Examination, typ.

Ibland blir jag så glad att jag blir alldeles tårögd. Så blev det igår och idag när det var dags för examinationer i religionskunskap, både muntliga och skriftliga. Bäst gillar jag de muntliga och vanligen gör eleverna det också, även om rätt många ändå föredrar att få uttrycka sig skriftligt.

Det som är så bra med de muntliga är att eleven kan stanna upp... fråga... vi kan samtala... och inte sällan kan eleven gå ut från provet och till och med ha fått med sig något nytt. Prov som en del av lärandeprocessen. Det är det jag tycker om!

Annars gillar jag egentligen inte prov, överhuvudtaget.

Men att se lättnaden... lyckan... i någons oroliga ögon, när det står klart att h*n klarat det... efter ett helt läsårs hårt arbete... Hur axlarna skjuts bakåt lite, och ryggen rätas upp, steget ökas och individen blir ungefär en meter längre... Det är en av de där sakerna som gör att jag älskar mitt jobb.

DON'T PANIC!

Jag förbereder nästa veckas engelskalektioner för en grupp i EnA. Medan jag gör det har jag så roligt att det möjligen inte är riktigt okej. I synnerhet om man betänker att jag inte bara sitter där vid mitt arbetsbord och har roligt - jag har betalt för det, dessutom! Jag vågar inte tänka på att det förhoppningsvis blir ännu roligare när vi sedan har dessa lektioner tillsammans.

Eleverna vill gärna träna på att lyssna till, och prata på, målspråket. En del uttrycker också bekymmer för sin stavning. En av de saker vi har gemensamt är en känsla för skön humor. Vad kan jag göra av detta?

Ptja... jag kan till exempel gå ut lite löst med Monty Python och The Four Yorkshiremen. Sketchen finns på nätet och jag kan använda deras härliga arkiv med manus till alla deras sketcher och kanske göra en vanlig lucktext? Lucktext är ju inte superoriginellt men fungerar fint när man ska vässa hörseln lite extra. Dessutom får man ju skriva ner orden och då blir det ju samtidigt lite stavningskoll för den som känner sig osäker. Och under tiden har man ju möjlighet att sitta och småflina lite.

Vad mer? Kanske en angelägen aktualitet? På onsdag... då är det den 25 maj och alla vet väl vad det är för dag? Jo, jag tänkte väl det. International Towel Day, till minne av underbare författaren Douglas Adams. Vad kan man göra av det? Hmm... man kan ju börja med att överraska med att se början av filmen? Nejnejnej... inte den där rätt träiga varianten som kom häromåret. Det ska vara den gamla BBC-produktionen, förstås. Givetvis inga subtitles.

Sedan kan vi samtala om Douglas Adams och hans författarskap och så avrunda med att, mha Youtube (denna ständiga källa till glädje!), se ett klipp där Douglas Adams själv läser om handdukars betydelse ur The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Kanske gör jag en lucktext även av denna (och så tittar vi inte på klippet utan enbart lyssnar)? Baföratt, liksom. Jag kan åtminstone förbereda den.



Vad som sedan händer får vi se. Det beror på responsen. Men... som min gamla handledare en gång sa:
Proper Planning Prevents Pissy Performances.

Lite så jag jobbar.

Längtan!

I dessa dagar av nationella prov, examinationer och betygstankar inte bara välkomnar jag, utan längtar till att få använda det nya betygssystemet!

Musikens makt

Tisdag morgon. En sal med 49 elever som ska skriva nationellt prov i engelska. Spänt sorl i väntan på att börja mjukas upp med lite musik från min dator och de flesta ser lite gladare ut på ögonen...



Svårare behöver det inte vara.

Allt eller inget?

En god vän samtalar med mig om sin dotter. Hon ville inte gå till skolan i morse. Låste in sig på sitt rum och vägrade kommunicera. Han lyckades dock lösa situationen och få flickebarnet till skolan. Anledningen till morgondebaclet var att flickan (som går i åttan) skulle ha muntlig redovisning idag. Inför två hela klasser. Hon är jätterädd för att tala inför grupp. Lösningen, som hon såg det, var att skolka från alltihop.

Bakom historien finns en bra skola och lyhörda lärare, enligt min gode vän, men någonstans har det ju ändå fallerat när tösabiten verkar tro att man måste prata inför Jättegruppen Allan för att klara uppgiften. Ingenstans i styrdokumenten står det att man måste prata inför stora grupper, i något ämne.

På något ställe finns kriteriet att man ska göra en muntlig redovisning inför en grupp. En grupp kan vara ganska liten. Genom att se det så kan man ju hjälpa och stötta en elev... låta henne/honom få växa en meter genom att få lyckas. Och det är väl det som är målet? Eller..?

Så himla kloka och uppmuntrande ord!

Anne-Marie Körling har skrivit ett så klokt, varmt och uppmuntrande blogginlägg här. Det var just det jag behövde denna morgon. Det värmde och gladde och stärkte! Kanske vad du också behöver? Läs och bli varm och glad och stark!

Anne-Marie... jag ger dig en blomma från min trädgård...

Nästa år... då...

Vårterminen brusar runt omkring mig. Det är inlämningsuppgifter och nationella prov och frågor och kakor och filmtips ("Magda... du bara måste kolla in The Mighty Boosh!") och en lärarstudent på VFU hos mig och utvecklingssamtal och andra utvecklande och inkluderande samtal och en kommande språkresa och kursslut och examinationer och en pågående debatt om skolan. Om världen. Om skolvärlden.

Och mitt i allt detta tänker jag framåt. På nästa läsår. För det är ju nu, medan jag är mitt uppe i allt, som jag ser allra klarast, kan formulera allra tydligast, vad jag vill göra då. Vad som fungerar väl nu och är värt att utveckla, vad som inte är så lyckat och alternativa vägar att pröva - och alla dessa idéer som dyker upp medan jag håller på som bäst. Inte minst: eleverna. De ger mig omedelbar feedback hela tiden och jag vill ta vara på allt de ger mig medan det är skarpt och väl synligt. Innan sommarlovet hunnit sudda ut en del.

Så min planering inför starten på det nya läsåret (och dessutom en ny läroplan, ju!) pågår för fullt. Just nu. Jag är där. Nu. Men... jag är också här. Nu.