Att vara lärare

Jan Björklund sa i radion igår - apropå det här med lärarlegitimationer - att han tror att vi i Sverige har alldeles för många lärare, som saknar behörighet. Dubbelfel, på något vis. Jag anser att om man inte har adekvat utbildning/examen och därmed saknar behörighet så är man faktiskt inte lärare. Måhända arbetar man som lärare (och man kan ibland göra ett mycket gott arbete) men man är inte lärare. Nu ska en legitimation införas, vilken ibland kan kännas som att den examen man (jag) har liksom inte skulle vara tillräcklig (även om vi som är behöriga och redan arbetar i yrket kommer att få våra legitimationer utan några extra ansträngningar) och dessutom sägs legitimationen och de regler som kommer att införas vad gäller bedömning och betygssättning vara ett påtryckningsmedel för kommunerna att låta fortbilda sina obehöriga "lärare". Jahaaaa..? Så till skillnad från oss som har pluggat för egna pengar (låt vara i form av en kvarts mille i studieskulder) så ska en del få sin lärarutbildning/behörighet betald eller subventionerad av arbetsgivaren? Shysst!

Eller kanske inte?

Det är inte det att jag inget har att säga...

... jag hittar bara inte tiden för det.

Mina dagar är fyllda av interaktion med elever och kollegor. Ja... ni vet. Så mycket roligt, spännande, sorgligt och underbart händer och visst skulle jag kunna sitta i den sena timmen och skriva, men på något vis känner jag behovet av avgränsning. Att ta hand om mig själv. Läsa. Träna. Påta i en trädgård. Umgås med min käraste, min familj och mina vänner. Vila. Ladda om.

Igår läste jag i alla fall i det senaste numret av Skolvärlden (nr 7/10) en artikel om sociala medier där tre personer från skolans värld diskuterade lärares och elevers eventuella interaktion på Facebook och jag fick uppfattningen att de ansåg det vara "oproffsigt" att ha vänskapliga relationer med sina elever. Jahaja? Vad med att bygga relationer med var och en av sina elever? Vad med att denna måste vara uppriktig, ärlig och att den innebär att man - till viss del - måste bjuda på sig själv en smula?

Jag bor och arbetar i en så liten kommun att vi faktiskt bara har ett högstadium och en gymnasieskola. Det är absolut oundvikligt att eleverna känner sina lärare, och vice versa från sfären utanför skolan. Man är grannar, kompisars föräldrar, släkt, tränar på samma ställe, hämtar pizza på samma hak, är medlemmar i samma föreningar, ses på Konsum och ICA och fikar på samma fik. Man går på samma konserter, går på samma biograf och är eleverna över 18 kan det till och med hända att man understundom frekventerar samma pub.

Detta kan naturligtvis vara negativt i vissa avseenden. Men... det ger också en utmärkt träning i att hålla balansen. Den mellan att ha en professionell relation och en privat eller åtminstone "oprofessionell". Vi som jobbar här är redan ganska bra på att förhålla oss till våra elever i de olika dagliga mötena och att vara på Facebook och rentav ha "vänstatus" där är inget särskilt bekymmer, faktiskt. I mitt övriga liv (jo, man har ett liv även på nätet) tänker jag ändå alltid lite på hur jag agerar och vad jag säger. Att göra det på fejan känns precis lika naturligt - och det inte ens bara för mina elevers skull utan lika mycket för min familjs och mina vänners skull - och allra främst för min egen skull.

Jag ser Facebook som ännu en vettig kontaktyta, helt enkelt. Jag skulle dock aldrig själv tränga mig på mina elever (nuvarande eller före detta) och ansöka om vänstatus. Lika lite som jag dyker på dem i andra sammanhang och frågar om jag kan få hänga med på deras aktiviteter... Får jag däremot förfrågan själv brukar jag acceptera. Och graden av interaktion varierar från noll till litegrann.

Vad tycker ni? Hur hanterar ni detta? Om ni nu gör det?

Ingen ska behöva vara rädd!

Medan jag smuttar på arbetsdagen första mugg kaffe (dagens första muggar intogs hemmavid...) bläddrar jag lite i DN. Där står att var tredje ungdom är orolig inför skolstarten eftersom man inte känner sig trygg. En fruktansvärd siffra. Var tredje elev.

Mobbning är en av de största utmaningarna. Sviterna av att bli utsatt kan vara livslånga. Det vet jag...

Förra veckan arbetade vi med diskrimineringslagen och den del av skollagen som handlar om annan kränkande behandling, på en av våra studiedagar. Vi har en likabehandlingsplan som nu ska arbetas om. Det ska den varje år. Men det räcker ju inte med att ha tagit upp problematiken på studiedagar, eller att ha en plan. Vi måste också arbeta aktivt, kontinuerligt och oförtrutet. Förebyggande såväl som åtgärdande. Skolan och alla vi som arbetar här har ett stort ansvar. Inte minst att själva vara föredömen, när det gäller hur vi bemöter våra elever och varandra. Och det räcker inte med att veta och vara lite PK; det handlar om människosyn och ett aktivt ställningstagande.

Sedan bara måste jag säga att man som förälder inte heller kan friskriva sig; som förälder är man den som har det största ansvaret för barnens uppfostran. Mycket av det som sker händer utanför skoltid och ett aktivt föräldraskap kan inte nog värderas.

Ingen ska behöva vara rädd. Ingen. Nollvision. Det största rummet sägs vara det för förbättringar. Så... vad gör vi?

Snart så...

Jag läser Mats, Christer, Anne-Marie och andra engagerade bloggar[e] om, av och med människor som arbetar i skolans värld. En värld som är en av de viktigaste delarna av vårt samhälle och ändå verkar stå utanför, på något vis. Jag tänker också. Det gör jag verkligen. Lyssnar, tar in, begrundar och har åsikter och synpunkter. Men jag har inget driv att skriva om det. Inte nu. Men kanske sedan? När läs- och arbetsåret dragit igång och jag befinner mig i hetluften igen? Jag hoppas det! Hösten är för mig en tid av uppstart, målsättning, igångsättning. Min energi peakar och jag brinner av lust att arbeta och ha det både roligt och lärorikt tillsammans med mina elever. Men än är det stiltje här hos mig. Jag har faktiskt börjat med en del planeringsarbete, men både ställtid och startsträcka verkar i år vara lite längre än vanligt. Eller så är det bara de sena kvällarna och de tidiga morgnarna som sätter sina spår.

Men snart så...

Vad är det som ska mätas?

Jag har sagt det förut (tror jag) och jag säger det igen (oavsett); de nationella proven i engelska för år 9 (vilka är aktuella just nu, på sommarskolan) kräver inte bara en viss nivå på elevens språkliga förmåga (vilket naturligtvis i detta sammanhang är självklart) utan också en viss allmänbildning (vilket inte känns riktigt lika självklart). Om du till exempel inte är lite insatt i samhälls- och/eller miljödebatten får du svårt att klara vissa uppgifter.

Jag håller läroplaner och andra styrdokument mycket högt och så här står det i målbeskrivningen för ämnet engelska kursiveringarna är gjorda av mig):

"Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret

Eleven skall
– förstå tydligt, även något regionalt färgat, tal i instruktioner, berättelser och beskrivningar som rör kända förhållanden och egna intresseområden
– kunna delta aktivt i samtal kring kända ämnen och med hjälp av olika strategier bidra till att kommunikationen fungerar"

"Kända förhållanden...//... ämnen" - för vem? Vem/vilka avgör vad som kan vara ett känt förhållande för en femtonåring? I vilken utsträckning prövas elevens kunskaper kring "egna intresseområden"?

"– kunna muntligt berätta och beskriva något som hon eller han sett, hört, upplevt eller läst samt uttrycka och argumentera för en uppfattning i något för honom eller henne angeläget ämne"

Nationella provens skriftliga såväl som muntliga uppgifter ger ytterst litet utrymme för det där sista - att diskutera något eleven själv finner intressant...

OK. Nationella proven är inte allt. Man varken står eller faller med dem. Verkligen inte. Som lärare har jag så många andra möjligheter och verktyg att använda vid bedömning. Men ändå läggs stor vikt vid dem i skolan, i samhällsdebatten (läs:media och Herr Glugg) och - inte minst! - bland föräldrar och elever. Då tycker jag att en eftersträvansvärd sak vore att göra dem mer rättvisande. Kanske finkalibrera dem ytterligare på något vis?

Stolthet!

Några av mina elever gör ett hörförståelseprov. En av delarna i provet består i att lyssna till korta dialoger och sedan kryssa i svarsalternativ. Jag ser hur en av mina elever, som sitter helt nära mig, kryssar i ruta efter ruta - och jag ser att det oftast blir rätt. När jag ser det blir jag sådär bubbligt GLAD för hens skull! Vi har arbetat tillsammans en längre tid och äntligen - äntligen! - börjar resultaten av hens hårda arbete kicka in - och det rejält!

Lite senare rättar jag proven och det visar sig ha gått fint för ytterligare ett par elever. Underbart!
Jag är så himla stolt över dem och så glad för deras skull! Känslan att få lyckas -den är ovärderlig! Dessutom tror jag den är absolut nödvändig för framtida "lyckanden". Vi bygger en god spiral!

*gääääsp*

Jag hörde på morgonnyheterna idag att en nyligen gjord amerikansk undersökning påvisar att sovmorgnar är gynnsamt för tonåringars hälsa! För lite sedan såg jag ett program på Kunskapskanalen som presenterade hur forskningen också kunnat ge belägg för att ungdomars inlärning fungerar allra bäst från förmiddagen till tidiga eftermiddagen - med en absolut topp mellan ungefär kl 11 och kl 15.

Hur kan vi i skolan ta vara på detta vetande? En engelsk skola omnämndes i ovan nämnda teveprogram; de hade beslutat att införa flextid före 11 och efter 15, och koncentrera de tyngsta ämnena mellan dessa två tidpunkter. Kan de kan vi! Men gör vi det? Inte såvitt jag vet. Vi "kan" inte ens ge våra ungdomar lite sovmorgon eftersom skolschemat styrs även av sådana banala utomstående faktorer som busstidtabeller...