndagen. Influensa. Jag åkte lydigt hem och la mig. Platt.

Nu har jag varit borta från mina elever, mina arbetskamrater, mitt arbete i fyra och en halv dagar. Det känns som en smärre evighet. Det ska bli underbart att träffa mina sköna ungdomar igen. De har varit mycket i mina tankar. Jag har undrat hur det gått för dem. Vad som hänt - för det händer ju saker precis hela tiden! Nu ska vi ta upp tråden tillsammans och fortsätta nysta. Vi har mycket att göra den här veckan. Inte minst ska vi se varandra. Prata med varandra. Mötas. Och så finna öppningar till lärande, där de låter sig finnas - och ibland ska jag skapa sådana öppningar. Jag ska göra det allra bästa av varje möte med dem.

Det är min föresats framför andra.

Tankar om ansvar och tillit

I senaste numret av PEDAGOGISKA MAGASINET skriver skolforskaren Christina Robertson att "läraren är bästa läromedlet". Hon grundar sin artikel på både kvalitativa och kvantitativa studier som gjorts, och en av de saker jag finner intressanta i artikeln är att även om vårt arbete grundas på vår förståelse för vårt uppdrag så poängterar hon att den skickliga läraren också - förutom att ha tillgång till en bred arsenal av "verktyg" - känner läraransvar. Det handlar alltså inte enbart om djupa ämneskunskaper - vilka i sig är superviktiga - utan också om hur man som lärare använder sig av dessa när man samspelar med sina elever... Nyckelordet är alltså engagemang.

Sedan går Robertson vidare och påtalar de uppenbara riskerna med att - med dessa fakta i ryggen - sedan inte låta lärarna var den expertis på undervisning och lärande som de faktiskt är. Att man istället genom nyckfullt ledarskap hämmar lusten och kreativiteten, genom att inte uppmuntra egna initiativ utan istället försöka toppstyra och anse sig ständigt bättre vetande. Det bör förutsättas att lärare vill ta, och visa, ansvar och att det viktigaste som finns i läraryrket är mötet och arbetet med eleven. Ändå finner vi hur vi ständigt påläggs mer och mer av administrativt arbete, stor dokumentationsbörda läggs på oss och alla dessa krav kring det som också kallas "det andra jobbet på jobbet" tenderar att hämma det vi borde lägga mest krut på; att bygga nära relationer med våra elever och stötta dem i deras lärande och utveckling.

I en signerad ledarartikel i dagens DN återkopplar skribenten till denna artikel och ställer frågan hur fler ansvarskännande personer kan förmås att välja läraryrket och hur fler som redan befinner sig i yrket kan få incitament att utvecklas ännu mer. Bra och relevanta frågor. En knäckfråga som både ledarskribenten Johannes Åman och Christina Robertson berör är ledningen... Och oavsett om vi diskuterar ledning på hög nivå (kommuner, nämnder etc) eller lokalt (rektorer...) så blir arbetet för den enskilde läraren lidande om ledningen är nyckfull, otydlig och ständigt missnöjd eller benägen till att låta förändring bli någon slags självändamål. Skribenten tar Finland som ett gott exempel på hur bra det, å andra sidan, kan bli när politiker visar att de faktiskt litar till lärarnas förmåga och vilja att faktiskt ta eget ansvar. Jag tänker mig att detta kan fungera även när det gäller skolledares tillit till sina medarbetare...

... och vinnarna i slutändan skulle bli våra unga som verkligen får chansen till "världens bästa skola".

Idag är det den 20 november och det är Fredag. Fin Fredag. Det är en trevlig sak i sig, men det är inte vilken Fin Fredag som helst; idag fyller Barnkonventionen 20 år. Eller, som den heter med ett ”finare” namn: FN:s konvention om barnets rättigheter.

Det är väl värt att fira, att en sådan konvention finns. På en del sätt har barn också fått det bättre de senaste 20 åren. Bland annat är det fler barn, även i fattiga länder, som går i skolan. På sina håll har också tillgång till sjukvård blivit bättre. Å andra sidan har många barn också fått det betydligt sämre. Fattigdom, torka, sjukdom, krig och annan misär är verklighet för alltför många av världens barn. För andra handlar det om social misär, övergrepp, utsatthet, utanförskap, osynliggörande…

Så Barnkonventionen behövs nog ett bra tag till…

Och idag kommer det att höras, tänker jag! Hör ni inget så gå åtminstone in på VÄSNAS.NU och lyssna!

En blogg om att blogga

En av arbetsdagarna under v 44 var jag på Skolforum! Det var en upplivande dag. Jag känner mig ofta isolerad, numera, i min dagliga verksamhet där så mycket händer hela tiden att det liksom inte vill bli tid eller andrum som medger reflektion, fördjupning eller uppdatering. Men dagen på Skolforum blev lite som ett yrkesmässigt spabesök. Jag traskade runt och bara insöp atmosfären, gladdes över det breda utbudet, kikade på nyheter och fick mig några uppiggande behandlingar i form av roliga seminarier – allt från förmiddagsseminariet kring ”Blatte, bög och andras mammor” med Fredrik Lindström, Åsa Linderborg och Mustafa Can till det lilla, men kärnfulla där Liza från Språkmakargatan pratade om när bloggen möter undervisningen.

Lizas korta anförande fick mig att slutligen ta tag i en sak jag tänkt en del på under hösten, och bestämma mig för att blåsa liv i mitt gamla bloggprojekt från min förra arbetsplats, där jag hade en rolig och uppskattad blogg tillsammans med en klass i historia. Förutsättningarna nu är dock lite annorlunda och jag har funderat en del på hur jag bäst ska kunna använda bloggen tillsammans med den grupp elever jag jobbar med nu. Inga av mina kollegor har använt blogg som verktyg tidigare och jag kände att jag behövde lite fräsch input. Så jag beställde Lizas bok ”Bloggen möter undervisningen” i hopp om lite handfasta tips och idéer. Det har varit en lång väntan, men idag ramlade den ner i brevinkastet här hemma och eftersom jag är hemma hela veckan (ja… det är influensa – av vilket slag vet jag inte, men Sjukvårdsupplysningen sa att jag ska förutsätta att det är A(H1N1)) ska jag genast börja läsa den! Spännande!

Spännande!

Se här vad jag mer eller mindre snubblade över igår! Jag tror det kan bli ett spännande komplement. Måste bara kolla in det närmare och se hur det funkar!

Dilemma

Jag har ett dilemma.

I mina ansträngningar att verkligen göra ett riktigt bra arbete med mina elever, utifrån de förutsättningar vi gemensamt har, finner jag att jag varken har tid och ork att stanna upp, reflektera, tänka om eller tänka nytt. Jag vill förkovra mig, fördjupa mig, pröva nya stigar och utvecklas. Men tiden räcker inte till. Orken gör det inte heller. Och hur ska jag då - i förlängningen - kunna fortsätta göra ett bra jobb..?

Det är mitt dilemma just nu.

Spin-off

Vi läser en bok. Högläsning. Det är fina grejer. Boken heter En enda kväll och är skriven av Mats Berggren. Den handlar om en enda, dramatisk kväll i tre ungdomars liv. Texten ger oss möjlighet att samtala om så vitt skilda ting som självmord, huruvida pengar och rikedom i sig självt gör någon särskilt lycklig egentligen, kan man verkligen se på kläderna om någon kommer från södra eller norra förorterna och en del annat. Som till exempel Frida Kahlo som spelar en viss roll för en av bokens huvudpersoner. Vi pratar om henne, om hennes liv och hennes konst och nu har vi letat upp en av hennes verk, som skildras i boken, skrivit ut det och satt upp bilden på anslagstavlan tillsammans med ett fotografi av konstnärinnan själv.

Allt som allt en skön lektion och en fin utgångspunkt för nästa.

reflektion kolon

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag skulle ju skriva flitigt här, var tanken. Därav blev det inte särskilt mycket. Men skam den som ger sig...

Fr o m den här veckan har vi eleverna på plats! Det känns fint. En skola utan elever är sannerligen en rätt trist plats. Med eleverna kommer inspirationen, arbetsglädjen och... magin!

Jag tänkte skriva lite om att tända eldsjälar här, men det får bli när jag har lite mer tid att utveckla ämnet. Nu bär det strax iväg ut på Grimstafältet för grillning, brännboll och andra gemensamma aktiviteter.

Tjingeling!

Nå.

Nu är den då äntligen här; min efterlängtade semester. Jag återkommer med nya, flitigare, skrivtag efter den. Tänker jag. Ha en skön sommar!

Semestertjänst eller ferie/uppehållstjänst - ?

Jag sitter i skrivande stund vid mitt skrivbord på jobbet. Eleverna har sedan länge lämnat skolan för ett skönt och välförtjänt sommarlov. Fram tills ungefär nu har jag inte haft så mycket fundringar kring semestertjänsters vara eller icke vara. Men nu... nu börjar jag bli mycket betänksam. Jag har inget att rätta och höstens planering är sedan länge avklarad. Ändå måste jag vara här på jobbet och försöka se flitig och effektiv ut... Det byggs om här. Vi möblerar om. Men så väldigt mycket kan liksom ändå inte göras. Hantverkarna ska göra sitt. Jag har långtråkigt och det känns väldigt konstigt att sitta och läsa [skol- och arbets]relaterad literatur här. Det skulle jag göra bättre och skönare hemma på balkongen, i en skuggig och lummig park eller på badstranden. Faktiskt.

Förespråkare för semestertjänster argumenterar med att man ju har möjlighet att välja när man vill vara ledig och att det anställs vikarier för dessa ledigheter. På det svarar jag... jaså? Jag var "tvungen" (citationstecknen kommer sig av att min rare och lyhörde chef givetvis inte på något vis hotat mig...) att ta ut mins semester under de veckor skolan faktiskt stänger helt... Där small alltså fyra av mina semesterveckor utan att jag fick ha särskilt mycket säg om det. Även i övrigt bör semestrar tas ut när eleverna är lediga. Detta till trots tog jag ut några dagar veckan innan avslutningen. Bidde det någon vikarie då? Ånej - kollegorna fick backa upp...

Jag vill påpeka att detta inte är någon kritik av min arbetsgivare - som jag tror försöker lösa allt på bästa vis - utan mer av själva anställningsformen. Jag tycker det funkar uselt helt enkelt. Jag sitter bara och känner mig frustrerad. Jag vill ha ferietjänst igen!

Någon annan som har erfarenhet av detta?

Long time no write

(Liten bäck)

Jag var på en spännande temadag, på Tensta gymnasium, i måndags. Den handlade om "Ungdomars vändprocesser" och föreläsare var Stig-Arne Berglund, forskare vid Umeå universitet. Han presenterade inga revolutionerande nyheter, men gav oss många goda berättelser och bekräftelse på det jag (och många andra) länge vetat; det som i huvudsak är avgörande för att en [ung] människa ska göra ett positivt lappkast i sitt liv, är mänskliga relationer. När en ung människa ska berätta om den process som ledde fram till att h*n bestämde sig för att låta sitt liv ta en ny och bättre vändning finns det en gemensam nämnare för de allra, allra flesta; ofta, ja nästan alltid, handlar det om ett förnamn. Förnamnet på en granne, en släkting, en lärare eller någon annan som verkligen brytt sig, som aldrig slutat tro, som hela tiden vetat att förändring är möjlig, som ställt upp, satt gränser, kramat, hjälpt eller bara varit snäll...

Vi har nog alla någonstans i livet mött en människa som inspirerat oss - kanske utan att vi ens tänkte på det just då. Själv har jag mött flera sådana. Jag minns t ex fortfarande Jan Sandberg, min SO-lärare som jag hade i åttan och nian, på Tångaskolan i Falkenberg. Förutom entusiasm för och gedigna kunskaper i sina ämnen så såg han oss, pratade med oss som vuxna och lyssnade på oss. Han välkomnade alltid en intressant diskussion, även om det troligen gick ut över hans lektionsplanering (inser jag nu, när jag själv har samma yrke). När jag skärskådar mig själv ser jag hur han varit viktigare för mig än många andra, vad gäller förhållningssätt - ja, kanske t o m för mitt yrkesval. Det får han aldrig veta...

Vem, eller vilka, har gjort avtryck i ditt liv, inspirerat dig och varit betydelsefull på lång sikt?

Vi fick lyssna till några av alla de hundratals berättelser som Stig-Arne samlat på sig genom år av forskning kring unga människor och vad det kan vara för mekanismer som gör att en ung människa på glid vänder om och tar tag i sig själv och sitt liv. Dessa berättelser är superviktiga. De är viktiga för dem som berättar dem, då de hjälper dem att begripa sig själva, utveckla positiva självbilder, skapa sammanhang och strukturera upp det som hänt. De är också viktiga för dem som lyssnar till dem eftersom de inspirerar, uppmuntrar, motiverar och sporrar både unga människor som påbörjat sin egen vändprocess och oss som på alla möjliga olika håll, professionellt eller helt privat, möter och jobbar med dessa ungdomar. Alla försöker finna/skapa en mening med sitt liv - tro inte annat. Allt är således möjligt, en del saker tar bara lite längre tid...

Stig-Arne pratade också lite om ekonomi. Verksamheten jag jobbar i är en ganska dyr historia, om man bara ser till den enskilda pengapung ur vilken utgifterna bestrids. Men om man lyfter perspektivet en smula och istället ser det som en samhällsekonomisk investering i unga människors liv och framtid blir bilden en annan. På ett ganska enkelt sätt visade Stig-Arne hur varje enskild ung människa som inte fastnar i en "marginaliserad livsstil" utan istället får hjälp och stöd till ett vanligt liv, blir en grym samhällsekonomisk vinst! Nu tar jag följande exempel lite ur sitt sammanhang (men den som vill läsa vidare kan kolla upp rapporten Det är bättre att stämma i bäcken... av nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog) men med ganska enkel matematik (sådär så att t o m jag begrep) visade han hur en (1) "förhindrad" narkotikamissbrukare i reda pengar ger driften av en ungdomsmottagning i 8 år (50 000 besök) eller en skolkurator för 43 000 barn.

Frågan "Vad får det kosta att rädda en människa på glid?" bemöts lämpligen med "Vad kostar det att låta bli?"...

(Brusande å)

Uppbrott

Nästa vecka börjar jag ett nytt jobb. Jag lämnar min lantliga (hmm... nåja...) högstadieskola för att börja arbeta på ett speciellt IV-program, i Tensta. Stockholm. "Spännande" är ett understatement. Detta får jag återkomma till.

Det som känns mest just nu är ändå uppbrottet från alla mina sköna kollegor och härliga elever på Bjurbäcksskolan. Sentimental som jag är blir jag ju helt vek och tårögd när en hel sjua vill tacka för att de tycker att religionskunskap har blivit ett roligt ämne och vill gruppkramas hejdå... när kollegor kramar om mig... ger mig små presenter... önskar mig lycka till... Det är många små, fina relationstrådar som ska töjas ut, och några brista, vid en sådan här skilsmässa.

Många varma tankar vill jag ge till alla här... för breda leenden, hårt arbete under lektioner, många skratt, stöttning och uppmuntran, för goda råd och glada tillrop, för feedback, för allt jag lärt mig under mina år här, för att ha fått dela elevers framgångar, för värme och gemenskap. Och kaffe. Jag säger som Bob Hansson: "Vad är en människa utan kaffe och gemenskap?"

Kärlek till er alla!

Verklighetsförankring?

På insändarsidan i måndagens (9/2) SvD stod följande att läsa:

"Sex och alkolhol i de nationella proven
Min 15-åring i klass nio har nu tillsammans med elever i hela landet skrivit nationella prov i svenska. Med intresse har jag tagit del av de litterära texter som förelagts dem att analysera.

En krönika är skriven av Emma Hamberg. Hon uppmanar ungdomar att vara ute hela natten. 'Okej, det slåss oftare med knivar, men i gengäld så slåss det mer sällan med trubbiga föremål...' är hennes argument. 'Samma sak gäller tjejer i mörka parker. Om hela parken var full av tjejer skulle det bli en skön stämning där...' vilket, resonerar Hamberg, skulle minska antalet våldtäkter.

I en dikt av Lars Winnerbäck får ungdomarna läsa: 'Vi tar en drink, vi tar en till... och det enda jag vill är att gå… Hem med dig...'

I intervjun 'Grabbarna gibbar hela natten' presenteras den häftiga känsla unga nätverkslirare får som kan konsten att vända på dygnet. I princip är de vakna och spelar krigsspel dygnet runt på helgerna. Så konstateras att ”...det tar fram till mitten av veckan att ställa om dygnet helt. '...jag missade allt och läraren såg missnöjd ut.'

Provet är sammanställt av Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, på uppdrag av Skolverket. Jag undrar: Med vilket syfte väljs texter som ska locka elever till alkohol och sex, utsätta sig för risker i mörka parker och försaka skolarbetet till fördel för nattligt 'gibb'?

Nnnnnn Nnnnnnnnnn Vallentuna"

Bortsett från det faktum att texthäftet enbart ska användas i skolan (de är väl fortfarande sekretessbelagda såvitt jag vet?) och man kan fundera över hur den engagerade mamman fått tag på det så finns det ändå en del saker att kommentera i detta inlägg, tycker jag.

Är det verkligen så att elever lockas till alkohol, sex och sena [ute]nätter av de här texterna? Utefter den erfarenhet jag har, från mitt dagliga arbete, är detta redan de flesta ungdomars verklighet. Något de själva gör, eller diskuterar med kompisar, läser om och/eller ser på filmer och teveserier. Hur många kollar inte på t ex Andra Avenyn, bara? Utan att säga något om serien i övrigt har den ju sin fair share av det mesta man helst inte vill att ens unge ska råka ut för...

Att i skolan läsa dessa texter och tillsammans samtala om dem är nog snarare en öppning till djupare reflektioner och diskussioner - sådant man kanske inte alltid pratar om hemma. En möjlighet att prata om sådana här saker - om sin verklighet - med vuxna. Läraren har möjlighet att lyfta fram texterna och diskutera dem som de är men också föra upp resonemanget på nivåer som handlar just om att låta sig påverkas... vad konsekvenserna kan bli av ett visst val av beteende ... Vad är rätt? Vad är inte bra? Hur ska man göra? Hur gör man? Ad infinitum...

Kursplanen i svenska för grundskolan säger, under rubriken Ämnets karaktär och uppbyggnad, att:

"Skönlitteratur ger kunskaper om barns, kvinnors och mäns livsvillkor under olika tider och i olika länder. Litteraturen ger också perspektiv på det nära och vardagliga. Såväl det gemensamma utbytet som den individuella erfarenheten i arbetet kring litteraturen bidrar till att ge svar på de stora livsfrågorna.

I arbetet med skönlitteratur, film och teater i ämnet svenska kan skilda kulturella erfarenheter mötas och eleverna ges möjlighet att utveckla ett eget förhållningssätt till kultur och kulturella värderingar." (Fetstilen inlagd av mig.)

Detta är en del av skolans dubbla uppdrag; kunskapsuppdraget och värdegrundsuppdraget. Hur ska vi kunna leva upp till den senare delen av uppdraget om vi hela tiden ska väja för den verklighet våra ungdomar befinner sig i? Hur ska vi kunna vara trovärdiga om vi, för våra unga, presenterar ett samhälle som de inte känner igen sig i? Hur ska man kunna föra resonemang kring exempelvis etiska frågor, samhällsfenomen, nyheter och kultur om vi undviker verkligheten? Den finns ju där ändå 24/7 och det värsta vi kan göra är att sticka huvudet i sanden - eller ännu värre; försöka trycka ner våra ungdomars huvud i den...

Kanske något för både föräldrar, och säkert en del i skolans värld, att fundera över? Kanske rentav börja prata med ungarna om det?

Provtankar

Just nu sitter i stort sett alla landets niondeklassare och skriver första delen av det nationella provet i svenska. En av svensklärarna har just fått lite avlösning och kommer in i mitt arbetsrum och suckar lite... "Det är svårt i år", säger hon, och jag tänker genast på en av mina engelskelever som har det tungt med läsförståelsen. Det blir nog inte så mycket jobbat på Svengen (eller... som det egentligen heter: språkval svenska/engelska) i eftermiddag. Det kommer att behövas pratas en hel del och det är viktigt att få göra det. Att få berätta, bli lyssnad på...

Personligen gillar jag inte prov. Jag kan se att det finns en vits med just de nationella proven, men de tillmäts alldeles för stor betydelse i bedömnings- och betygsdiskussioner. Om de förlades till höstterminen istället skulle de fortfarande mäta det de är tänkta att mäta och själva hetsen kring dem skulle avdramatiseras. Men... andra prov... dem gillar jag inte. För vad är det egentligen de mäter? Mäter de inte mer hur eleverna läst på - och deras närminne - än vad de faktiskt kan? Någonstans såg jag häromdagen ett tänkvärt citat:

"Vad du kan är det du vet när du har glömt vad du lärt dig."

Det föreligger en viss mätfixering - och inte bara i skolans värld - som jag inte gillar. Visst... man kan behöva mäta... men inte hela tiden. När jag planerar mina kurser/lektioner vill jag utgå från strävansmålen i läroplanen. Mätning är det egentligen inte dags för förrän vid betygssättnings- dags.

Däremot är det superviktigt för mig som lärare att ständigt bedöma var mina elever befinner sig, men inte för att sätta betyg, utan för att kunna veta vad de behöver härnäst och kunna hjälpa dem med det så de hela tiden kommer vidare - onwards! upwards! Jag vill att de visar mig vad de kan; inte vad de inte kan, för det är mitt jobb att lista ut ändå. Lite som Primgruppen säger handlar det om "att göra det väsentliga bedömbart i stället för att göra det enkelt mätbara till det väsentliga".

Hur kan de visa det, då, utan skriftliga frågor-och-svar-prov, läxförhör och liknande? Jag ser dem agera och interagera i klassrummet och annorstädes, de skriver texter, läser och skriver och/eller diskuterar det de läst... eller kanske det de sett på film eller upplevt... de pratar och frågar och berättar och när det gäller att visa vad ett specifikt arbetsområde givit dem kan de berätta, spela upp ett rollspel, göra en film eller en serie... göra egna minilektioner för andra... skriva hemtentor med allt underlag tillgängligt... den som avskyr att skriva kan berätta - för hela gruppen eller bara för mig om det känns bekvämare... de instruerar varandra... Bara fantasin sätter gränser!

Tycker jag, dårå.

Om språkinlärning

Lektion med lilla gruppen i sjuan. Engelska. Hur det nu var (flexibilitet is da shit) så kom vi att prata om internet/sms-språk och alla de förkortningar som används. Vi skrev upp alla vi kom på, på whiteboarden, och sedan utredde vi deras respektive betydelser.

Det blev bl a LOL, U, CU, CU2, BRB, BBL, ROFL, LMAO, ROTFLMFAO (favoriten!), RTFM, WB, BTW, CUL8ER, WTF, FFS...

Det var spännande att se hur dessa, som inte är särskilt slängda i engelska, inte bara kunde säga ut förkortningarna på engelska utan dessutom visste vad de betydde och i vilket sammanhang de skulle användas. T ex som att BRB och BBL inte är riktigt samma sak; BBL använder man när man lämnar datorn en lite längre stund. Det tyder faktiskt på språkmedvetenhet och så kom samtalet så småningom att gå över till språkinlärning och hur den egentligen funkar. Alla tycker det är så svårt att lära sig engelska - för att inte säga omöjligt. Två av eleverna tycker att även svenska är supersvårt och att det är galet svårt att lära sig engelska via svenska och inte sina modersmål. Det tycker jag också är galet. (Därför försöker jag använda målspråket så gott som hela tiden, vilket fungerar väldigt väl.) Tänk vilken omväg de måste göra för att förstå. (Exempel: vi har ordet courage och en av eleverna förstår inte ordet mod, när jag förklarar, kroppsspråkar och till slut översätter... lyckligtvis fanns det ett lexikon engelska-pashtu tillgängligt...)

Jag gjorde en snabbinventering och sa att "här i rummet har vi en som behärskar pashtu, en som behärskar romani och fyra som behärskar svenska. HUR har vi lärt oss dessa våra första språk?" Alla var överens om att det har vi ju bara gjort, liksom. Mamma o pappa pratade med oss... vi frågade och pekade och rätt vad det var så bara kunde vi ju... utan lärare och glosböcker och ordkort och läroböcker och prov och läxor... och därifrån resonerade vi oss fram till att man faktiskt kan lära sig nya språk på samma vis, men det tar lite längre tid eftersom vi inte utsätts för det nya språket riktigt lika mycket som vi gjorde för vårt förstaspråk när vi var små. Vi har engelskalektion 2x60 minuter per vecka - det är inte mycket att hänga i granen, liksom. Man måste helt enkelt utsätta sig för engelskbombardemang även utanför skolan för att det ska hända något.

"Hur kan man göra det, då?"... och alldeles själva visste de att man kan göra det genom att läsa böcker och tidningar, läsa artiklar på nätet, se på teveprogram och tevesport, välja engelska undertexter till dvdfilmer, göra resor till andra länder, ha engelskspråkiga mail- och brevkompisar, prata engelska hemma och med kompisarna, spela datorspel, Singstar, lyssna på musik (texterna) och en del annat.

Strävansmålen i skolverkets styrdokument säger att ett av målen som eleverna ska ha uppnått i slutet av det nionde skolåret är att "kunna reflektera över och dra slutsatser om sitt sätt att lära sig engelska". Det var just vad mina sjuor visade att de är på god väg att kunna! Heja dem!

Och... under höstens amerikanska presidentvalskampanj anammade de Obamas YES WE CAN! och applicerade det på sig själva och sin språkinlärning. Nu vet de att jag inte ska vara kvar så länge till här och jag blev lite blank i ögonen när en av dem, i slutet av lektionen, sa att "Magda... allra sista gången vi har lektion... lova att du skriver det en sista gång... YES WE CAN!... på tavlan och sedan skriver LÅT STÅ! efter..." Naaaaw...

Framgångsrik språkinlärning

Apropå att möta sina elever där de befinner sig och bygga sin undervisning därifrån; en färsk studie visar att de elever som just nu är mest framgångsrika i att lära sig engelska är tjejer som sjunger mycket karaoke.

Men det beror kanske på vad de sjunger?

Eller? ;-)

Att lära sig trots att man går i skolan...

Jag sitter på jobbet och förbereder mitt deltagande i en samtalscirkel för engelsklärare. Föreläsningen jag var på i torsdags var en uppstart till detta. Vi ska prata om kunskapssyn, arbetssätt och bedömning. Jag tror att det kan bli intressant! Och jag vill inte undanhålla er ett roligt, men också sant, citat som Emil Tyberg visade oss:

”Våra elever lär sig engelska trots att de går i skolan.”

Det är så sant! Inte för att engelskundervisningen är undermålig – absolut inte! – men hela inlärningssituationen är så fullständigt onaturlig! Även de elever som har det tuffast med att lära sig språket inom skolans väggar skulle givetvis öva upp en allsidig kommunikationsförmåga om de exempelvis bodde i något engelskspråkigt land en tid.

Sedan diskuterade Tyberg också vad som är ett engelskspråkigt land och jag håller med honom om att så gott som alla länder numera är engelskspråkiga. I vissa delar av världen (som t ex Europa i allmänhet och bl a Sverige i synnerhet – jo, faktiskt!) är språket så frekvent och vi så duktiga på att använda det att det – enligt lingvisten David Crystal - inte längre kan anses vara ett främmande språk, utan snarare ett andraspråk.

Detta gör att vi inte alls måste läsa om London, Storbritannien eller ens Indien när vi läser realiabitarna. Det går alldeles utmärkt med Hongkong, Holland eller Thailand, typ. Det gör det möjligt att låta elevernas egna intressen och erfarenheter i mycket högre grad styra vad vi ska läsa om. Det ska man ju för övrigt göra även i övrigt i klassrummet; våga släppa in omvärlden – eller rentav gå ut i den? Bara fantasin sätter gränsen – the sky’s the limit!

Teaching vs learning?

Mina niondeklassare övar på läsförståelse ur ett nationellt prov. Koncentrationen är snudd på 100%-ig. Tystnaden kompakt. Pannor är rynkade och en och annan tung suck hörs. Det är en viktig övning. De får känna på provsituationen, se hur testen är uppbyggda och erfara nivån som krävs för att få godkänt. Jag försöker få dem att inse att proven enbart är vägledande - och absolut inte allena avgörande - i min betygssättning. Men... visst... det är en slags räkenskapens timme (om än på engelska). ;-)

Uppstarter

Ny termin. Nya uppstarter av kurser, klasser och grupper. Jag har ca 55 nya elever att lära känna och så snabbt som möjligt lära mig namnen på. I eftermiddag ska jag träffa 9B och påbörja kursen i religionskunskap. Vi ska studera några av "de stora" religionerna och det känns logiskt att börja med judendomen (som iofs inte är särskilt stor - åtminstone inte sett till "omfånget"), om de nu ska studeras en i taget och inte tvärs över utifrån olika teman, istället... Jag plockar bland mitt material och försöker hitta en lagom nivå av tokförberedelse och direkt improvisation...

Svisch!

Jag hörde ett svischande ljud och vände mig snabbt om, men såg inget.
Jag tänker att det antagligen var jullovet som for förbi.