Verklighetsförankring?

På insändarsidan i måndagens (9/2) SvD stod följande att läsa:

"Sex och alkolhol i de nationella proven
Min 15-åring i klass nio har nu tillsammans med elever i hela landet skrivit nationella prov i svenska. Med intresse har jag tagit del av de litterära texter som förelagts dem att analysera.

En krönika är skriven av Emma Hamberg. Hon uppmanar ungdomar att vara ute hela natten. 'Okej, det slåss oftare med knivar, men i gengäld så slåss det mer sällan med trubbiga föremål...' är hennes argument. 'Samma sak gäller tjejer i mörka parker. Om hela parken var full av tjejer skulle det bli en skön stämning där...' vilket, resonerar Hamberg, skulle minska antalet våldtäkter.

I en dikt av Lars Winnerbäck får ungdomarna läsa: 'Vi tar en drink, vi tar en till... och det enda jag vill är att gå… Hem med dig...'

I intervjun 'Grabbarna gibbar hela natten' presenteras den häftiga känsla unga nätverkslirare får som kan konsten att vända på dygnet. I princip är de vakna och spelar krigsspel dygnet runt på helgerna. Så konstateras att ”...det tar fram till mitten av veckan att ställa om dygnet helt. '...jag missade allt och läraren såg missnöjd ut.'

Provet är sammanställt av Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, på uppdrag av Skolverket. Jag undrar: Med vilket syfte väljs texter som ska locka elever till alkohol och sex, utsätta sig för risker i mörka parker och försaka skolarbetet till fördel för nattligt 'gibb'?

Nnnnnn Nnnnnnnnnn Vallentuna"

Bortsett från det faktum att texthäftet enbart ska användas i skolan (de är väl fortfarande sekretessbelagda såvitt jag vet?) och man kan fundera över hur den engagerade mamman fått tag på det så finns det ändå en del saker att kommentera i detta inlägg, tycker jag.

Är det verkligen så att elever lockas till alkohol, sex och sena [ute]nätter av de här texterna? Utefter den erfarenhet jag har, från mitt dagliga arbete, är detta redan de flesta ungdomars verklighet. Något de själva gör, eller diskuterar med kompisar, läser om och/eller ser på filmer och teveserier. Hur många kollar inte på t ex Andra Avenyn, bara? Utan att säga något om serien i övrigt har den ju sin fair share av det mesta man helst inte vill att ens unge ska råka ut för...

Att i skolan läsa dessa texter och tillsammans samtala om dem är nog snarare en öppning till djupare reflektioner och diskussioner - sådant man kanske inte alltid pratar om hemma. En möjlighet att prata om sådana här saker - om sin verklighet - med vuxna. Läraren har möjlighet att lyfta fram texterna och diskutera dem som de är men också föra upp resonemanget på nivåer som handlar just om att låta sig påverkas... vad konsekvenserna kan bli av ett visst val av beteende ... Vad är rätt? Vad är inte bra? Hur ska man göra? Hur gör man? Ad infinitum...

Kursplanen i svenska för grundskolan säger, under rubriken Ämnets karaktär och uppbyggnad, att:

"Skönlitteratur ger kunskaper om barns, kvinnors och mäns livsvillkor under olika tider och i olika länder. Litteraturen ger också perspektiv på det nära och vardagliga. Såväl det gemensamma utbytet som den individuella erfarenheten i arbetet kring litteraturen bidrar till att ge svar på de stora livsfrågorna.

I arbetet med skönlitteratur, film och teater i ämnet svenska kan skilda kulturella erfarenheter mötas och eleverna ges möjlighet att utveckla ett eget förhållningssätt till kultur och kulturella värderingar." (Fetstilen inlagd av mig.)

Detta är en del av skolans dubbla uppdrag; kunskapsuppdraget och värdegrundsuppdraget. Hur ska vi kunna leva upp till den senare delen av uppdraget om vi hela tiden ska väja för den verklighet våra ungdomar befinner sig i? Hur ska vi kunna vara trovärdiga om vi, för våra unga, presenterar ett samhälle som de inte känner igen sig i? Hur ska man kunna föra resonemang kring exempelvis etiska frågor, samhällsfenomen, nyheter och kultur om vi undviker verkligheten? Den finns ju där ändå 24/7 och det värsta vi kan göra är att sticka huvudet i sanden - eller ännu värre; försöka trycka ner våra ungdomars huvud i den...

Kanske något för både föräldrar, och säkert en del i skolans värld, att fundera över? Kanske rentav börja prata med ungarna om det?