Vad är det som ska mätas?

Jag har sagt det förut (tror jag) och jag säger det igen (oavsett); de nationella proven i engelska för år 9 (vilka är aktuella just nu, på sommarskolan) kräver inte bara en viss nivå på elevens språkliga förmåga (vilket naturligtvis i detta sammanhang är självklart) utan också en viss allmänbildning (vilket inte känns riktigt lika självklart). Om du till exempel inte är lite insatt i samhälls- och/eller miljödebatten får du svårt att klara vissa uppgifter.

Jag håller läroplaner och andra styrdokument mycket högt och så här står det i målbeskrivningen för ämnet engelska kursiveringarna är gjorda av mig):

"Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret

Eleven skall
– förstå tydligt, även något regionalt färgat, tal i instruktioner, berättelser och beskrivningar som rör kända förhållanden och egna intresseområden
– kunna delta aktivt i samtal kring kända ämnen och med hjälp av olika strategier bidra till att kommunikationen fungerar"

"Kända förhållanden...//... ämnen" - för vem? Vem/vilka avgör vad som kan vara ett känt förhållande för en femtonåring? I vilken utsträckning prövas elevens kunskaper kring "egna intresseområden"?

"– kunna muntligt berätta och beskriva något som hon eller han sett, hört, upplevt eller läst samt uttrycka och argumentera för en uppfattning i något för honom eller henne angeläget ämne"

Nationella provens skriftliga såväl som muntliga uppgifter ger ytterst litet utrymme för det där sista - att diskutera något eleven själv finner intressant...

OK. Nationella proven är inte allt. Man varken står eller faller med dem. Verkligen inte. Som lärare har jag så många andra möjligheter och verktyg att använda vid bedömning. Men ändå läggs stor vikt vid dem i skolan, i samhällsdebatten (läs:media och Herr Glugg) och - inte minst! - bland föräldrar och elever. Då tycker jag att en eftersträvansvärd sak vore att göra dem mer rättvisande. Kanske finkalibrera dem ytterligare på något vis?

Stolthet!

Några av mina elever gör ett hörförståelseprov. En av delarna i provet består i att lyssna till korta dialoger och sedan kryssa i svarsalternativ. Jag ser hur en av mina elever, som sitter helt nära mig, kryssar i ruta efter ruta - och jag ser att det oftast blir rätt. När jag ser det blir jag sådär bubbligt GLAD för hens skull! Vi har arbetat tillsammans en längre tid och äntligen - äntligen! - börjar resultaten av hens hårda arbete kicka in - och det rejält!

Lite senare rättar jag proven och det visar sig ha gått fint för ytterligare ett par elever. Underbart!
Jag är så himla stolt över dem och så glad för deras skull! Känslan att få lyckas -den är ovärderlig! Dessutom tror jag den är absolut nödvändig för framtida "lyckanden". Vi bygger en god spiral!

*gääääsp*

Jag hörde på morgonnyheterna idag att en nyligen gjord amerikansk undersökning påvisar att sovmorgnar är gynnsamt för tonåringars hälsa! För lite sedan såg jag ett program på Kunskapskanalen som presenterade hur forskningen också kunnat ge belägg för att ungdomars inlärning fungerar allra bäst från förmiddagen till tidiga eftermiddagen - med en absolut topp mellan ungefär kl 11 och kl 15.

Hur kan vi i skolan ta vara på detta vetande? En engelsk skola omnämndes i ovan nämnda teveprogram; de hade beslutat att införa flextid före 11 och efter 15, och koncentrera de tyngsta ämnena mellan dessa två tidpunkter. Kan de kan vi! Men gör vi det? Inte såvitt jag vet. Vi "kan" inte ens ge våra ungdomar lite sovmorgon eftersom skolschemat styrs även av sådana banala utomstående faktorer som busstidtabeller...

En sommarresa

Sommarskolan är en spännande resa som jag gör tillsammans med mina elever. För första gången får vi se hur det fungerar att läsa ett enda skolämne koncentrerat under tre veckor. Det koncentrerade formatet ger nästan lika många timmar som en skoltermin, men det som gör det hela intressant är att eleverna ges möjlighet till en helt annan slags kontinuitet och överblick än annars. Varje dag tar vårt arbete vid där vi slutade dagen innan. Vi omsluts av engelskan från det att vi kommer till dess att vi skiljs åt efter arbetsdagens slut. Orden, tankarna, formuleringarna dröjer sig kvar i medvetandet... Någon har tänkt på det h*n skrev dagen innan och vill göra en ändring, eller ett tillägg, eller kanske lyssna en gång till på en text. Aldrig att vi måste bryta för att ett annat ämne tränger sig på och behöver uppmärksamhet. Och eleverna gör framsteg! Efter de första, lite trevande dagarna lossnar det plötsligt. Processen går igång och ett flöde uppstår.

Spännande!

Sommarskola

Jag arbetar på sommarskolan nu. Drygt femton elever ger sig själva möjligheten att hämta in kunskaper och utveckla färdigheter som kan hjälpa dem att uppnå målen för godkänt i framförallt engelska och matematik. Jag har hand om engelskan. Nivåerna varierar ganska rejält och jag har bestämt mig för att försöka möta var och en där han, eller hon, befinner sig - så exakt som det överhuvudtaget är möjligt. Idag var det dag 3 och jag känner att vi börjar landa fint. Tre grupper där eleverna kan använda samma basmaterial, och sedan individuellt träna de färdigheter som behöver stärkas upp och så några "frilansare" som var och en pysslar med sitt. Mellan regelbundna genomgångar och gemensamma övningar under dagen, arbetar grupperna tämligen självständigt. Och jag finns hela tiden till hands, om de så bara behöver hålla mig i kjolen lite.

En av utmaningarna är att hinna med att se alla. Samtala med dem. Ge feedback på arbetet. Se till att arbetsuppgifterna upplevs som meningsfulla. Få alla - även de som har långt kvar till ett betyg - att känna att de går framåt och får känna glädjen i att lyckas.

Man kan tycka att tre veckor (egentligen blir det 13 undervisningdagar) är väldigt futtigt om man ska läsa upp till ett betyg. Och det beror givetvis på hur långt man har kvar. Men ändå... 13 dagar av intensivläsning i till exempel engelska (några elever har valt att enbart arbeta med ett av ämnena) ger nästa lika många undervisningstimmar som en hösttermin. För flera är det hela skillnaden!

Jag får återkomma med lite tankar och erfarenheter framöver. Just nu orkar jag inte. Jag är på benen mellan 8 och 16 och hinner knappt ens dricka kaffe. Då förstår ni hur galet mycket jag har att göra! ;-)

Men... jag har roligt! Vi har roligt!

Med huvudet i framtiden

Snartsnartsnart slut på ett läsår. Fullt upp ända in i det sista. It ain't over til' the fat lady sings. Inlämning av arbeten, preparationer, muntliga examinationer, bedömningar (som ju i och för sig pågår under hela året), betygssättning. I mångt och mycket ett avslut.

Men för mig, som sällan står och stampar på ett och samma ställe, är det också en början. Jag avrundar terminens/läsårets kurser med höstens kommande för ögonen. Många elever ska jag arbeta tillsammans med igen, ju, och jag försöker - tillsammans med dem - fundera över vad som funkat, vad som inte funkat, vad som kanske saknats, vad som önskas och så vidare. Några arbetssätt har visat sig vara väldigt uppskattade och det finns en uttryckt önskan om att få ännu mer, och ännu bättre, av dessa. En utmaning för mig. Vissa saker känns tungrodda och jag klurar på hur man kan förenkla, öppna snabbare kommunikationsvägar och i största allmänhet göra saker och ting på ett smidigare sätt.

Jag klurar på hur jag ska uppgradera mina kursupplägg, öppna upp för mer läsning av skönlitteratur i engelskakurserna och hitta nya, intressanta infallsvinklar i religionsämnet.

Huvudet i framtiden alltså. Vågar jag säga att jag faktiskt längtar lite efter höstterminen? Ja, det gör jag!

Men... jag ska njuta sommar också. Såklart.

Slutet närmar sig

Idag gick jag och kollegan Ingrid vår sista pedagågiska powerwalk för terminen. Nästa onsdag har vi annat att göra, liksom den påföljande då det är student och avslutningar. Vädret blev det finaste sedan vi började tidigt i våras. Molnfri himmel sol och bara lite, lite vind. Redan efter några hundra meter fick vi ta av oss jackorna och gå i bara tishorna. Som brukligt svävade vårt samtal över lätt och djupt, vitt och brett. Bland annat samtalade vi om vikten av nätverk. Det kan handla om ett nätverk av pedagoger på den egna skolan, kanske inom arbetslaget eller på annat vis, men också i världen utanför. Ingrid hade varit på ett i flera avseenden fruktbart studiebesök på en skola i en närliggande kommun, för att kika på hur de löst mottagningen av elever som kommer rakt in i skolan från olika delar av världen. Det var både intressant och givande att se den modell de arbetade med, liksom att få möjligheten att upptäcka att det inte alltid är så att gräset är grönare på andra sidan staketet, berättade hon.

För egen del fyller också läsandet av en del lärarbloggar samma syfte. Jag nätverkar en del, får pedagogiska idéer, kan diskutera olika frågeställningar och tankar, får en viss inblick i hur det fungerar på annat håll och ibland får jag också syn på sådant som verkligen fungerar alldeles utmärkt på min egen arbetsplats - och det känns också gott.

Vi pratade också om gnäll. Det gnälls alldeles för mycket på sina håll. Det är gnäll om tid och fördelning och ekonomi och arbetsuppgifter och ledning som överkontrollerar eller ledning som inte verkar bry sig alls och jada jada jada. Genom detta eviga gnällande skapar man sin egen verklighet. Gnället blir självuppfyllande profetior och dessutom tar det massor av lust, ork och energi - och det inte bara från gnällspikarna själva utan för alla som tvingas höra på dem. Sådant som i stället kan användas till positiva saker, som exempelvis att söka lösningar och möjligheter. Eller kanske skapa något helt nytt?

Till hösten tar vi upp våra pedagågiska möten igen och får vi inte ihop våra scheman då (jag vet ju redan att jag kommer att ha gruvligt mycket undervisningstid) så tar vi en eftermiddag efter jobbet, då. För gå - det ska vi! Och samtala!

För övrigt är det den tid på året då jag står med en fot i avslutet av ett läsår, med allt vad det innebär, och den andra foten i höstens kurser och vad som ska göras då. Känslan är något splittrad men så länge jag har fötterna där och inte i en potta får jag väl vara nöjd... ;-)