Provtankar

Just nu sitter i stort sett alla landets niondeklassare och skriver första delen av det nationella provet i svenska. En av svensklärarna har just fått lite avlösning och kommer in i mitt arbetsrum och suckar lite... "Det är svårt i år", säger hon, och jag tänker genast på en av mina engelskelever som har det tungt med läsförståelsen. Det blir nog inte så mycket jobbat på Svengen (eller... som det egentligen heter: språkval svenska/engelska) i eftermiddag. Det kommer att behövas pratas en hel del och det är viktigt att få göra det. Att få berätta, bli lyssnad på...

Personligen gillar jag inte prov. Jag kan se att det finns en vits med just de nationella proven, men de tillmäts alldeles för stor betydelse i bedömnings- och betygsdiskussioner. Om de förlades till höstterminen istället skulle de fortfarande mäta det de är tänkta att mäta och själva hetsen kring dem skulle avdramatiseras. Men... andra prov... dem gillar jag inte. För vad är det egentligen de mäter? Mäter de inte mer hur eleverna läst på - och deras närminne - än vad de faktiskt kan? Någonstans såg jag häromdagen ett tänkvärt citat:

"Vad du kan är det du vet när du har glömt vad du lärt dig."

Det föreligger en viss mätfixering - och inte bara i skolans värld - som jag inte gillar. Visst... man kan behöva mäta... men inte hela tiden. När jag planerar mina kurser/lektioner vill jag utgå från strävansmålen i läroplanen. Mätning är det egentligen inte dags för förrän vid betygssättnings- dags.

Däremot är det superviktigt för mig som lärare att ständigt bedöma var mina elever befinner sig, men inte för att sätta betyg, utan för att kunna veta vad de behöver härnäst och kunna hjälpa dem med det så de hela tiden kommer vidare - onwards! upwards! Jag vill att de visar mig vad de kan; inte vad de inte kan, för det är mitt jobb att lista ut ändå. Lite som Primgruppen säger handlar det om "att göra det väsentliga bedömbart i stället för att göra det enkelt mätbara till det väsentliga".

Hur kan de visa det, då, utan skriftliga frågor-och-svar-prov, läxförhör och liknande? Jag ser dem agera och interagera i klassrummet och annorstädes, de skriver texter, läser och skriver och/eller diskuterar det de läst... eller kanske det de sett på film eller upplevt... de pratar och frågar och berättar och när det gäller att visa vad ett specifikt arbetsområde givit dem kan de berätta, spela upp ett rollspel, göra en film eller en serie... göra egna minilektioner för andra... skriva hemtentor med allt underlag tillgängligt... den som avskyr att skriva kan berätta - för hela gruppen eller bara för mig om det känns bekvämare... de instruerar varandra... Bara fantasin sätter gränser!

Tycker jag, dårå.

Om språkinlärning

Lektion med lilla gruppen i sjuan. Engelska. Hur det nu var (flexibilitet is da shit) så kom vi att prata om internet/sms-språk och alla de förkortningar som används. Vi skrev upp alla vi kom på, på whiteboarden, och sedan utredde vi deras respektive betydelser.

Det blev bl a LOL, U, CU, CU2, BRB, BBL, ROFL, LMAO, ROTFLMFAO (favoriten!), RTFM, WB, BTW, CUL8ER, WTF, FFS...

Det var spännande att se hur dessa, som inte är särskilt slängda i engelska, inte bara kunde säga ut förkortningarna på engelska utan dessutom visste vad de betydde och i vilket sammanhang de skulle användas. T ex som att BRB och BBL inte är riktigt samma sak; BBL använder man när man lämnar datorn en lite längre stund. Det tyder faktiskt på språkmedvetenhet och så kom samtalet så småningom att gå över till språkinlärning och hur den egentligen funkar. Alla tycker det är så svårt att lära sig engelska - för att inte säga omöjligt. Två av eleverna tycker att även svenska är supersvårt och att det är galet svårt att lära sig engelska via svenska och inte sina modersmål. Det tycker jag också är galet. (Därför försöker jag använda målspråket så gott som hela tiden, vilket fungerar väldigt väl.) Tänk vilken omväg de måste göra för att förstå. (Exempel: vi har ordet courage och en av eleverna förstår inte ordet mod, när jag förklarar, kroppsspråkar och till slut översätter... lyckligtvis fanns det ett lexikon engelska-pashtu tillgängligt...)

Jag gjorde en snabbinventering och sa att "här i rummet har vi en som behärskar pashtu, en som behärskar romani och fyra som behärskar svenska. HUR har vi lärt oss dessa våra första språk?" Alla var överens om att det har vi ju bara gjort, liksom. Mamma o pappa pratade med oss... vi frågade och pekade och rätt vad det var så bara kunde vi ju... utan lärare och glosböcker och ordkort och läroböcker och prov och läxor... och därifrån resonerade vi oss fram till att man faktiskt kan lära sig nya språk på samma vis, men det tar lite längre tid eftersom vi inte utsätts för det nya språket riktigt lika mycket som vi gjorde för vårt förstaspråk när vi var små. Vi har engelskalektion 2x60 minuter per vecka - det är inte mycket att hänga i granen, liksom. Man måste helt enkelt utsätta sig för engelskbombardemang även utanför skolan för att det ska hända något.

"Hur kan man göra det, då?"... och alldeles själva visste de att man kan göra det genom att läsa böcker och tidningar, läsa artiklar på nätet, se på teveprogram och tevesport, välja engelska undertexter till dvdfilmer, göra resor till andra länder, ha engelskspråkiga mail- och brevkompisar, prata engelska hemma och med kompisarna, spela datorspel, Singstar, lyssna på musik (texterna) och en del annat.

Strävansmålen i skolverkets styrdokument säger att ett av målen som eleverna ska ha uppnått i slutet av det nionde skolåret är att "kunna reflektera över och dra slutsatser om sitt sätt att lära sig engelska". Det var just vad mina sjuor visade att de är på god väg att kunna! Heja dem!

Och... under höstens amerikanska presidentvalskampanj anammade de Obamas YES WE CAN! och applicerade det på sig själva och sin språkinlärning. Nu vet de att jag inte ska vara kvar så länge till här och jag blev lite blank i ögonen när en av dem, i slutet av lektionen, sa att "Magda... allra sista gången vi har lektion... lova att du skriver det en sista gång... YES WE CAN!... på tavlan och sedan skriver LÅT STÅ! efter..." Naaaaw...

Framgångsrik språkinlärning

Apropå att möta sina elever där de befinner sig och bygga sin undervisning därifrån; en färsk studie visar att de elever som just nu är mest framgångsrika i att lära sig engelska är tjejer som sjunger mycket karaoke.

Men det beror kanske på vad de sjunger?

Eller? ;-)

Att lära sig trots att man går i skolan...

Jag sitter på jobbet och förbereder mitt deltagande i en samtalscirkel för engelsklärare. Föreläsningen jag var på i torsdags var en uppstart till detta. Vi ska prata om kunskapssyn, arbetssätt och bedömning. Jag tror att det kan bli intressant! Och jag vill inte undanhålla er ett roligt, men också sant, citat som Emil Tyberg visade oss:

”Våra elever lär sig engelska trots att de går i skolan.”

Det är så sant! Inte för att engelskundervisningen är undermålig – absolut inte! – men hela inlärningssituationen är så fullständigt onaturlig! Även de elever som har det tuffast med att lära sig språket inom skolans väggar skulle givetvis öva upp en allsidig kommunikationsförmåga om de exempelvis bodde i något engelskspråkigt land en tid.

Sedan diskuterade Tyberg också vad som är ett engelskspråkigt land och jag håller med honom om att så gott som alla länder numera är engelskspråkiga. I vissa delar av världen (som t ex Europa i allmänhet och bl a Sverige i synnerhet – jo, faktiskt!) är språket så frekvent och vi så duktiga på att använda det att det – enligt lingvisten David Crystal - inte längre kan anses vara ett främmande språk, utan snarare ett andraspråk.

Detta gör att vi inte alls måste läsa om London, Storbritannien eller ens Indien när vi läser realiabitarna. Det går alldeles utmärkt med Hongkong, Holland eller Thailand, typ. Det gör det möjligt att låta elevernas egna intressen och erfarenheter i mycket högre grad styra vad vi ska läsa om. Det ska man ju för övrigt göra även i övrigt i klassrummet; våga släppa in omvärlden – eller rentav gå ut i den? Bara fantasin sätter gränsen – the sky’s the limit!

Teaching vs learning?

Mina niondeklassare övar på läsförståelse ur ett nationellt prov. Koncentrationen är snudd på 100%-ig. Tystnaden kompakt. Pannor är rynkade och en och annan tung suck hörs. Det är en viktig övning. De får känna på provsituationen, se hur testen är uppbyggda och erfara nivån som krävs för att få godkänt. Jag försöker få dem att inse att proven enbart är vägledande - och absolut inte allena avgörande - i min betygssättning. Men... visst... det är en slags räkenskapens timme (om än på engelska). ;-)

Uppstarter

Ny termin. Nya uppstarter av kurser, klasser och grupper. Jag har ca 55 nya elever att lära känna och så snabbt som möjligt lära mig namnen på. I eftermiddag ska jag träffa 9B och påbörja kursen i religionskunskap. Vi ska studera några av "de stora" religionerna och det känns logiskt att börja med judendomen (som iofs inte är särskilt stor - åtminstone inte sett till "omfånget"), om de nu ska studeras en i taget och inte tvärs över utifrån olika teman, istället... Jag plockar bland mitt material och försöker hitta en lagom nivå av tokförberedelse och direkt improvisation...

Svisch!

Jag hörde ett svischande ljud och vände mig snabbt om, men såg inget.
Jag tänker att det antagligen var jullovet som for förbi.