Ka'tjing!

Det kom en inbjudan i mailen i början av veckan:

Coachens uppgift - att skapa lusten till arbete och därmed glädje i vardagen

Föreläsning via distansstudion på Vilhelm Mobergsgymnasiet,
Rådhusgatan 17, Emmaboda.

Torsdag 23 oktober, kl 07.45-09.00.

Att som ledare skapa ett klimat där utmaningar blir spännande och lusten till arbete ger goda prestationer är en svår men inte alls omöjlig uppgift. Att jobba med den positiva sidan hos varje individ är nyckeln till framgång. Att se alla och ge en god feedback borde vara en självklarhet, men hur gör man?

Föreläsare:
Carl-Axel Hageskog. Prof. i idrottens ledarskap vid Växjö universitet.
Han har en bakgrund som gymnastiklärare och tenniscoach. Under 20 års tid coachade Carl-Axel många svenska tennisspelare på världstouren och han var även förbundscoach/kapten för det svenska tennislandslaget (Davis Cuplaget) tiden 1983-2002.
Per Göran Fahlström. Universitetslektor i idrottsvetenskap vid Växjö universitet. Han är den ende i Sverige som doktorerat på coaching och har bl a jobbat med juniorlandslagscoaching.

Välkommen!

Imorse traskade jag dit med anteckningsblock, avstängd telefon och en viss skepsism. Min skepsis kom sig av de otaliga föreläsningar och seminarier i ämnet som jag varit med om (både som inbjuden och som arrangör) under det jag ofta kallar "mitt tidigare liv". De har ofta lovat väldigt runt och till slut har det ändå visat sig vara en blaskig vattvälling som serverats (med vissa lysande undantag, förstås!).

Här var dock upplägget av det mer anspråkslösa slaget och istället visade sig innehållet, under den knappa timme som föreläsningen varade, vara matnyttigt och intressant. Down-to-earth på ett sätt som verkligen tilltalar mig och inte ens det faktum att föreläsarna och många av deras exempel kom från den för mig väldigt främmande - för att inte säga "ointressanta" (vilket jag nu just sa...) - idrottsvärlden kunde flrta min känsla av att få mig ett och annat matnyttigt uppdukat.

Två tankefrön som jag fick med mig var dels tanken om hur en ledare måste vara de svagas företrädare (vilket ju är just vad jag måste vara!) och dels diskussionen som uppkom kring hur en coach hanterar det faktum att han måste peta en spelare ur ett lag. Framförallt var det den senare diskussionen som fick snurr på mina grå. Det är ju just det som då och då (tyvärr rätt ofta) blir min uppgift i de grupper jag jobbar i, med elever i behov av särskilt stöd.

Per-Göran förklarade hur han ibland måste peta en spelare men hur det handlade om att få spelaren att ändå inte ge upp. Att få honom inse att en säsong, eller två, i Oskarshamn inte handlade om att lägga ner sitt hockeyspelande utan istället ges möjligheten att få spela så mycket mer än vad som möjligt i t ex HV och därmed kanske utvecklas så till den milda grad att han kunde komma tillbaka till HV, som en bättre spelare.

Inte så att eleverna petas här. Inte bokstavligt. Men hur hanterar man det faktum att en elev inte kommer att nå godkäntmålen i ämnet i tid för nians slutbetyg och därmed (eftersom det är engelska jag snackar om - ett av kärnämnena) inte har behörighet att ta plats i ett nationellt gymnasieprogram utan faktiskt måste spela i en lägre division... gå ett år - eller ibland två - på IV-programmet för att sedan, med goda kunskaper, stärkt självförtroende och ökad mognadsgrad (vilket det många gånger handlar om), kunna söka in på just det program man vill gå på?!

Vi fick inget färdigt svar, såklart. Vad jag säger och gör, och hur jag säger och gör det, måste ju anpassas efter varje individ, varje ny situation. Men... just det där tänket som P-G gav exempel på är ju något jag faktiskt skulle kunna använda. Rakt av eller modifierat till fullständig oigenkännlighet... ;-)

Ofta handlar coaching om att få en peng att trilla ner. Ibland även hos coachen själv... Ka'tjing!