Fundringar

Jag ville skriva kloka saker här. Djupa funderingar. Välformulerat och stringent. Men min hjärna är ockuperad av enskilda elevers bekymmer, nationella prov som ska rättas, muntliga övningar och examinationer, uppslag och idéer kring individanpassning och niohundranittionio andra grejer, lunch, byggandet av mina virtuella lärrum, höstens kurser, styrdokument, mejlkontakter med distansstuderande, tankar på de av mina elever som nu befinner sig i Malmö på prepp, lektionsplaneringar som ska hålla, att jag vill vara en så bra lärare att jag själv skulle kunna gilla att gå på mina egna lektioner, magisterkursen i religionskunskap (som just nu gått i stå eftersom jag har svårt att hinna plugga som jag borde) - samt det faktum att det gamla lärarordspråket talar alltför sant;

det man inte hinner göra innan påsk hinner man oftast inte göra alls.

GAH!

Effektivt

Idag, strax innan jag begav mig av för vårt pedagågiska möte, berättade jag för två arbetskamrater om vad jag skulle göra. Engagemanget blev stort. Jag fick till och med med mig ett förslag på samtalsämne: gårdagens Skolministeriet (P1). Tyvärr hade ingen av oss lyssnat på det (vilket jag ska göra efter jobbet-på-jobbet ikväll) men vi fick ändå till ett bra ”möte” där vi samtalade kring lärarlegitimation, hur man kan tänka och pröva nytt i sin undervisning och så tog vi upp ett par frågor kring hur man kan förnya sitt sätt att arbeta med texter och hur man skulle kunna arbeta med en skönlitterär bok som kursbok. Dessutom hann vi med ett par elevärenden och fick 80 minuters powerwalk!

Väl tillbaka på arbetsplatsen gick jag för att värma mig en bit medhavd paj till snabb lunch och i lunchrummet fortsatte det pedagogiska utbytet med den kollega som kom med tipset om Skolministeriet. Det var en välkommen men lite oväntad spin-off!

Vi behöver så väl utrymme för reflektioner och utbyte av tankar, idéer och erfarenheter men tycker ofta att tiden inte riktigt finns. Och ibland gör den verkligen inte det. Det finns dagar då man knappt hinner hugga en macka i förbifarten. Men ibland finns det möjligheter om vi bara letar efter dem; eller skapar dem. Våra promenader är ett sådant exempel. Att skriva och läsa bloggar är ett annat! Vilka fler möjligheter till informella möten kan finnas i en upptagen arbetsvardag?

Krav

Igår läste jag en artikel i DN (hittar tyvärr ingen att länka till i tidningens nätvariant) om att Nyamko Sabuni har besökt Tensta gymnasium (f ö min förra arbetsplats) och framfört tankar kring att det måste ställas högre krav på våra invandrade ungdomar. Siktet bör ställas in på MVG.

OK. Fine. Att ställa krav är att bry sig. Så sant. Men bara om kraven som ställs är rimliga. Om de tar hänsyn till den enskilda individen. Ju bättre jag känner en elev, ju mer vår relation utvecklas, ju högre krav kan jag ställa på henne eller honom. Men enbart utifrån individens förutsättningar. Annars är kraven orimliga och troligen kontraproduktiva.

Nyamko Sabuni vill alltså dra åt skoltumskruvarna för invandrarungdomarna. Jag undrar hur hon tänker där? Kommer hon att i lika mån ge var och en de förutsättningar som behövs för att kunna uppfylla de där kraven? Och... hur tänker hon i så fall göra det?

Rättvisa?

På en av lektionerna idag fällde en elev kommentaren att det kvittar om man presterar bra på prov, är aktiv i klassrummet och i övrigt pluggar och står i. Om läraren inte tycker om en får man lägre betyg i alla fall. Om man är tjej och sitter med en prilla under läppen faller man i onåd. Vill man bli tagen på allvar måste man nog ta ur sina piercingar. Flera av eleverna höll med. Hade erfarenhet av detta från sina hittills 10-11 år i skolan.

Jag studsar när jag hör sådant. Inte för att jag inte tror/vet att det förekommer utan för att det gör det. För att elevers rättssäkerhet kan vara så skör och för att det finns lärare som betraktar sig som professionella (?) yrkesmänniskor och som ändå låter personliga preferenser störa ut det viktiga. Det vi ska se hos varje enskild elev. Som inte kan sortera ut det för lärandet helt oviktiga. Jag blir ledsen. Förbannad. Och jag skäms lite... för att eleverna tror att så gott som alla lärare tänker i de banorna. För att deras erfarenheter inte riktigt bevisar motsatsen.

Jag läste nyss Anne-Marie som skrev om harmoni. Hur ska våra unga kunna ha en harmonisk skolgång om de känner sig utlämnade till lärares godtycke? Är inte trygghet en av förutsättningarna för att man ska känna harmoni?

Jag undrar hur tankarna kring lärarutbildningen hanterar detta. Det räcker liksom inte alltid ända fram med behörighet och legitimation. Hur prövas integritet, etik och moral hos oss lärare - med elevernas bästa för ögonen?

Pedagågiska samtal

Det är ibland svårt att hitta de där utrymmena för att, som pedagoger, mötas och samtala och reflektera. Byta idéer och erfarenheter. Spåna fram nytt.

Jag och en kollega har funnit på ett alldeles utmärkt vis att göra detta och få oss en rejäl dos motion och friskluft på köpet! Vi tar oss en riktig långpromenad en gång i veckan. En förlängd lunchrast då vi båda har en samtidig lucka i våra scheman. Lite vitsigt kallar vi det för "Pedagågiskt möte".

Idag hade vi möjlighet att sträcka ut över 9,2 km (jag är lycklig innehavare av en Garmin Forerunner som mäter tid, distans etc). Det tog oss nästan 80 minuter under vilka vi hann dels samtala lite kring tjänstefördelning och strategier för att få till stånd viss kompetensutveckling och dels samtala kring hur man kan tänka och göra nytt i sin undervisning. Själv har jag till och från använt bloggning som ett verktyg och både elever och jag själv har haft nytta och glädje av det. Min kollega känner sig så osäker på hur man gör... är överhuvudtaget ovan dator- och internetanvändare... och det som till slut kom ut av vår diskussion var att jag helt enkelt ska introducera henne i bloggandets underbara värld.

För min egen del, som lärare, är jag redan i planeringsfasen för hur jag ska utnyttja den resurs som en blogg är i undervisningen i höst. Jag kommer att undervisa i såväl religion A och B som engelska A - C och det som sätter gränserna för det hela är väl vad jag hinner och orkar rådda med. Mest orkar - för jag försöker att alltid få tid att göra det jag vill. Sova får jag göra när jag blir gammal. ;-)

Fler här som använder bloggen i undervisningen? Vad är era tankar och erfarenheter kring det, i så fall?

Under LUPPen

Jag har - tillsammans med skolans alla elever och mina kollegor - just varit på en föreläsning och föredragning kring den LUPP-enkät som vår kommun arbetar med. LUPP står för Lokal uppföljning av ungdomar i politiken. Överlag är resultaten i enkäten mycket fina vad gäller trivsel, stämningen på skolan, ungas trygghet och allt vad som nu hade mätts. Men en sak gjorde mig verkligen fundersam; så gott som alla unga vill vara med och påverka - men så gott som inga upplever att de faktiskt får/kan det. Och det handlar inte bara om samhället och fritiden utan faktiskt också i skolan - i synnerhet vad gäller innehåll, schema och prov. Visst, mycket sköts på ett föredömligt demokratiskt vis men uppenbarligen finns det ett stort utrymme för förbättringar av reellt elevinflytande.

Eftersom jag benhårt tror på principen att i första hand gräva där man står ställer jag mig genast frågan: vad kan jag göra för att förbättra detta - tillsammans med mina elever? Jag ska prata med dem om det i morgon.

Kontrollbehov AB?

"Anställ bra personer och lämna dem i fred".

Jag läser citatet på ledarplats i gårdagens DN. Det är så vackert och klokt sagt att jag får rysningar längs ryggraden. Just så enkelt kan det faktiskt vara!

Och just så svårt. För den syltburk som är lärares arbetstid är uppenbarligen frestande att köra ner fingrarna i, för många skolledare och skolchefer.