måndag 27 oktober 2008

"Vem värnar fjortisen?"

Den frågan ställer Jörgen Tholin i sin avhandling Att kunna klara sig i ökänd natur, där han bl a skriver:

"Fjortonåringarna är inte alltid en röststark grupp. När de första gången får betyg vid julen i åttan väcker det inget större intresse. Det är i stället de slutbetyg från grundskolan som de får ett och ett halvt år senare som ger rubriker och medialt intresse. Det går alltså med viss rätt att fundera kring varför betygen för årskurs åtta alls är intressanta eller relevanta som forskningsområde.

De betyg som ges de tre första gångerna fyller egentligen ingen samhällelig funktion alls. När eleverna får betyg första gången sker det utan någon nationell samordning, och grunderna för betygsättningen är, som min
undersökning visar, mycket skiftande från skola till skola. Varken fjortonåringar som grupp eller deras föräldrar frågar dock efter nationellt jämförbara kriterier för betygen i åttan. Våra politiker, eller de statliga skolmyndigheterna, Skolverket och Myndigheten för skolutveckling, för inte heller några resonemang om betygsättning för årskurs åtta.

Varför då alls bry sig om åttans betyg om de ändå inte spelar någon roll?

Mitt första svar är att frågan är formulerad från ett tydligt vuxenperspektiv. Alla som varit med när fjortonåringar för första gången får betyg vet att för dem spelar betygen en mycket stor roll. Det finns få saker i en ung människas liv som så kan bygga upp eller rasera hennes självbild som betygen.

Mitt andra svar är att betygen generellt fungerar som urval till högre studier. För att kunna göra det måste de ha en legitimitet som någorlunda goda instrument för detta syfte. Om betygen för skolår åtta inte fungerar eller får rykte om sig att inte vara rättvisa finns risken att eleverna och deras föräldrar redan från början tappar tron på att betygssystemet och därmed antagningssystemet är rimligt.
"

Jag kickar på den frågeställningen och problematiken! Idag var Jörgen här i Emmaboda och föreläste för oss lärare och jag förstår honom när han säger att denna fråga - kring betyg i åttan och det faktum att det inte finns några som helst kriterier för dessa betyg - inte lämnar honom någon ro. Jag förstår det. Jag sitter där just nu. Ska skriva omdömen - som inte bara får vara utan är betygsliknande (utifrån vilka kriterier..?) - för mina åttor nu. Och om snart är det dags för terminsbetygen...

Jag tokgillar mina elever! Jag vill att deras självbilder ska vara starka och sköna! Jag vill inte bidra till något som kan göra det motsatta och rasera dem. Men tyvärr är det vad som alltför ofta sker...















Och hörni... hur ofta har man förmånen att få lyssna till en föreläsare som både har mycket angelägna saker att säga och gör det på ett så roligt sätt att ens mascara rinner, av alla skrattårar?!

fredag 24 oktober 2008

Om att gå uppför ett berg, men nerför en kulle...

"Att lära sig något nytt är som att klättra uppför ett berg;
man blir andfådd och svettig - men vilken utsikt man får!"
(Gammalt djungelordspråk...)

VÄLKOMNA!

Det är Fin Fredag, idag. För mig är alla Fredagar Fina. Det handlar mycket om min inställning till dem. Även en fattig, motig och regntung Fredag kan bli Fin om jag bestämmer mig för det. Det börjar redan på torsdagskvällen, när jag lägger mig. Då tänker jag på morgondagen. Hur Fin den ska bli. Hur mysigt det blir med en trevlig fika med kollegorna, där vi på Fredagarna turas om att baka och bjuda något gott till kaffet. Vad jag ska ta på mig, som känns Fint. Inte bara för min egen skull utan för att sprida lite Fredagskänsla till alla. Och, kanske, som ringar på vattnet få fler att anamma idén. Jag tror nämligen också att utanverket ibland - nej... ofta! - påverkar innanverket! Ser jag Fin ut känner jag mig Fin!

Och så tänker jag på eleverna förstås. De ska också ha en Fin Fredag, ju. Vi har läxprov, arbete med texter, språkträning och annat men jag vill ändå att de ska känna att Fredagen är något extra. Jag ser till att vi gör något extra roligt just på Fredagen. Det kan vara ett bra teveprogram, det kan vara att spela spel eller att göra samtalsövningar, t ex. Givetvis på målspråket - fattas bara!

Om jag kunde skulle jag rulla ut en röd matta, inte bara för mina elever utan för alla, varje fredag. Tänk så härligt att komma till skolan/jobbet och mötas av en röd matta och glada ögon!

Egentligen borde alla dagar vara Fina - men man måste ju börja någonstans!

torsdag 23 oktober 2008

Ka'tjing!













Det kom en inbjudan i mailen i början av veckan:

Coachens uppgift - att skapa lusten till arbete och därmed glädje i vardagen

Föreläsning via distansstudion på Vilhelm Mobergsgymnasiet,
Rådhusgatan 17, Emmaboda.

Torsdag 23 oktober, kl 07.45-09.00.

Att som ledare skapa ett klimat där utmaningar blir spännande och lusten till arbete ger goda prestationer är en svår men inte alls omöjlig uppgift. Att jobba med den positiva sidan hos varje individ är nyckeln till framgång. Att se alla och ge en god feedback borde vara en självklarhet, men hur gör man?

Föreläsare:
Carl-Axel Hageskog. Prof. i idrottens ledarskap vid Växjö universitet.
Han har en bakgrund som gymnastiklärare och tenniscoach. Under 20 års tid coachade Carl-Axel många svenska tennisspelare på världstouren och han var även förbundscoach/kapten för det svenska tennislandslaget (Davis Cuplaget) tiden 1983-2002.
Per Göran Fahlström. Universitetslektor i idrottsvetenskap vid Växjö universitet. Han är den ende i Sverige som doktorerat på coaching och har bl a jobbat med juniorlandslagscoaching.

Välkommen!

Imorse traskade jag dit med anteckningsblock, avstängd telefon och en viss skepsism. Min skepsis kom sig av de otaliga föreläsningar och seminarier i ämnet som jag varit med om (både som inbjuden och som arrangör) under det jag ofta kallar "mitt tidigare liv". De har ofta lovat väldigt runt och till slut har det ändå visat sig vara en blaskig vattvälling som serverats (med vissa lysande undantag, förstås!).

Här var dock upplägget av det mer anspråkslösa slaget och istället visade sig innehållet, under den knappa timme som föreläsningen varade, vara matnyttigt och intressant. Down-to-earth på ett sätt som verkligen tilltalar mig och inte ens det faktum att föreläsarna och många av deras exempel kom från den för mig väldigt främmande - för att inte säga "ointressanta" (vilket jag nu just sa...) - idrottsvärlden kunde flrta min känsla av att få mig ett och annat matnyttigt uppdukat.

Två tankefrön som jag fick med mig var dels tanken om hur en ledare måste vara de svagas företrädare (vilket ju är just vad jag måste vara!) och dels diskussionen som uppkom kring hur en coach hanterar det faktum att han måste peta en spelare ur ett lag. Framförallt var det den senare diskussionen som fick snurr på mina grå. Det är ju just det som då och då (tyvärr rätt ofta) blir min uppgift i de grupper jag jobbar i, med elever i behov av särskilt stöd.

Per-Göran förklarade hur han ibland måste peta en spelare men hur det handlade om att få spelaren att ändå inte ge upp. Att få honom inse att en säsong, eller två, i Oskarshamn inte handlade om att lägga ner sitt hockeyspelande utan istället ges möjligheten att få spela så mycket mer än vad som möjligt i t ex HV och därmed kanske utvecklas så till den milda grad att han kunde komma tillbaka till HV, som en bättre spelare.

Inte så att eleverna petas här. Inte bokstavligt. Men hur hanterar man det faktum att en elev inte kommer att nå godkäntmålen i ämnet i tid för nians slutbetyg och därmed (eftersom det är engelska jag snackar om - ett av kärnämnena) inte har behörighet att ta plats i ett nationellt gymnasieprogram utan faktiskt måste spela i en lägre division... gå ett år - eller ibland två - på IV-programmet för att sedan, med goda kunskaper, stärkt självförtroende och ökad mognadsgrad (vilket det många gånger handlar om), kunna söka in på just det program man vill gå på?!

Vi fick inget färdigt svar, såklart. Vad jag säger och gör, och hur jag säger och gör det, måste ju anpassas efter varje individ, varje ny situation. Men... just det där tänket som P-G gav exempel på är ju något jag faktiskt skulle kunna använda. Rakt av eller modifierat till fullständig oigenkännlighet... ;-)

Ofta handlar coaching om att få en peng att trilla ner. Ibland även hos coachen själv... Ka'tjing!

måndag 6 oktober 2008

På spaning













Efter helgens regnande kändes det måttligt roligt att stänga in sig i ett klassrum i 60 minuter, tillsammans med den lilla gruppen sjuor, när förmiddagssolen bröt igenom. Så det gjorde jag inte.

Istället drog vi på oss ytterkläder och gick ut för att leta ord. Promenaden tog oss runt den lilla ER-sjön här i byn och vi hittade massor av ord som liksom bara låg överallt. Ord som bench, grass, rowan, oak, birch, stream, lake, duck, sunshine, leaf, acorn, playground, gravel, fir, swing, autumn, wind, waste-paper basket, dustbin, paper bag och en hel hoper andra. Entusiasmen och ivern gick inte att ta miste på. We are taking a walk. We're walking on a path. Stay on the pavement, please! Watch out for the moped!

Spontana små dialoger uppstod:
Me: Look at those cute dogs!
Girl: Are they puppies?
Me: No, they're just very small.
Girl: They are sweet!

Me: This dog has got a dress! It's a heavy metal dress!
Another girl: Haha... it's a rock dog!

Och så vidare.

Ordentligt samlade vi ihop orden vi fann och bar dem tillbaka till skolan alldeles i tid för nästa lektion. På fredag ska vi använda orden i små, korta hösttexter.

Nästa måndag ska vi ut igen - efter ett enhälligt beslut!