Teaching vs learning?

Mina niondeklassare övar på läsförståelse ur ett nationellt prov. Koncentrationen är snudd på 100%-ig. Tystnaden kompakt. Pannor är rynkade och en och annan tung suck hörs. Det är en viktig övning. De får känna på provsituationen, se hur testen är uppbyggda och erfara nivån som krävs för att få godkänt. Jag försöker få dem att inse att proven enbart är vägledande - och absolut inte allena avgörande - i min betygssättning. Men... visst... det är en slags räkenskapens timme (om än på engelska). ;-)

Uppstarter

Ny termin. Nya uppstarter av kurser, klasser och grupper. Jag har ca 55 nya elever att lära känna och så snabbt som möjligt lära mig namnen på. I eftermiddag ska jag träffa 9B och påbörja kursen i religionskunskap. Vi ska studera några av "de stora" religionerna och det känns logiskt att börja med judendomen (som iofs inte är särskilt stor - åtminstone inte sett till "omfånget"), om de nu ska studeras en i taget och inte tvärs över utifrån olika teman, istället... Jag plockar bland mitt material och försöker hitta en lagom nivå av tokförberedelse och direkt improvisation...

Svisch!

Jag hörde ett svischande ljud och vände mig snabbt om, men såg inget.
Jag tänker att det antagligen var jullovet som for förbi.

JULLOV!

Nu är det jullov. Vi hade avslutning igår, med den traditionella dragkampsturneringen som, lika traditionsenligt, vanns av lärarna i sista draget, medan eleverna vann över lärarna i den avslutande fopollsmatchen. Därefter delades betyg ut, julkramar utbyttes och sedan gick vi hem - ganska glada och lätta till sinnes.

Nu ser vi till att få mycket mysiga kvällar och låååånga sovmornar!

God Jul
och
Gott Nytt År!

Om att skriva

Vi hade författarbesök på skolan idag. Katarina von Bredow berättade om sina böcker och om sig själv och om att skrivaskrivaskriva och inte kunna/vilja sluta. Femtio åttondeklassare satt tysta och lyssnade uppmärksamt. Tyvärr var de lika tysta - uppmärksamt studerande sina skor, taket och andra elever - när det gavs möjligheter att ställa frågor. Det var synd. Jag vet att många av dem läst inte bara en, utan flera, av Katarinas alldeles väldigt bra och engagerande böcker. Jag vet att många av dem som läst dem tycker mycket om dem. Ändå gav de sken av att inget ha att fråga om eller några kommentarer att ge.

Ännu tystare blev det när Katarina frågade hur många som själva skriver.

Jag undrar vad tystnaden står för. Jag hoppas och tror att den står för blyghet. Att det kanske känns pinsamt att berätta för andra vad man sysslar med på kammaren. Det är inte bra... men klart bättre än alternativet; det finns inga unga som skriver i Emmaboda... Och ändå... vi går ju alla omkring och bär på berättelser. Berättelser om oss själva. Om vårt liv. Om andra. Om samhället runt omkring oss. Alla har en historia att berätta. Precis alla.

Vars och ens liv är precis så unikt och fantastiskt att det är värt att berätta om!

YES WE CAN!!!

Ni har hör uttrycket förut, eller hur..? ;-)

Nå... Idag fick jag anledning att säga det igen! Eller snarare:
Yes YOU can!
Den lilla gruppen sjuor (i behov av extra stöd) jag jobbar med i engelska fick i läxa att lära sig 32 nya ord från i måndags till idag. 32 ord kopplade till mat. 32 ord som de skrev på små kort - svenska på ena sidan och engelska på den andra. För ett par elever fick jag också förtydliga den svenska betydelsen av orden. Sedan övar de med sina små ordkort på lite olika vis. Jag tror stenhårt att detta funkar BRA och därför lovade jag dem att "Om ni alla kan alla orden på fredag så bjuder jag på fika!".

En av dem sa bara: Yes! Då kör vi!

Och så gjorde de det. Jag visste ju att det var möjligt för dem så efter jobbet igår gick jag ner till affären och köpte kakor och saft och mycket riktigt; idag kunde alla alla orden! Från engelska till svenska och vice versa! Det är tur att de har öron som håller ihop dem för annars hade huvudena ramlat av dem så brett som de log när de gick ut från lektionen, med magarna fulla av kakor och det senaste äventyret i The New Tomorrow på näthinnan... Bättre start kan en helg inte få! åtminstone inte för mig och jag hoppas innerligt att de bär med sig känslan under såväl resten av dagen som en lång tid framöver:
YES WE CAN!

Skolan - en mötesplats?

Vi är lite trångbodda här på skolan. Framförallt saknar vi vettiga uppehållsrum för våra elever. Cafeterian och pingisrummet förslår liksom inte så för många elever blir det till att hänga i de långa, smala korridorerna med bänkar på ena sida, förvaringsskåp på den andra och en strid ström av människor som passerar på väg till och från lektioner och andra aktiviteter.

Ett luftigare ställe, som dessutom gav möjlighet till möjligheter att både se och bli sedda, har varit de djupa fönsternischerna i entrén och på andra våningen. Där har man kunnat sitta och prata och spana och - på andra våningen - finna lite andrum med en läxbok eller sin mp3-spelare.

Därför kan man verkligen undra över hur tekniska kontoret tänkte när de, under vårt höstlov, installerade de här grejerna framför sagda nischer... (och på en rak fråga fick jag veta att det inte handlade om att skydda fönsterglasen...).Dessa "installationer" inte bara tog bort en naturlig och uppskattad mötesplats för eleverna. De är dessutom så fruktansvärt fula och estetiskt frånstötande att håret reser sig i nacken. Till yttermera visso (ah! vilket härligt uttryck, va'? ;-)) inbjuder de till att klättra över och sitta bakom och troligen också - eftersom enigheten om hur fula och onödiga de är är så gott som total - till en del skadegörelse...

Och vilken människosyn signalerar dessa"kravallstaket"..? Vavava?