Jag undrar

En kollega berättade igår hur hon använt nästan en hel planeringsdag till att skapa en bra ingång för lektioner i argumentation. Ett för henne nytt arbetsområde.

Jag undrade... varför frågade du inte de andra hur de brukar göra? I samma ögonblick jag sa orden kände jag att frågan på något vis var retorisk. Svaret liksom gav sig självt.

Men varför vågar man inte fråga varandra om stöd? Varför tror man att man måste klara sig alldeles själv hela tiden? Vilken slags kultur har man på sin arbetsplats när lagarbetet förefaller stanna på konferenserna? Varför bjuder man inte in sig själv - eller andra - till lektioner?

Det undrar jag.

Inspiration och utveckling

Så här i slutet av arbetsdagen hittar jag en liten lucka för en stunds reflektion och kaffe. Just idag väljer jag att använda den tiden till en bloggpromenad i det jag brukar kalla mitt utökade kollegium. Jag kikar in hos bland andra Anne-Marie, Malin, Metabolisterna, Morrica och Tysta tankar och läser. Blir inspirerad, tankfull och får idéungar att utveckla.

Att dela idéer med varandra. Modella hur lektioner och projekt kan se ut - det är en fantastisk sak. Jag i min tur lånar, modellar om tillsammans med eleverna och sprider vidare. Goda pedagogiska ringar växer på vattnet.

Inför de långa konferensernas tid

Nu närmar sig de långa konferensernas tid. Då krävs stora muggar. Muggar som håller värmen länge.

Och chåkla'!

... och den man bör fjäska för är en själv! Men muggen och chåkla'n är till en härlig, alltid peppig och generöst med-delande kollega och Vän! Peppelipepp!

(Fast jag köpte en likadan mugg till mig själv, också... ;))

Välkommen in till oss!

Jag fick en fråga i morse, av en kollega från annat håll:
- Får jag vara med på din lektion nu på morgonen?

Jag svarade:
- Ja! Gärna! Du är så välkommen!

På eftermiddagen fick jag tillfällen att själv ställa en fråga:
- När du hälsade på hos oss - vad såg du? (Med förhoppningen att få lite feedback, kanske.)

Han svarade:
- Att du använde Youtube. Det kan jag nästan aldrig göra - min rektor är mycket strikt med upphovsrätt och sådant.

Sedan pratade vi vidare om kurser, bedömningar och prov och han förklarade för mig hur han, som engelskalärare, hade att hålla en sluttentamen vid läsårets slut. Därutöver måste alla elever göra fem stora prov. Plus andra prov. Plus muntliga redovisningar, inlämningsarbeten, hemläxor och allmänt aktivt deltagande i lektioner.

Jag är glad att jag inte jobbar i Tyskland. Vågar jag hoppas att åtminstone några av mina elever också är det?

Mitt utökade kollegium

Vi har besök. Från Polen. Till min glädje ingår en engelsklärare i "delegationen".

Vi fann varandra snabbt och har haft tillfälle att mötas... samtala... fråga... svara... jämföra. Så lika våra världar är. Och ändå så... olika. Så många frågor vi har till varandra. Så nyfikna vi är.

Ännu en kollega att utbyta tankar, erfarenheter och idéer med! Me likes!

Nu nalkas våren!

Den vår di svage kalla höst, för att snacka som Erik Axel Karlfeldt. Jag älskar hösten. Det är igångsättningens och uppstarternas och de goda föresatsernas tid för mig. Ibland är luften hög, klar och lite krispig... ljuset är lite blåare och ljudet färdas lite längre och klarare - ibland doftar det regnmättat och det är skönt att kura inomhus, hemma eller på jobbet, medan det höstgråa bäddar in synfältet.

Livet på skolan dessa bråda dagar innan eleverna börjar strömma in (i morgon!) präglas av totalt kaos. Scheman, salsindelningar, grupper, valbara kurser och tjänstefördelningar... inget stämmer och ingen vet något. Det är som den lilla lappen på min anslagstavla:

Teori är när man vet allting men inget fungerar.
Praktik är när allting fungerar men ingen vet varför.
I detta hus förenas teori och praktik;
ingenting fungerar och ingen vet varför.

Fast vi vet. Det handlar om ledning och en viktig uppgift för ledare; framförhållning. Man kan faktiskt låta eleverna välja till elevens val redan i mars. Man kan faktiskt lägga scheman i april. Och så vidare...

Med detta vill jag absolut inte hänga ut någon enskild ledare; de vi har nu är rentav helt oskyldiga eftersom de börjat under sommaren. Och de vi hade tidigare var någon slags tillförordnade ställföreträdare. Nej... ledningen sitter ännu en våning upp... Den ledning som skulle sett till att det fanns någon/några som kunde ta hand om, och ro iland, allt detta som nu inte är klart.

Och ändå... vi skrattar. Vi har roligt. Vi jobbar intensivt och vi hinner med så mycket! Det finns så många goda krafter, så mycken styrka och professionalitet, så mycket drivkraft och rutin, så mycket flexibilitet och kreativitet att vi kommer att ta emot våra ungdomar med öppna armar i morgon bitti 08.30. Salarna är iordningställda, lektioner och andra aktiviteter förberedda och vi kommer att ta emot nya och "gamla" elever och vi kommer att ta väl hand om dem! Fattas bara!

Det kändes gott att möta kollegorna i onsdags, snabbuppdatera oss på vad som hänt under åtta härliga sommarveckor och sedan samla ihop oss under ett par uppstartsdagar på Öland. När vi stod där på konferenshotellet och skulle förse oss med förmiddagsfikat kände jag hur mycket jag gillar mina arbetskamrater; även de som jag emellanåt har lite sammandrabbningar med!

Nu ska det bli roligt att ta tag i både vardagsrutiner och nya utmaningar! Det är VÅR!

~~~~~~

Under ytan pågår en debatt på jobbet; en debatt om konst. En diskussion vad som kan vara okej att hänga upp ute bland eleverna och vad som inte kan vara det. Orsaken till meningsskiljaktigheterna är den här tavlan:















Personligen finner jag den inte det minsta stötande; tvärtom skildrar den kvinnlig lust och sensualitet på ett vackert sätt - här finns vare sig vulgaritet eller pekpinnar.

Tycker jag, dårå...