tisdag 13 november 2007

Om ansvar, strukturer, delaktighet och om Gud.

Det sägs att man vanligen är mest lojal mot de beslut man själv fått vara med att fatta. Det tror jag på.

Mina killar i nian gör inte bara sin egen planering fram till jul, utan dessutom - utan att de vet det - min lektionsplanering. Utifrån det som kommit fram vid utvecklingssamtalen och i våra diskussioner kring betyg, bedömning, mål och deras uppfyllande verkar de väl motiverade. Det är nu slutspurten läggs in. Det finns hopp om Godkänt för någon i gruppen, och de som inte når ända fram kommer ändå att ha väldigt mycket med sig i sin engelska ryggsäck när de går vidare i livet. Min önskan är att de också ska ha en känsla av att ha lyckats, av att duga och att de ska ha tro på sig själva och sina förmågor.

Vi ska se film, läsa, jobba med skrivande och med grammatik. Det är spännande och roligt!
Mitt jobb är att hela tiden finnas där, stötta, pusha, uppmuntra, uppmärksamma, se och bekräfta. Skapa en struktur inom vilken de kan röra sig och utvecklas. Vara en Ledare och inte bara en Lärare.

Och det finns ett liv efter jul, också. Såvida man inte är en gris, kanske...









(Foto: Fredrik Funck)

Killarna och tjejerna i åttan ska få börja planera upp sitt eget arbete, men inte förrän efter jul. De är just nu mitt uppe i en annan process som måste få ta lite tid. De börjar prata engelska mer. Ställer lite försiktiga frågor när vi "small-talkar" och de skriver korta veckomail till mig om allt möjligt. Och när vi pratade om sådant de känner att de vill och behöver jobba mer med önskades det framförallt att få lyssna och att få läsa och göra uppgifter till. Att läsa om Robin Hood, som också finns inläst för de som så önskar, och jobba med texten verkar ha varit ett bra val.

Sjuorna vill fortfarande mest "hålla handen" och jag har ingen brådska med dem. De behöver känna sig trygga med sig själva, med varandra och med mig innan vi tar tag i det egna ansvaret på planeringsplanet. Just nu räcker det utmärkt väl med att komma i tid, ha med sig rätt grejer och att komma ihåg att göra sina läxor. I övrigt får de många gånger lite olika uppgifter att välja mellan, och ännu oftare gör vi gemensamma grejer. Än så länge.

Och på religionslektionen idag (som ju var synnerligen fri, då grupperna är i full gång med arbete på olika håll) började en av de tystare tjejerna prata med mig om varför det finns så många religioner, varför religion finns alls, hur det kan ha börjat, om det finns en mening med livet och andra spännande saker. I lugnet hade jag tid att sitta en lång stund tillsammans med henne och resonera och höra hur hon ser på dessa saker. Jag lovade henne att jag ska göra plats för mer sådana samtal, i smågrupper och kanske också i klassen, så snart gruppernas arbete är klart och redovisat. Härligt! Spännande! Roligt!

fredag 9 november 2007

Vilken dag!

Men FATTA att jag glömde kameran hemma igår! Jag blev så knäckt när jag kom på att den låg kvar hemma på köksbordet. Vi skulle ju ha introduktion till kunskapsområdet hinduism/buddhism den här veckan och vad kunde passa bättre än att tjuvstarta lite Diwalifirande? Sagt och gjort. När klassen kom in i sal 206 var lamporna släckta och persiennerna nerdragna. Doften av indisk rökelse svävade i rummet. På ett litet bord vid dörren låg en svart duk av sammet, med gröna och röda broderier. På väggen ovanför bordet satt en tavla med en bild av Lakshmi och på bordet stod ett litet ställ med rökelse, en liten statyett (av Sarasvati - man tager vad man haver - men det var det ingen som märkte ;-), några lyktor med tända ljus och små skålar med olikfärgat godis. CD-spelaren spelade en liten raga. Det var så fint och jag ville fångat ögonblicket.

Det här är en klass ibland anses som bullrig och högljudd och småstökig och jag märker att de gillar att provocera. Men - jag ser oftare glada ögon och jag ser att de är väldigt måna om varandra. Och igår... igår, alltså... var de alldeles tysta när de klev på. En av dem började låtsashosta och ville öppna för vädring, men tystades snabbt ner av de andra... "gerej föffan... de e ju mysigt..." och då gav han sig (och jag lovade att vi strax skulle vädra).

På tavlan stod det Happy Diwali och just som jag tänkte öppna munnen och fråga om det till äventyrs var någon som visste vad detta var så sa en av eleverna att "det är väl en såndär indisk fest? En ljusfest...".

Alltså... kan ni fatta att jag älskar den här klassen..? Sedan vädrade vi lite kort och så såg vi en liten film om diwalifirande och - kors i taket! - klassen var tyst och uppmärksam nästan hela tiden (15 minuter). Vi pratade lite kort om hinduismen... om färger... dofter... musik... konst... smaker... och så startade de att formera sig i sina arbetsgrupper och kom igång ganska så lugnt och fint med att inventera läroboken för att se vad som finns där, och vad de mer behöver för att lösa sina uppgifter, alltmedan de smarrade i sig allt godiset. En del pratade om det de läste, några pratade om hur hur arbetet skulle fördelas och några pratade om planer för den kommande helgen.

Oavsett samtalsämne var de så absorberade att de inte hörde när jag sa att "jag tycker ni kan börja plocka ihop nu...". Fan flög i mig och jag sa inget alls på en kort stund och sedan sa jag, med hög röst: "Nu ska ni få ett exempel på vikten av att vara uppmärksam... det är exakt två minuter sedan jag sa att ni kan plocka ihop och sluta...". Hehe - det tog dem inte ens 30 sekunder att plocka ihop, ställa stolarna någorlunda rätt (halleluja!) och försvinna ut genom dörren...

Den klassen är ett av de ljus som lyser upp min tillvaro, just nu!

Ett annat ljus är mina arbetskamrater. Några av dem är veritabla pärlor och det känns fint att sitta vid fikabordet och diskutera kring betyg och bedömningar, filmer, garnsorter, vinprovning och språkinlärning. Det har varit förvånansvärt tyst om de fruktansvärda händelserna i Tusby. Inte för att vi inte bryr oss - men... kan det vara så att det faktiskt känns farligt och hotfullt..? Kan det hända där kan det hända här. Det finns många arga, besvikna, frustrerade, förtvivlade utanförbarn/ungdomar i våra skolor. Sådana som slås ut tidigt och som anser sina liv vara slut innan de ens börjat. Inte ens eleverna har sagt särskilt mycket (nästan inget alls, faktiskt) om händelsen. Vi hade behövt prata om detta också, tror jag, även om det kanske inte känns lika "fint". Vi får se vad som händer vid fredagsfikat imorgon.

Jag jobbade över igår; extra ämneskonferenser var påkallade och det var bara att gå dit och se glad ut. Men det var ett konstruktivt möte och då gör det inget. När mötet var slut tittade jag på klockan och insåg att det var försent för att hinna till poweryogan. *suck* Å andra sidan kunde jag ju då lika gärna stanna kvar och jobba lite till och skriva klart omdömena om sjuorna, som ju ändå måste vara klara idag, fredag.

När jag var klar med dem kikade en kollega in i arbetsrummet och satte sig för att prata en stund kring ett åtgärdsprogram och sedan kom en annan kollega och hur det nu var blev vi sittande tills klockan var nästan halvåtta och bara pratade och pratade. Inte så "bara", ändå - vi fick ett av de där otroligt vettiga och bra diskussionerna kring vårt jobb. Dessutom hann vi ventilera våra tankar - och vår oro - för vad som kommer att hända tills nästa läsår, då flera tjänster ska väck på vår skola. Vi får ingen information och det känns jobbigt. Men så skönt att vi kan prata om det - det lättar på oron. Faktiskt.

När jag gick hem i den regniga torsdagskvällen var jag både trött och upplivad på samma gång. Tanketrött och stimulerad. Ett poweryogapass för hjärnan och själen, helt enkelt. Ljuvligt!

Tack, kära kollegor, för att ni finns! Och tack, älskade elever!

onsdag 7 november 2007

Världens bästa fröken?

Jag läser John Steinberg's bok med samma namn och funderar på de lärare jag själv haft, och som gjort intryck. Har de haft någon gemensam nämnare? Ja, jag tror det. Mina högstadielärare Jan (religion) och Barbro (historia/samhällskunskap), Göran (historia på Komvux - som jag läste in för en behörighet) och Jonas (min lärare/handledare i religionsvetenskap på högskolan) har alla en gemensam nämnare; engagemang, kärlek till sitt ämne, en förmåga att göra ämnet intressant, höga krav på mig och samtidigt tog de sig alltid tid att stanna upp och resonera, prata och se sina elever. Inte minst Jonas, som dessutom fick mig att se att jag kan och att jag hade saker att tillföra. När han mejlade mig ett *snyft* och sa att han var ledsen för att jag inte läste vidare på D-nivån kände jag att det verkligen var uppriktigt menat. (Vem vet, Jonas, kanske kommer jag tillbaka?)

Vem/vilka lärare minns du som riktigt goda lärare?

tisdag 6 november 2007

Mer KASAM!

Här kan du göra ett litet KASAM-test, om du tycker det är kul!
Här är mina poäng:

M: 51 , B: 49 , H: 60

KASAM totalpoäng: 163

Ta det för vad det är; en liten stunds tidsfördriv med knorr..?

En smula frustration men också KASAM!

Jag hade lagt ner avsevärd tid på att presentera det nya arbetsområdet på ett sätt som jag hoppas ska vara inspirerande och nyfikenhetsväckande. Bra bilder stödda av lite suggestiv musik. Lite indisk raga varvad med japansk meditationsmusik, bland annat. Var på jobbet extra tidigt för att kolla av den tekniska utrustningen.

Det var där det gick snett. Den tekniska utrustningen fanns inte. Jag har tagit mina PIM-examina, jag har gjort en fin presentation, jag känner mig uppåt och lite spänd på huruvida det ska bli så som jag tänkt och hoppats. Och så finns det inte grejer. Visst - vid NO-salarna (fast på fel våning) finns en "vagn". En "vagn" förväntas innehålla OH-kanon, högtalare, laptop och nödvändigt kablage. På "vagnen" vid våra NO-salar fanns bara kanonen. Exit: idéer och entusiasm. Enter: frustration och ilska.

Nu fick det bli ännu en av dessa vanliga lektioner och som lektion betraktat var den absolut inte dålig. Men den var inte som jag tänkt mig. Och det var en - på något vis - bortkastad stund eftersom klassen behöver komma igång med sina arbeten för att hålla deadline. Och ändå inte; nu gick vi igenom betygskriterierna ännu en gång och jag tror att de är med på noterna (men kan jag vara säker på det?) när det gäller hur bedömningen görs.

Efter dagens lektioner lyckades jag leta upp en annan "vagn" och faktiskt boka upp den. Nu ska jag bara reda ut virrvarret av sladdar på den och se till att få liv i den. Så blir det ju ändå som jag tänkt, fast på torsdag. Hoppas jag. Den som[har e]lever får se...

Och ändå - trots denna motgång har det varit ännu en sådär skön dag på jobbet. Säga vad man vill om jobbet; tråkigt har man aldrig! Det har varit goa möten med elever - glada ögon! - och arbetskamrater och en KASAM* för mig och - kanske också? - för eleverna? Det är ju en av de saker jag vill uppnå; KASAM!




*KASAM: Känsla Av Sammanhang

fredag 2 november 2007

Albert Einstein sa...

"Education is what remains after one has forgotten everything he learned in school."

Så länge

"Man lär så länge man har elever". Se där några sanningens ord.

Men... vad är det man lär sig?












(Är du lönsam, lille vän? Peter Tillberg, 1972)