Here we go again

Jag läser i DN:s ledare om tankar kring att Jan Björklund nu lanserat Mattelyftet. Av artikeln framgår att det är en bra sak, och så kan det nog absolut vara. Matematik är ett viktigt ämne som många elever tycker är kämpigt. Ordet "katederundervisning" tänker jag inte diskutera här eftersom det har så olika konnotationer och det får bli en egen debatt... Men i artikeln står också att "De [lärarna, min anm.] har ständigt utsatts för påverkan, av politiker, trender, lärarhögskolor, forskare och proffspedagoger i en salig blandning. Det har de senaste decennierna försämrat den svenska skolan." Vänta lite nu. Att det alltså forskas på skolans område och att lärare tar del av detta och prövar en del av det som forskningen kommer fram till är bra saker skulle alltså vara negativt? Att vi har en utbildning i vårt yrke och att denna påverkar oss är också av ondo? Hmm...

Och så "att vända utvecklingen krävs tydliga kunskapskrav och kursplaner, ökad ordning och kontinuerlig uppföljning av vad eleverna lärt sig." Hoppsan! Här kommer Majoren och pekar med hela armen igen och det är vad vi behöver? Reality check, någon? Ja, skolan har problem. Stora problem, till och med. Men kunskapskrav och planer för kurserna har funnits hela tiden (om än en smula otydliga och jag är inte säker på att våra nya ämnesplaner är SÅ mycket tydligare). Ordningen är ett problem på sina håll men det handlar inte om att komma tillrätta med den så mycket med disciplinära åtgärder som att få utrymme för att ständigt få alla elever att bli sedda och lyssnade på, till exempel... Och kontinuerlig uppföljning - vilka lärare gör inte det och har gjort hela tiden?

Men nu är vi alltså där igen. Lärare är oproffsiga rön som vajar efter den vind som blåser för tillfället. Eller? Och... hur går det ihop med att det, enligt artikeln, är lärarna som ska utforma undervisningen? Klarar vi verkligen av ett sådant ansvar?

Tankar om ansvar och tillit

I senaste numret av PEDAGOGISKA MAGASINET skriver skolforskaren Christina Robertson att "läraren är bästa läromedlet". Hon grundar sin artikel på både kvalitativa och kvantitativa studier som gjorts, och en av de saker jag finner intressanta i artikeln är att även om vårt arbete grundas på vår förståelse för vårt uppdrag så poängterar hon att den skickliga läraren också - förutom att ha tillgång till en bred arsenal av "verktyg" - känner läraransvar. Det handlar alltså inte enbart om djupa ämneskunskaper - vilka i sig är superviktiga - utan också om hur man som lärare använder sig av dessa när man samspelar med sina elever... Nyckelordet är alltså engagemang.

Sedan går Robertson vidare och påtalar de uppenbara riskerna med att - med dessa fakta i ryggen - sedan inte låta lärarna var den expertis på undervisning och lärande som de faktiskt är. Att man istället genom nyckfullt ledarskap hämmar lusten och kreativiteten, genom att inte uppmuntra egna initiativ utan istället försöka toppstyra och anse sig ständigt bättre vetande. Det bör förutsättas att lärare vill ta, och visa, ansvar och att det viktigaste som finns i läraryrket är mötet och arbetet med eleven. Ändå finner vi hur vi ständigt påläggs mer och mer av administrativt arbete, stor dokumentationsbörda läggs på oss och alla dessa krav kring det som också kallas "det andra jobbet på jobbet" tenderar att hämma det vi borde lägga mest krut på; att bygga nära relationer med våra elever och stötta dem i deras lärande och utveckling.

I en signerad ledarartikel i dagens DN återkopplar skribenten till denna artikel och ställer frågan hur fler ansvarskännande personer kan förmås att välja läraryrket och hur fler som redan befinner sig i yrket kan få incitament att utvecklas ännu mer. Bra och relevanta frågor. En knäckfråga som både ledarskribenten Johannes Åman och Christina Robertson berör är ledningen... Och oavsett om vi diskuterar ledning på hög nivå (kommuner, nämnder etc) eller lokalt (rektorer...) så blir arbetet för den enskilde läraren lidande om ledningen är nyckfull, otydlig och ständigt missnöjd eller benägen till att låta förändring bli någon slags självändamål. Skribenten tar Finland som ett gott exempel på hur bra det, å andra sidan, kan bli när politiker visar att de faktiskt litar till lärarnas förmåga och vilja att faktiskt ta eget ansvar. Jag tänker mig att detta kan fungera även när det gäller skolledares tillit till sina medarbetare...

... och vinnarna i slutändan skulle bli våra unga som verkligen får chansen till "världens bästa skola".