Om vikten av att ha tillgång till en pekpinne!

Fjärrisen till projektorn i ett av våra klassrum är borta. Det har den varit hela tiden, men ingen har brytt sig eftersom ingen har använt projektorn eftersom ingen ljudanläggning har funnits kopplad till den. Det finns det nu. Jag fixade det igår. Då stötte jag först på fjärrisproblemet. Eftersom apparaten sitter monterad i taket når jag inte on/offknappen. Det löste jag med hjälp av den här...















... såhär:















Sedan stötte jag på problem nummer två. Projektorn startade inte, för det fanns ingen strömförsörjning till den. Sladden försvann in i taket men jag kunde inte hitta var den kom ut och inte ens tekniskt mer begåvade kollegan R. fixade att klura ut det. Till slut gick jag till ansvarige J. som frågade om jag tänt lysrören? Nej, det hade jag inte. Men så fick jag veta att om jag bara gjorde det så skulle det vips! också komma ström till projektorn den vägen...





















Jag gjorde så och fick igång det hela. Det är faktiskt helt nödvändigt för mig att använda projektorn så gott som varenda lektion i den salen så jag drog en lättnadens suck över att det ändå funkade.

Men jag undrar stilla om det verkligen var färdigtänkt när installationen gjordes? För vem vill ha fullt klök på lysrören när man ska se på film/bilder/presentationer/whatever? Och... lamporna i projektorn mår inte bra av att abrupt släckas (vilket lätt kan hända t ex när någon tjänstvillig person snabbt reser sig och släcker de störande lysrören...). Det hade kanske spelat mindre roll om det var vanliga lampor man köper på Konsum för några tior. Men nu är ju projektorlampor så dyra att om de går sönder är det snudd på billigare att köpa ny projektor...

Pekpinnen ska jag också vara rädd om...