Tankar om tid tar tid

På fönsterbrädan i mitt kombinerade arbetsrum och klassrum står två timglas. Jag tycker om att titta på dem. Vända på dem och se den fina sanden rinna genom den smala passagen mellan de två konerna av glas. De konkretiserar tiden och hur den faktiskt är konstant trots att vi ibland kan uppleva den som antingen framsniglande eller förbiilande.













(Fönsterbräda och fönsterbräda, förresten... fönstren är på renovering och istället har vi boardskivor... säger man då "boardskivebrädan"?)

Just nu har jag ställtid. För min del betyder det i klartext att jag har något mindre roligt som måste göras, men att jag vill belöna mig lite i förväg genom någon liten trevlighet. Jag har just hämtat en mugg kaffe. Kaffe är alltid trevligt. Nyss kom vår kurator in på mitt rum och frågade om jag vet någon mer som kan tänkas vilja följa med på teatern i morgon kväll (arbetslaget ska se Top Boy) och vi fick en liten pratstund. Gemenskap är trevligt och när det kombineras med kaffe blir det ännu mer trevlighet av det. Det är precis som min favoritBob säger: "Vad vore livet utan kaffe och gemenskap?".















(Jag missar inte en möjlighet att lägga upp en bild på Bob! ;-)

Visst är det viktigt med tid för enskild reflektion i det dagliga arbetet (om sådan händelsevis skulle gått att uppbringa...). Tokviktigt! Men... här på jobbet blir dessutom de där småstunderna av kaffe och gemenskap (fast det kan funka med te också...) ofta små öar av spontana pedagogiska samtal, utbyte av tankar och idéer och gemensam reflektion. Direktheten... aktualiteten i dem... gör att det vi grunnar på just i ögonblicket lyfts fram... precis när det behövs.

Så... nu är det ställtid. Tid jag använder till kaffe, gemenskap och... tankar om tid. Och... det är jobb, det också.

Livsfarlig Ledning?

Att det finns en koppling har jag vetat hela tiden, och många andra med mig, men nu finns det också svart på vitt; en skolas resultat är beroende av dess ledning. Det kan man läsa om här och här. Det handlar inte om stjärnledare så mycket som människor med kompetens, engagemang och god kommunikationsförmåga. Inte minst det där sista tror jag är avgörande. Tydlig, konsekvent och öppen kommunikation öppnar många vägar mellan oss som arbetar i skolan och skapar dessutom stabilitet och trygghet för våra elever.

Med ett tydligt ramverk blir också möjligheten och lusten att ta ut svängarna större. Man känner som lärare en trygghet att våga pröva nya vägar tillsammans med sina elever, eftersom man har en tydlig linje och organisation att luta sig mot. Lite som att man kan ta ut de språkliga svängarna när man behärskar språket.

Så... ledningen för en skola är - tillsammans med andra faktorer, givetvis - avgörande för en skolas resultat och därmed också för våra elevers väl och även deras ve...

Diskrepanser...

Nu blåser det kring läraröronen igen. Skolverket har kommit med en rapport, "Likvärdig betygsättning i gymnasieskolan", där man jämfört resultat på nationella kursprov med elevernas kursbetyg och funnit en avsevärd diskrepans.

Ja, det är inte helt ovanligt att man sätter olika betyg, eftersom de nationella proven inte på något vis är avgörande för en elevs betyg. Däremot ger de ofta en bra och ganska bild av hur en elevs kunskaper och förmågor ser ut. Dock i ganska platt form, eftersom det ändå handlar om främst ett pappersprov; ett nedlag i en elevs verklighet vid en given, och för alla gemensam, tidpunkt. Det finns elever som just vid denna tidpunkt inte kan prestera sitt bästa, av många olika skäl. Därför kan ett provresultat vara sämre än det slutliga kursbetyget. Det är inte konstigare än att det sker även vid andra provtillfällen. Som språklärare kan jag också tycka att det, i de nationella proven, ligger lite för lite tyngd på exempelvis muntlig förmåga som är en av de fyra färdigheterna som ska vägas in vid bedömning. Och... det är kanske inte just vid det nationella provtillfället som en elev verkligen visar prov på kommunikativa och interaktiva färdigheter; och det är ju faktiskt till det som språkundervisningen syftar. Eller?

Därför är det viktigt att jag som lärare hela tiden iakttar, bedömer och dokumenterar mina elevers aktiviteter och vid slutlig betygsättning kan väga in så många faktorer som möjligt - för en så rättvis betygsättning som möjligt. Och här kan jag önska att det hade införlivats mer av bedömningsövningar och betygssättning i min lärarutbildning. Inte bara i att bedöma elevers verksamhet utan också att tolka och diskutera kring betygskriterierna. Under mina år som lärare har jag nu hunnit ha många sådana samtal och även viss fortbildning, men samtalen behöver föras hela tiden. Det räcker inte med att en skola utformar lokala betygskriterier och sedan tror att det är bra. Ofta ligger arbetet med dessa så långt bak i tiden att många nya lärare kommit till och därmed inte bara ska tolka de överordnade kriterierna som finns hos Skolverket, utan dessutom behöva fundera kring vad som egentligen menas med formuleringarna i de nya. Och det finns alltid en tendens att bli hemmablind, börja gå på någons lags rutin och inuti sitt eget huvud börja snickra egna, superlokala kriterier...

Jag tycker det skulle vara så att det avsattes tid varje läsår, för samtal kring och vidareutbildning i, bedömning och betygssättning!

Samtidigt... om antagningen till högskolorna inte vore så stelbent utan möjligheter till inträdesprov - så som det föreslås i huvudledaren i dagens DN - så skulle kanske detta med något felaktigt bedömt betyg inte tillmätas den katastrofala betydelse som det faktiskt kan få i en enskild elevs fall.

Att vilja men inte kunna

Man kan om man vill, sägs det.

Men... nej. Så är det inte alls. Alla vill till exempel uppföra sig väl, så att man accepteras i ett givet sammanhang. Alla. Men alla kan inte, ändå. Även om de vill aldrig så mycket. Det gäller exempelvis ganska många barn och unga med neuropsykiatriska funktionshinder.

Men… ibland… en bra dag... då både vill man och kan man.


Det är lycka, det!

Tjuvlyssnar!

Tre gymnasietjejer kliver på tunnelbanan och sätter sig bredvid mig. Jag förstår att de just haft prov i biologi:

- ... men... på provet... Han frågade det där om celler... och hon sa att det stod ju inte i boken... och han ba' "men... du måste ju tänka lite själv också..."...
- Meh... vad är det för sätt..? Hur ska man då kunna lära sej..?

Ja, tjejer... fundera på vad det egentligen är ni vill bära med er ut i livet... Detaljkunskaper på cellnivå eller att... kunna tänka självständigt och våga dra egna slutsatser?

Glädje!

Idag körde jag för fullt med engelskabloggen i två grupper. Så roligt! Eleverna hade glada ögon och la ner stor möda på sina kommentarer, som de skrev in som respons på dels ett etiskt dilemma att ta ställning till och dels på en liten filmsnutt jag lagt upp.

Imorgon är det skarpt läge på klassbloggen! HOHO!

Bloggeri, bloggera, snart bloggar alla!

Veckorna rinner undan. Redan 2/3 av arbetsveckan avverkad. Jag finner arbetsglädje i mötet med mina elever och i att ta mig tid att planera och följa upp mina idéer.

Idag har jag sjösatt två bloggar; en för enbart min klass och en för alla de elever jag har i engelska. Jag måste pröva lite nya vägar för att göra lärandet roligt och intressant. Att få skriva och publicera sig på nätet tror jag kan fungera för många. Man övar sig i att formulera sina tankar och åsikter och vetskapen om att ens text - hur kort den än må vara - faktiskt kommer att läsas av andra, kommer att göra spännande med både lusten och förmågan att skriva. Jag har sett det hända många gånger förr. Det kommer att hända igen!

Jag har visat mina bloggidéer för ett par arbetskamrater också. Förhoppningsvis hakar fler på!