Vi hade författarbesök på skolan idag. Katarina von Bredow berättade om sina böcker och om sig själv och om att skrivaskrivaskriva och inte kunna/vilja sluta. Femtio åttondeklassare satt tysta och lyssnade uppmärksamt. Tyvärr var de lika tysta - uppmärksamt studerande sina skor, taket och andra elever - när det gavs möjligheter att ställa frågor. Det var synd. Jag vet att många av dem läst inte bara en, utan flera, av Katarinas alldeles väldigt bra och engagerande böcker. Jag vet att många av dem som läst dem tycker mycket om dem. Ändå gav de sken av att inget ha att fråga om eller några kommentarer att ge.
Ännu tystare blev det när Katarina frågade hur många som själva skriver.
Jag undrar vad tystnaden står för. Jag hoppas och tror att den står för blyghet. Att det kanske känns pinsamt att berätta för andra vad man sysslar med på kammaren. Det är inte bra... men klart bättre än alternativet; det finns inga unga som skriver i Emmaboda... Och ändå... vi går ju alla omkring och bär på berättelser. Berättelser om oss själva. Om vårt liv. Om andra. Om samhället runt omkring oss. Alla har en historia att berätta. Precis alla.
Vars och ens liv är precis så unikt och fantastiskt att det är värt att berätta om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar