Long time no see

Våren kom och ersattes av försommaren. Att jag inte bloggat på nästan 1.5 månader beror inte på att jag är inaktiv; snarare tvärtom.

Sedan sist har jag hunnit med att jobba järnet, göra en resa med skolans nior till Polen (primärt mål: Auschwitz), jobba med betygs- och bedömningsfrågor, intensivplugga med nior som vaknat till liv i sista momangen (vilket sällan lönar sig, men ibland så...), slutföra kurser och projekt och tusen andra saker. Jag har aldrig tråkigt på mitt jobb. Inte en minut!

Dessutom följer jag, med stort intresse, andras skolbloggar (länkar ser ni till höger) och debatten i media.

Jag lever alltså.

Snart tar jag dock sommarlov - och det gör den här bloggen också. Men den återuppstår, med nytt fräscht liv, när höstterminen drar igång igen! Såklart!

Till dess önskar jag er alla en superskön sommar och ni, vars skriv jag läser; TACK för inspiration, input och uppmuntran!

Avgränsning?

Jag undrar hurpass skarp jag kan vara, när det gäller att avgränsa en förälder vars barn mår väldigt dåligt, men som mest förefaller ringa till mig för att bli terapeutad själv..? Jag vill ju - för elevens skull - behålla den goda relationen med föräldern men har varken tid, lust eller kvalifikationer för att vara vuxenterapeut. Det är ofta svårt nog att vara det för behövande elever - men där får jag ju god hjälp och gott stöd av skolhälsovård, kurator etc.

Ryktet om min död är betydligt överdrivet

Men det är den tiden på året, ni vet. Skriftliga omdömen, utvecklingssamtal, nationella prov och så det vanliga förstås... vara kurator, amatörpsykolog, mamma, kompis, samtalsledare, medlare, sitta i möten (ämneslag, arbetslag, arbetsgrupp, personalvårdsgrupp, biblioteksråd), planera, efterarbeta, följa upp, förkovra sig en smula, ha pedagogiska samtal med kollegorna, göra brandkårsutryckningar, trösta, uppmuntra, peppa, vara "vuxen i korridorerna", glädjas med, hålla ordning och reda på mina grejer och elevarbeten och jada jada jada... Just det, ja - undervisning ska det ju vara också... ;-)

Nej - jag klagar verkligen inte. Jag GILLAR mitt jobb och även när det är som allra jävligast så har jag ändå aldrig en tråkig dag!

Fast bloggandet blir lite lidande. Det blir det. Men jag återkommer.

Förr än ni anar. ;-)

A good pun is its own reword...

Det går upp för ett par av mina mentorselever i 7:an (som jag har historia med) att jag är lärare i engelska också.

-Ah, säger P. Tell us about the moon.
- I'd tell tou about Uranus if I had the time, sa jag.

Mutual understanding at its best. ;-)

Rapport

Flickorna som var osams tidigare i veckan är nu sams.

I knew it!

Skolresa?

På engelskan i år 7 arbetar vi just nu med kapitlet The New Seat (Good Stuff A). Det handlar om en kille som cyklat tvärs över USA med sin pappa och ett gäng andra. Jag frågade eleverna om de skulle kunna tänka sig att göra en sådan tripp men de såg mycket tveksamma ut.

Men... tänk om man kunde koppla loss en klass för... säg en termin... och göra en sådan resa! Vilken grej! Och vad man skulle lära sig massor. Jag drog igång gruppen med min idé och snart var vi i full färd med att diskutera hur man skulle kunna jobba med alla ämnen på schemat under resans gång... geografi, amerikansk realia, språk, matematik, NO- och SO-ämnena, slöjd (t ex prova på indianskt hantverk)...

Att resa är att lära. Lära om både saker man kan förutse och saker man inte ens skulle kunna drömma om. Lära för livet.

Forna tiders bildningsresa kanske borde tas upp i ny tappning?

Ungdomar idag reser ju också på "bildningsresor" - vad ska man annars kalla dessa långresor jorden utöver som många gånger ger dem möjlighet att lära nytt både om sig själva och omvärlden, och som ger dem helt nya perspektiv på vad livet kan vara. Men tänk... bara tänk... om vi kunde göra detta i någon form redan med yngre ungdomar? Vilken grej!

Grupparbete

Min sjua ska genomföra ett grupparbete. Det är inte det lättaste.

Tjejerna blir osams och vänner igen på löpande band och skulle grupperna ändras varje gång detta händer skulle det bara gå att göra enlektionsgrupparbeten. Påsin höjd.

Jag pratar allvar med ett par av dem och förklarar att de får lösa sina meningsskiljaktigheter utanför skolan och att de varken behöver älska eller ens tycka om varandra, men däremot visa varandra respekt och kunna lösa arbetsuppgifter tillsammans. Jag förklarar att detta är något man ändå är tvungen att fejsa förr eller senare i livet. Jag berättar att jag har arbetskamrater som jag trivs kanon med - och t o m umgås med på fritiden, ibland - och så har jag kollegor jag önskar att jag aldrig mött, men likväl måste vi visa varandra respekt och tillsammans göra ett gott arbete. Före lektionen ser de bittra och buttra ut, de två, men när jag senare möter den ena av dem och frågar hur det kändes så ler hon lite snett och säger att det är rätt okej...

Två killar kommer fram till mig efter lektionen och undrar hur de ska stå ut med tjejerna:
"De pratar ju mer än de andas... hur länge tänker de hålla på med det?"
"Tills de dör", säger jag och då skrattar de lite. Sedan försäkrar jag dem att tjejernas pratsamhet, som de nu tycker är störande, kan bli vändas till en tillgång när det är dags för redovisning. De ser en smula skeptiska ut men köper min tanke, för tillfället.

Lära för livet var det, ja...

;-)