Om språkinlärning

Lektion med lilla gruppen i sjuan. Engelska. Hur det nu var (flexibilitet is da shit) så kom vi att prata om internet/sms-språk och alla de förkortningar som används. Vi skrev upp alla vi kom på, på whiteboarden, och sedan utredde vi deras respektive betydelser.

Det blev bl a LOL, U, CU, CU2, BRB, BBL, ROFL, LMAO, ROTFLMFAO (favoriten!), RTFM, WB, BTW, CUL8ER, WTF, FFS...

Det var spännande att se hur dessa, som inte är särskilt slängda i engelska, inte bara kunde säga ut förkortningarna på engelska utan dessutom visste vad de betydde och i vilket sammanhang de skulle användas. T ex som att BRB och BBL inte är riktigt samma sak; BBL använder man när man lämnar datorn en lite längre stund. Det tyder faktiskt på språkmedvetenhet och så kom samtalet så småningom att gå över till språkinlärning och hur den egentligen funkar. Alla tycker det är så svårt att lära sig engelska - för att inte säga omöjligt. Två av eleverna tycker att även svenska är supersvårt och att det är galet svårt att lära sig engelska via svenska och inte sina modersmål. Det tycker jag också är galet. (Därför försöker jag använda målspråket så gott som hela tiden, vilket fungerar väldigt väl.) Tänk vilken omväg de måste göra för att förstå. (Exempel: vi har ordet courage och en av eleverna förstår inte ordet mod, när jag förklarar, kroppsspråkar och till slut översätter... lyckligtvis fanns det ett lexikon engelska-pashtu tillgängligt...)

Jag gjorde en snabbinventering och sa att "här i rummet har vi en som behärskar pashtu, en som behärskar romani och fyra som behärskar svenska. HUR har vi lärt oss dessa våra första språk?" Alla var överens om att det har vi ju bara gjort, liksom. Mamma o pappa pratade med oss... vi frågade och pekade och rätt vad det var så bara kunde vi ju... utan lärare och glosböcker och ordkort och läroböcker och prov och läxor... och därifrån resonerade vi oss fram till att man faktiskt kan lära sig nya språk på samma vis, men det tar lite längre tid eftersom vi inte utsätts för det nya språket riktigt lika mycket som vi gjorde för vårt förstaspråk när vi var små. Vi har engelskalektion 2x60 minuter per vecka - det är inte mycket att hänga i granen, liksom. Man måste helt enkelt utsätta sig för engelskbombardemang även utanför skolan för att det ska hända något.

"Hur kan man göra det, då?"... och alldeles själva visste de att man kan göra det genom att läsa böcker och tidningar, läsa artiklar på nätet, se på teveprogram och tevesport, välja engelska undertexter till dvdfilmer, göra resor till andra länder, ha engelskspråkiga mail- och brevkompisar, prata engelska hemma och med kompisarna, spela datorspel, Singstar, lyssna på musik (texterna) och en del annat.

Strävansmålen i skolverkets styrdokument säger att ett av målen som eleverna ska ha uppnått i slutet av det nionde skolåret är att "kunna reflektera över och dra slutsatser om sitt sätt att lära sig engelska". Det var just vad mina sjuor visade att de är på god väg att kunna! Heja dem!

Och... under höstens amerikanska presidentvalskampanj anammade de Obamas YES WE CAN! och applicerade det på sig själva och sin språkinlärning. Nu vet de att jag inte ska vara kvar så länge till här och jag blev lite blank i ögonen när en av dem, i slutet av lektionen, sa att "Magda... allra sista gången vi har lektion... lova att du skriver det en sista gång... YES WE CAN!... på tavlan och sedan skriver LÅT STÅ! efter..." Naaaaw...