Ingen ska behöva vara rädd!

Medan jag smuttar på arbetsdagen första mugg kaffe (dagens första muggar intogs hemmavid...) bläddrar jag lite i DN. Där står att var tredje ungdom är orolig inför skolstarten eftersom man inte känner sig trygg. En fruktansvärd siffra. Var tredje elev.

Mobbning är en av de största utmaningarna. Sviterna av att bli utsatt kan vara livslånga. Det vet jag...

Förra veckan arbetade vi med diskrimineringslagen och den del av skollagen som handlar om annan kränkande behandling, på en av våra studiedagar. Vi har en likabehandlingsplan som nu ska arbetas om. Det ska den varje år. Men det räcker ju inte med att ha tagit upp problematiken på studiedagar, eller att ha en plan. Vi måste också arbeta aktivt, kontinuerligt och oförtrutet. Förebyggande såväl som åtgärdande. Skolan och alla vi som arbetar här har ett stort ansvar. Inte minst att själva vara föredömen, när det gäller hur vi bemöter våra elever och varandra. Och det räcker inte med att veta och vara lite PK; det handlar om människosyn och ett aktivt ställningstagande.

Sedan bara måste jag säga att man som förälder inte heller kan friskriva sig; som förälder är man den som har det största ansvaret för barnens uppfostran. Mycket av det som sker händer utanför skoltid och ett aktivt föräldraskap kan inte nog värderas.

Ingen ska behöva vara rädd. Ingen. Nollvision. Det största rummet sägs vara det för förbättringar. Så... vad gör vi?