Kepserier

Jag läser hos Anne-Marie om kepsar...

Hojhoj… dessa kepsar. På gymnasiet pratar vi inte om sådant alls. Våra elever är ju hyfsat vuxna och klädföreskrifter finns inte. Men jag har en liten del av min tjänst på högstadiet också och där är det ständig kepsdebatt och det är, enligt skolans ordningsregler, inte tillåtet att ha keps på sig på lektionerna. Det är inget bekymmer för mig; jag ser absolut inte KLOK ut i keps! (Jag hade en på mig när jag grejade i en trädgård häromsistens, men det finns inga bildbevis så kanske bara jag hittar på? ;))

När elevrådet – som språkrör för så gott som alla skolans elever – la fram ett förslag att detta förbud skulle lyftas bort blev det blankt nej från vuxensidan. Snacka om hittepådemokrati! Vad skickar det ut för signaler? Vavava?

Hursomhaver har jag aldrig några som helst bekymmer med vare sig kepsar, gällivarehäng, stora sjalar eller mobiltelefoner – jag märker dem inte! Antagligen för att de inte stör, helt enkelt. Jag kan notera att någon har keps på sig, på samma vis som jag kan notera att någon har en röd tröja eller att solen skiner utanför fönstren, men att be någon ta av den, eller (än värre) ta strid om det? Icke. Jag är verkligen mycket lojal mot skolreglerna – men inte i kepsfallet. I stället lägger jag min, och riktar elevernas, energi på att arbeta. På att ha fokus på kunskaper och färdigheter och på att göra detta på ett så lustfyllt och intresseväckande sätt som möjligt. Det är väldigt svårt om man just har bråkat, eller om man sitter och är skitarg för att man känner sig berövad sin keps. Sin trygghet. Sin värdighet.

Jag vill möta mina elever med respekt. Var och en av dem. Varje dag. Jag önskar respekt tillbaka - och får det. Jag vill att vi ska arbeta tillsammans med denna ömsesidiga repsekt som grund. Det gör vi knappast om jag till exempel börjar rycka och dra i deras kläder, eller på annat vis lägger mig i sådana privatsaker.

Förväntan!

En väl förberedd lektion skapar förväntan hos mig. Jag är nyfiken på vad som ska hända, hur mina idéer kommer att tas emot och fungera och jag hoppas att eleverna ska ha nytta och glädje av det vi gör tillsammans. Jag tänker att inte bara jag, utan också eleverna har förväntningar på mina lektioner. Det är bra. De har rätt att ha höga förväntningar och lyckas jag infria dem skapar jag också en nyfikenhet inför nästa lektion. Redan när vi möts i korridoren utanför klassrummet finns ett positivt intresse för lektionen som komma skall. Det är ingen dålig utgångspunkt för ett fruktbart arbete!

Energi!

Den där Einstein var nog något på spåren ändå. Nu är jag verkligen ingen naturvetare/matematiker utan humanist ut i fingerspetsarna, men det här är vad jag kommit fram till, så här långt:

E=(elever + engagerad lärare)²

Variabeln "engagerad" kan, med fördel, bytas ut mot andra så som exempelvis kunnig, lyhörd, inkluderande, intresserad, kreativ, ödmjuk, väl förberedd och/eller målfokuserad.

Magic!

Jag sitter i ett klassrum. Det är knäpptyst. Jag är inte ensam. 20 16-åriga elever sitter och arbetar med en text utifrån några olika verktyg jag tillhandahållit. Allt för att de ska bli mer och mer diversifierade när det gäller att själva kunna välja hur de vill arbeta utifrån vad det är de vill lära sig. Färdigheten är givetvis nyttig i engelskakursen, men samtidigt får de med sig en kunskap som de kan komma att ha nytta av resten av livet.

Tystnaden är verkligen inget mål i sig självt. Ofta sorlas det och diskuteras och det är något jag trivs med och uppmuntrar. Men den här tystnaden är ett kvitto av annat slag. Det handlar om koncentration. Kanske för att uppgifterna de fått faktiskt fungerar?

Det känns lite magiskt.

Som vanligt

Jag går hem klockan två idag. Direkt efter sista lektionen. Det retar säkert någon som tycker att vi lärare ska ha 40-timmarsvecka. Kanske skulle denne Någon först känna till att jag varit på min arbetsplats långt före eleverna varje dag, och likaså stannat kvar långt efter att de gått hem för dagen. Därutöver har jag tagit med mig rättnings- och planeringsarbete hem. Sammanlagt landar min arbetsvecka på 46 timmar. Detta är ingen unik vecka, utan en ganska vanlig, faktiskt. Då räknar jag ändå inte in att se Skolfront på SVT Play, att kolla nyhetsprogram och läsa tidningar för ratt få fatt på aktuella samtalsämnen att använda i engelskundervisningen, att läsa böcker på engelska (för att vidmakthålla och utveckla min egen engelska) eller kring ämnen som religion, som en slags kompetenshöjning under eget ansvar (jag läser dessutom med en magisterkurs i religionsvetenskap) plus en massa tankearbete kring enskilda elever, kring nya infallsvinklar eller ren och skär reflektion...

Been there, done that...

I en ledare från gårdagens DN läser jag en text som svarar på det man kunde läsa i måndags; att skolledarna vill kunna disponera lärarna 40 timmar i veckan. Jag undrar varför de vill det? Vi jobbar ju 45 timmar nu? Är det kanske så att det skaver i ögonen på dem att en del av det arbetet sker under eget ansvar? Litar de inte på oss? Uppenbarligen inte. Vad vill de ha ut? Fler timmar där lärare ska tvingas göra ännu mer saker som inte har med själva det pedagogiska arbetet att göra utan allt det där administrativa som också kallas för "det andra jobbet på jobbet"?

Jag har under ett år (2009) haft en sådan 40-timmarstjänst, på en kommunal gymnasieskola, och det är inget jag vill ha tillbaka. Någonsin. Skolåret är ju uppbyggt på ett annat vis, med toppar (provperioder, betygsättning, utvecklingssamtal etc) och dalar (där extremen är de tider på året då eleverna har lov). Visst kan en del av loven användas till planering och kompetensutveckling men det fungerar inte så i praktiken. Och argumentet att lärare skulle kunna ta ut sin semester över hela året, precis när de vill i stället för att vara "tvungna" att vara lediga när eleverna är det... Don't give me that crap, please... Det fungerar inte heller i praktiken. Jag, och många med mig, vet - av erfarenhet.

På många friskolor har modellen redan införts. Det är inget bra skäl att göra det i den kommunala verksamheten. Har det verkligen utvärderats? Många friskolor har mycket hög personalomsättning (för att inte tala om att andelen obehöriga lärare också är oförsvarligt hög) - vet man vad det beror på? Har det gjorts jämförande studier mellan friskolor och kommunala?

Communication, anyone?

Den stora gruppen jag arbetar med på torsdagsmorgnarna är väldigt talkative, så länge jag inte begär att de ska prata engelska. Det vill jag ändra på. Jag har inte ont av en pratsam klass om samtalen försiggår på målspråket. Tvärtom, ju! Den dagen det händer att alla gör det och gör det hela tiden kan jag luta mig tillbaka med en god bok i klassrummet. Nästan i alla fall. Vi är inte där än, men vi är nu en bit på väg (kanske ska jag börja fundera på vilken bok jag ska luta mig tillbaka med? ;-)).

Jag har, i samråd med eleverna, infört the communicative classroom*, som Chris alltid så varmt förespråkade, och varje lektion börjar dessutom med någon form av övning där helt enkelt alla måste prata. Engelska, då. Det har fört det goda med sig att alla har lite gladare ögon och att de dessutom mer och mer går över till engelskan. Än så länge mest när de pratar med mig, men jag tror det kommer att utvecklas på ungefär samma vis som i den andra EngA-gruppen där eleverna nu också pratar en hel del engelska med varandra.

Sweet!


*Min - av Chris färgade - tolkning av begreppet handlar om mellanmänsklig kommunikation, via det på målspråket ständigt pågående samtalet - vid alla tillfällen... Ja, så snart man kliver in genom dörren till klass rummet (som vi vanligen befinner oss i) är engelskan det enda gångbara. Mycket av arbetet i gruppen är också inriktad på kommunikativa färdigheter, vilket inte på något sätt utesluter - utan snarare innesluter! - exempelvis läsning, skrivande och grammatikstudier.