Provtankar

Just nu sitter i stort sett alla landets niondeklassare och skriver första delen av det nationella provet i svenska. En av svensklärarna har just fått lite avlösning och kommer in i mitt arbetsrum och suckar lite... "Det är svårt i år", säger hon, och jag tänker genast på en av mina engelskelever som har det tungt med läsförståelsen. Det blir nog inte så mycket jobbat på Svengen (eller... som det egentligen heter: språkval svenska/engelska) i eftermiddag. Det kommer att behövas pratas en hel del och det är viktigt att få göra det. Att få berätta, bli lyssnad på...

Personligen gillar jag inte prov. Jag kan se att det finns en vits med just de nationella proven, men de tillmäts alldeles för stor betydelse i bedömnings- och betygsdiskussioner. Om de förlades till höstterminen istället skulle de fortfarande mäta det de är tänkta att mäta och själva hetsen kring dem skulle avdramatiseras. Men... andra prov... dem gillar jag inte. För vad är det egentligen de mäter? Mäter de inte mer hur eleverna läst på - och deras närminne - än vad de faktiskt kan? Någonstans såg jag häromdagen ett tänkvärt citat:

"Vad du kan är det du vet när du har glömt vad du lärt dig."

Det föreligger en viss mätfixering - och inte bara i skolans värld - som jag inte gillar. Visst... man kan behöva mäta... men inte hela tiden. När jag planerar mina kurser/lektioner vill jag utgå från strävansmålen i läroplanen. Mätning är det egentligen inte dags för förrän vid betygssättnings- dags.

Däremot är det superviktigt för mig som lärare att ständigt bedöma var mina elever befinner sig, men inte för att sätta betyg, utan för att kunna veta vad de behöver härnäst och kunna hjälpa dem med det så de hela tiden kommer vidare - onwards! upwards! Jag vill att de visar mig vad de kan; inte vad de inte kan, för det är mitt jobb att lista ut ändå. Lite som Primgruppen säger handlar det om "att göra det väsentliga bedömbart i stället för att göra det enkelt mätbara till det väsentliga".

Hur kan de visa det, då, utan skriftliga frågor-och-svar-prov, läxförhör och liknande? Jag ser dem agera och interagera i klassrummet och annorstädes, de skriver texter, läser och skriver och/eller diskuterar det de läst... eller kanske det de sett på film eller upplevt... de pratar och frågar och berättar och när det gäller att visa vad ett specifikt arbetsområde givit dem kan de berätta, spela upp ett rollspel, göra en film eller en serie... göra egna minilektioner för andra... skriva hemtentor med allt underlag tillgängligt... den som avskyr att skriva kan berätta - för hela gruppen eller bara för mig om det känns bekvämare... de instruerar varandra... Bara fantasin sätter gränser!

Tycker jag, dårå.