Framgångsrik språkinlärning

Apropå att möta sina elever där de befinner sig och bygga sin undervisning därifrån; en färsk studie visar att de elever som just nu är mest framgångsrika i att lära sig engelska är tjejer som sjunger mycket karaoke.

Men det beror kanske på vad de sjunger?

Eller? ;-)

Att lära sig trots att man går i skolan...

Jag sitter på jobbet och förbereder mitt deltagande i en samtalscirkel för engelsklärare. Föreläsningen jag var på i torsdags var en uppstart till detta. Vi ska prata om kunskapssyn, arbetssätt och bedömning. Jag tror att det kan bli intressant! Och jag vill inte undanhålla er ett roligt, men också sant, citat som Emil Tyberg visade oss:

”Våra elever lär sig engelska trots att de går i skolan.”

Det är så sant! Inte för att engelskundervisningen är undermålig – absolut inte! – men hela inlärningssituationen är så fullständigt onaturlig! Även de elever som har det tuffast med att lära sig språket inom skolans väggar skulle givetvis öva upp en allsidig kommunikationsförmåga om de exempelvis bodde i något engelskspråkigt land en tid.

Sedan diskuterade Tyberg också vad som är ett engelskspråkigt land och jag håller med honom om att så gott som alla länder numera är engelskspråkiga. I vissa delar av världen (som t ex Europa i allmänhet och bl a Sverige i synnerhet – jo, faktiskt!) är språket så frekvent och vi så duktiga på att använda det att det – enligt lingvisten David Crystal - inte längre kan anses vara ett främmande språk, utan snarare ett andraspråk.

Detta gör att vi inte alls måste läsa om London, Storbritannien eller ens Indien när vi läser realiabitarna. Det går alldeles utmärkt med Hongkong, Holland eller Thailand, typ. Det gör det möjligt att låta elevernas egna intressen och erfarenheter i mycket högre grad styra vad vi ska läsa om. Det ska man ju för övrigt göra även i övrigt i klassrummet; våga släppa in omvärlden – eller rentav gå ut i den? Bara fantasin sätter gränsen – the sky’s the limit!

Teaching vs learning?

Mina niondeklassare övar på läsförståelse ur ett nationellt prov. Koncentrationen är snudd på 100%-ig. Tystnaden kompakt. Pannor är rynkade och en och annan tung suck hörs. Det är en viktig övning. De får känna på provsituationen, se hur testen är uppbyggda och erfara nivån som krävs för att få godkänt. Jag försöker få dem att inse att proven enbart är vägledande - och absolut inte allena avgörande - i min betygssättning. Men... visst... det är en slags räkenskapens timme (om än på engelska). ;-)

Uppstarter

Ny termin. Nya uppstarter av kurser, klasser och grupper. Jag har ca 55 nya elever att lära känna och så snabbt som möjligt lära mig namnen på. I eftermiddag ska jag träffa 9B och påbörja kursen i religionskunskap. Vi ska studera några av "de stora" religionerna och det känns logiskt att börja med judendomen (som iofs inte är särskilt stor - åtminstone inte sett till "omfånget"), om de nu ska studeras en i taget och inte tvärs över utifrån olika teman, istället... Jag plockar bland mitt material och försöker hitta en lagom nivå av tokförberedelse och direkt improvisation...

Svisch!

Jag hörde ett svischande ljud och vände mig snabbt om, men såg inget.
Jag tänker att det antagligen var jullovet som for förbi.

JULLOV!

Nu är det jullov. Vi hade avslutning igår, med den traditionella dragkampsturneringen som, lika traditionsenligt, vanns av lärarna i sista draget, medan eleverna vann över lärarna i den avslutande fopollsmatchen. Därefter delades betyg ut, julkramar utbyttes och sedan gick vi hem - ganska glada och lätta till sinnes.

Nu ser vi till att få mycket mysiga kvällar och låååånga sovmornar!

God Jul
och
Gott Nytt År!

Om att skriva

Vi hade författarbesök på skolan idag. Katarina von Bredow berättade om sina böcker och om sig själv och om att skrivaskrivaskriva och inte kunna/vilja sluta. Femtio åttondeklassare satt tysta och lyssnade uppmärksamt. Tyvärr var de lika tysta - uppmärksamt studerande sina skor, taket och andra elever - när det gavs möjligheter att ställa frågor. Det var synd. Jag vet att många av dem läst inte bara en, utan flera, av Katarinas alldeles väldigt bra och engagerande böcker. Jag vet att många av dem som läst dem tycker mycket om dem. Ändå gav de sken av att inget ha att fråga om eller några kommentarer att ge.

Ännu tystare blev det när Katarina frågade hur många som själva skriver.

Jag undrar vad tystnaden står för. Jag hoppas och tror att den står för blyghet. Att det kanske känns pinsamt att berätta för andra vad man sysslar med på kammaren. Det är inte bra... men klart bättre än alternativet; det finns inga unga som skriver i Emmaboda... Och ändå... vi går ju alla omkring och bär på berättelser. Berättelser om oss själva. Om vårt liv. Om andra. Om samhället runt omkring oss. Alla har en historia att berätta. Precis alla.

Vars och ens liv är precis så unikt och fantastiskt att det är värt att berätta om!