Det är inte det att jag inget har att säga...

... jag hittar bara inte tiden för det.

Mina dagar är fyllda av interaktion med elever och kollegor. Ja... ni vet. Så mycket roligt, spännande, sorgligt och underbart händer och visst skulle jag kunna sitta i den sena timmen och skriva, men på något vis känner jag behovet av avgränsning. Att ta hand om mig själv. Läsa. Träna. Påta i en trädgård. Umgås med min käraste, min familj och mina vänner. Vila. Ladda om.

Igår läste jag i alla fall i det senaste numret av Skolvärlden (nr 7/10) en artikel om sociala medier där tre personer från skolans värld diskuterade lärares och elevers eventuella interaktion på Facebook och jag fick uppfattningen att de ansåg det vara "oproffsigt" att ha vänskapliga relationer med sina elever. Jahaja? Vad med att bygga relationer med var och en av sina elever? Vad med att denna måste vara uppriktig, ärlig och att den innebär att man - till viss del - måste bjuda på sig själv en smula?

Jag bor och arbetar i en så liten kommun att vi faktiskt bara har ett högstadium och en gymnasieskola. Det är absolut oundvikligt att eleverna känner sina lärare, och vice versa från sfären utanför skolan. Man är grannar, kompisars föräldrar, släkt, tränar på samma ställe, hämtar pizza på samma hak, är medlemmar i samma föreningar, ses på Konsum och ICA och fikar på samma fik. Man går på samma konserter, går på samma biograf och är eleverna över 18 kan det till och med hända att man understundom frekventerar samma pub.

Detta kan naturligtvis vara negativt i vissa avseenden. Men... det ger också en utmärkt träning i att hålla balansen. Den mellan att ha en professionell relation och en privat eller åtminstone "oprofessionell". Vi som jobbar här är redan ganska bra på att förhålla oss till våra elever i de olika dagliga mötena och att vara på Facebook och rentav ha "vänstatus" där är inget särskilt bekymmer, faktiskt. I mitt övriga liv (jo, man har ett liv även på nätet) tänker jag ändå alltid lite på hur jag agerar och vad jag säger. Att göra det på fejan känns precis lika naturligt - och det inte ens bara för mina elevers skull utan lika mycket för min familjs och mina vänners skull - och allra främst för min egen skull.

Jag ser Facebook som ännu en vettig kontaktyta, helt enkelt. Jag skulle dock aldrig själv tränga mig på mina elever (nuvarande eller före detta) och ansöka om vänstatus. Lika lite som jag dyker på dem i andra sammanhang och frågar om jag kan få hänga med på deras aktiviteter... Får jag däremot förfrågan själv brukar jag acceptera. Och graden av interaktion varierar från noll till litegrann.

Vad tycker ni? Hur hanterar ni detta? Om ni nu gör det?