Ställa krav är livsviktigt!

Huvudledaren i dagens DN tar upp just det jag skrev om i går morse; om hur många lärare (ffa för de lägre årskurserna) har alltför dålig koll på sina små lärjungars kunskaper. Att upptäcka det vid nationella proven i tredje klass är liksom för sent - även om det inte är lika för sent som när man upptäcker det när de små liven kommer upp i högstadiet. Jag känner en del helt fantastiska lärare som arbetar med yngre elever. Jag vet att minst två av dem läser den här bloggen och må ingen skugga falla över dessa (eller andra), men Skolinspektionens rapport måste ändå tas på allvar.

I ledaren står det om kontroller och mätningar och min ståndpunkt är fortfarande att jag verkligen inte skulle vilja utsätta småttingar för regelrätta prov - men att jag som lärare ändå ska kunna ha koll genom att dokumentera själv och även "arkivera" allt eleverna producerar, så att jag har adekvat underlag för bedömning. Lyckligtvis undervisar jag inte så unga elever; jag är mer kalibrerad för tonåren - och helst de övre. Och allteftersom bör även regelrätta prov ingå i den arsenal av bedömningsinstrument som jag som lärare använder mig av för att mäta och följa upp mina elevers kunskapsbas- och utveckling.

En viktig sak dock, som gäller precis alla åldrar, är att ställa krav. Att ställa krav... ha höga förväntningar... gör att eleverna tillåts växa. Utvecklas. Det betyder mycket för självkänslan, lusten, inspirationen och motivationen att bli behandlad som den nästan vuxna människa man är. Att få ta ansvar för sig själv, för sitt lärande och inte curlas för mycket. Att vänjas vid att reflektera över sig själv, över sitt lärande. Men detta kräver att man har relationer till eleverna. Att man känner dem, har deras tillit, så att man vet - utifrån vars och ens förutsättning - vilka krav man kan ställa. Att bygga dessa relationer tar tid. Kräver ansträngning. Engagemang. En helhjärtad vilja och en önskan om elevens väl. Man behöver inte alls bli bästis med varenda elev, men man måste bry sig.

Dessutom måste man naturligtvis ha gedigna ämneskunskaper och didaktiska och pedagogiska färdigheter. That goes without saying, liksom. Där har lärarutbildningarna en tung roll. Att inte släppa igenom blivande lärare som nätt och jämnt klarar godkäntnivåerna... Det kan högskolorna fundera på, medan jag fyller på mitt kaffe och bläddrar vidare i tidningen.

Kunskapskoll?

Fredag - söndag har jag DN i pappersversionen. Det är inte så ofta jag hinner läsa den just på fredagsmorgnarna, men idag hann jag i alla fall börja på den.

Bland annat finner jag en artikel som handlar om vad Skolinspektionen (ny myndighet sedan okt 2008) kommit fram till vid sina inspektioner ute i landets skolor. I artikeln (som jag inte hittar i den förenklade nätupplagan och därmed inte kan länka till) står det att:

"Skolinspektionen anser att de främsta bristerna i svensk skola är att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp och att de elever som behöver särskilt stöd inte får det. Det finns också stora svagheter i arbetet mot kränkande behandling, elevernas möjlighet till inflytande och betygsättningen som inte är likvärdig."

Det finns många Goda Exempel på undantag från detta, naturligtvis, men vissa saker har de helt enkelt rätt i. Inte minst detta att de elever som är i behov av särskilt stöd inte får det i den utsträckning de behöver - och ibland inte alls. Ofta skylls detta på att det inte finns resurser (vanligen av monetär art) - och det lär knappast bli bättre när nu kommunerna lägger ännu tuffare sparkrav på sina skolor...

I artikeln framkommer också att kunskapsuppföljningen framför allt brister vad gäller elever i de lägre åldrarna. Jag tycker inte man ska utsätta alltför unga elever för allehanda prov och andra regelrätta kontroller som de kan uppleva som pressande. Tids nog hinns det med. Men som lärare bör man ju faktiskt ha bra koll ändå. Och där verkar det brista i en del fall. I mitt tidigare arbete med högstadieelever (varav många i behov av särskilt stöd) undrade vi ofta (jag och mina kollegor) hur i allsindar en del elever kunnat ta sig igenom år 1-6 utan att deras svårigheter i tillräcklig grad uppmärksammats och - framförallt - adekvat hjälp inte satts in. Om man har svårigheter med inlärning, uppmärksamhet etc är det väldigt sent att hinna upp till sjuan och börja ta ikapp...

Drömjobbet är mitt!

Jag fick en länk i min Facebookmail, i morse. Här är den. Jag känner igen mig i så mycket av det som är skrivet där. Och jag önskar, precis som artikelförfattaren, att 2010 ska kunna få bli det år då det vänder. Året då läraryrket blir attraktivt, då lärares status uppgraderas och vårt arbete och vår genuina yrkeskunskap respekteras och uppskattas i allt högre grad. Då mitt drömyrke även blir andras!

Det drömmer jag om och önskar jag mig inför det nya året. Året 2010.

Jullov!

Visserligen arbetar jag ett par dagar till, men jag låter bloggen ta jullov nu.

God Jul och Gott Nytt År från mig till er alla!

Delaktighet - såklart!

Gunvie Möllås har i dagarna disputerat med sin avhandling "Detta ideliga mötande" : En studie av hur kommunikation och samspel konstituerar gymnasieelevers skolpraktik".

Här hittar ni abstracten och även avhandlingen i sin helhet, som PDF.

Det viktigaste Möllås funnit är

"att elevernas delaktighet i sin egen lärandeprocess och dessutom delaktighet i kompisgemenskapen har avgörande betydelse för hur de klarar sina studier...//... Kontexter som var tänkta att stötta eleven som klasskonferenser, elevvårdskonferenser etc visade sig ha mindre betydelse."

Är någon förvånad?

Samtidigt måste vi naturligtvis mötas kring elevfrågor för att uppmärksamma den enskilda elevens behov och tillsammans kunna klura ut vettiga åtgärder för att stötta och hjälpa. Men... den värsta mötesfrenesin kanske kunde skippas, alltså? Och bli effektivare i att se till att överlämnad information tas tillvara, att åtgärderna verkligen fungerar och följs upp - och att vi handlar snabbt. Tyvärr verkar just gymnasiet vara något av en flaskhals när det gäller att exekvera...

Trakasserier

"Sextio procent av dem som dömts för ett våldsbrott före 20 års ålder har blivit mobbade i skolan. Det finns bevis för att färre blir brottslingar om åtgärder mot mobbning sätts in tidigt. Trots det lever bara en av tio skolor upp till lagens krav om att arbeta mot mobbning."

Så står det i ingressen till en artikel i DN idag. Jag är inte förvånad. Trakasserier av allehanda slag förekommer på våra skolor och om det finns någon som tror det blivit bättre så tänk om. Det som däremot hänt sedan exempelvis min egen skoltid, eller mina barns för den delen, är att trakasserierna utvidgats så att inte ens hemmet och fritiden kan få vara en fredad zon, för den som utsätts. Det mobbas, kränks och förföljs på olika barn- och ungdomssajter, via sms och msn. Dygnet runt kan förövarna nå sina offer. Ofta är kvällar och helger värre än själva skoldagen. Och så tror de vuxna att det kanske faktiskt har blivit bättre... för man har ju antimobbningsteam och Hemlig Vän och Friends och Farstamodellen och fan och hans moster. Tills de "utomskoliga" trakasserierna spiller över på skolveckan och det måste redas ut...

Vi bär alla ett gemensamt ansvar. Skolan har en stor del i detta, förebyggande likaväl som i akutskedet. Men... föräldrar har klart lättare än skolpersonalen att hålla koll på vad barnen/ungdomarna gör på sin fritid... när de sitter vid sina datorer eller knappar med sina mobiltelefoner. Samsyn och samarbete... någon? Istället för att skylla på varandra?

Det är ju inte heller förvånande att månader och kanske rentav år av trakasserier sätter sin spår i offren. En stor andel unga våldsbrottslingar visar sig, inte helt oväntat, ha varit utsatta för mobbning under sin skoltid. Jag kan förstå dem; svikna av oss alla. Vi som borde sett. Vi som kanske såg...

Växthuseffekt?

Det som ska växa måste trivas. För att det som ska växa ska kunna trivas måste odlaren ordna de bästa förutsättningarna. Vatten, jämn temperatur, lagom ljus och näringstillförsel om jordmånen är för klen. Lite lukning och varsamt småprat ska också till.

Aldrig blir det sannare än i skolans värld. Här ska vi odla många olika unga människor utifrån lika många skilda förutsättningar. Våra elever behöver de bästa förutsättningarna. För att kunna ge dem det behöver även vi "odlare" förutsättningar för att trivas och växa.

Och allt hänger ihop. Uppifrån och ner...

Hur ska man kunna skapa förutsättningar för växande i en rörig, luddig och synbarligen nyckfull organisation? Svar: det går inte. Varken på nationell nivå - eller i den enskilda skolan/arbetsenheten.

'nuff said.