Mitt utökade kollegium

Vi har besök. Från Polen. Till min glädje ingår en engelsklärare i "delegationen".

Vi fann varandra snabbt och har haft tillfälle att mötas... samtala... fråga... svara... jämföra. Så lika våra världar är. Och ändå så... olika. Så många frågor vi har till varandra. Så nyfikna vi är.

Ännu en kollega att utbyta tankar, erfarenheter och idéer med! Me likes!

I dialog

Inlämningsuppgifter en masse. Jag tycker det är roligt att få dem i min hand (fast det får jag ju inte - de skickas ju in elektroniskt) och få ta del av elevernas nedskrivna tankar. Sedan går jag i skriftlig dialog med var och en. Denna kommunikation utgör sedan grunden för vidare samtal och resonemang. Vi läser varandra. Talar med varandra. Resonerar. Utbyter idéer, erfarenheter och funderar tillsammans över hur vi ska gå vidare. Framåt.

Tid för reflektion

Egentligen hade jag helt andra planer för eftermiddagens lektion med en grupp vuxna elever. Men när en av dem frågade mig "hur lär man sig egentligen nya ord?" gjorde jag en trippel Salkov - med skruv! - och så använde vi tiden till att gemensamt diskutera, jämföra och berätta om hur vi lär oss. Hur sammanhang och motivation och intresse gör allt så mycket enklare. Vad säger språkforskning? Våra egna erfarenheter? Och handfasta tips. "Vad fungerar bäst för dig?"... "Så här brukar jag lära"... "jag lär mig lättast om..." osv.

En lektion då var och en - och ändå tillsammans - fick möjlighet att reflektera över sitt eget lärande... och sätta ord på det. En viktig lektion.

Vi fuskar! Som fan!

För några år sedan hörde jag en god historia om en lärare som brukade dela ut skriftliga prov för att sedan blinka till eleverna och säga att "det här är er skrivning... men... vi skriver inte idag... kika i stället på skrivningen och gå sedan hem och förbered er..." Så härligt, tänkte jag då! Samtidigt som en liten luther - eller om det kanske var en liten jante? - satt på min axel och petade på mig med en vass pinne. Så fick man väl ändå inte göra? Hmm... min devis har ofta varit att det är lättare att få för-låtelse än till-låtelse... och om det inte är uttryckligen förbjudet så får man...

Nu prövar jag en Leif Strandberg-Vygotskij-Magda-idé. Vi ska ha skriftlig tenta i religionskunskap om några veckor. Jag har tre tentor. Den första arbetar eleverna med tillsammans, företrädesvis på lektionstid. De/vi diskuterar lösningar tillsammans. Den andra ska de få skriva enskilt, men med fusklappar till hands. Först vid den tredje kör vi i skarpt läge. Nyheten med detta är skrivning nummer två - den med fusklapparna.

Jag tror på många mycket goda resultat i gruppen!

Man får fuska! Det är fint att vara plugghästar, tillsammans!

Väl talat!

DN. Debatt idag:

Legitimation kommer att sänka läraryrkets status

Vettigt resonemang, tycker jag.

Författarbesök

Vi har haft intressant författarbesök den här veckan. Jag bjöd in Lee Stringer som skrivit bland annat Grand Central Winter ur vilken en aktuell text, No Place to Call Home, är hämtad.

Med mörk röst och bred amerikansk accent berättade Lee om sitt liv som uteliggare och crackmissbrukare och hur skrivandet kom att förändra hans liv totalt. Hans berättelse tog tag i oss och alla lyssnade intensivt.

Ära vare Buddha för Youtube!


Och... varje människa bär på en historia, värd att berättas.

Pennfajtas, kanske?

... jag har fått nya brevvänner! En hel klass, till och med!

Ojojoj, vad vissa och somliga har att ta igen på fredag... :-) Till att börja med behöver vi nog repetera ihopskrivning/användning av genitiv-s, stor bokstav och något mer. I en C-kurs.

Jag noterade dock det lilla hjärtat...

... och brevet pryder nu mitt arbetsrum.