Slutet närmar sig

Idag gick jag och kollegan Ingrid vår sista pedagågiska powerwalk för terminen. Nästa onsdag har vi annat att göra, liksom den påföljande då det är student och avslutningar. Vädret blev det finaste sedan vi började tidigt i våras. Molnfri himmel sol och bara lite, lite vind. Redan efter några hundra meter fick vi ta av oss jackorna och gå i bara tishorna. Som brukligt svävade vårt samtal över lätt och djupt, vitt och brett. Bland annat samtalade vi om vikten av nätverk. Det kan handla om ett nätverk av pedagoger på den egna skolan, kanske inom arbetslaget eller på annat vis, men också i världen utanför. Ingrid hade varit på ett i flera avseenden fruktbart studiebesök på en skola i en närliggande kommun, för att kika på hur de löst mottagningen av elever som kommer rakt in i skolan från olika delar av världen. Det var både intressant och givande att se den modell de arbetade med, liksom att få möjligheten att upptäcka att det inte alltid är så att gräset är grönare på andra sidan staketet, berättade hon.

För egen del fyller också läsandet av en del lärarbloggar samma syfte. Jag nätverkar en del, får pedagogiska idéer, kan diskutera olika frågeställningar och tankar, får en viss inblick i hur det fungerar på annat håll och ibland får jag också syn på sådant som verkligen fungerar alldeles utmärkt på min egen arbetsplats - och det känns också gott.

Vi pratade också om gnäll. Det gnälls alldeles för mycket på sina håll. Det är gnäll om tid och fördelning och ekonomi och arbetsuppgifter och ledning som överkontrollerar eller ledning som inte verkar bry sig alls och jada jada jada. Genom detta eviga gnällande skapar man sin egen verklighet. Gnället blir självuppfyllande profetior och dessutom tar det massor av lust, ork och energi - och det inte bara från gnällspikarna själva utan för alla som tvingas höra på dem. Sådant som i stället kan användas till positiva saker, som exempelvis att söka lösningar och möjligheter. Eller kanske skapa något helt nytt?

Till hösten tar vi upp våra pedagågiska möten igen och får vi inte ihop våra scheman då (jag vet ju redan att jag kommer att ha gruvligt mycket undervisningstid) så tar vi en eftermiddag efter jobbet, då. För gå - det ska vi! Och samtala!

För övrigt är det den tid på året då jag står med en fot i avslutet av ett läsår, med allt vad det innebär, och den andra foten i höstens kurser och vad som ska göras då. Känslan är något splittrad men så länge jag har fötterna där och inte i en potta får jag väl vara nöjd... ;-)