Klass 9A?

Igår kväll hade den då premiär - dokumentärserien om en niondeklass väg till framgång, i den mån framgång mäts i höga betyg. Den väcker blandade känslor hos mig och jag känner att jag tycker och tänker en hel del kring det hela. Men jag ska försöka följa programmet - trots att jag genom någon form av mutation är helt i avsaknad av teveserieföljargenen - och vill gärna se lite mer innan jag kommenterar.

Dock vill jag gärna säga att miljön eleverna vistas i känns en smula... tillrättalagd. Milt uttryckt. Klassen är liten och verkar ha en hel korridor till eget förfogande. Där är tyst, lugnt och luftigt. Pedagogerna minglar i korridoren och har verkligen möjlighet att möta sina elever. Jag önskar verkligen att fler skolor kunde erbjuda den sortens arbetsmiljö till sina elever - t o m en sådan till synes enkel sak skulle kunna göra underverk för mångas inlärning.

Här hos oss är korridorerna ungefär lika breda (men säkert dubbelt så långa) som den man ser i programmet. Men där ryms också 3 ggr så många skåp och trängseln och ljudnivån är fullt jämförbar med ett gatuhörn i Calcutta vid rusningstid. Nerslitet, skräpigt och klottrigt blir det också även om vi jobbar med den biten mest hela tiden. Jag möter också mina elever i våra korridorer. Ofta rent fysiskt då man krockar med varandra eller kliver över utsräckta ben till elever som sitter och vilar på golven. Att stanna och föra ett samtal är snudd på omöjligt. Dessutom blir en del ungdomar osynliga i massan, vilket gör även ögonkontakt svår.

Men jag ska inte gnälla. Det är underbart sköna unga människor att jobba med och vi är ett gott gäng vuxna som varje dag åstadkommer mindre eller större mirakel. Några har även setts trolla med knäna.

Och mina killar i nian... vi som skulle ha läsning galore framöver... Idag poppade idén om att göra film, upp. Vi tände till allihopa och ska ägna den närmaste tiden till att fundera på om vi ska göra det, vilken slags film som ska göras och vad de isåfall vill berätta med sin film. Spännande!