En alldeles vanlig, och inte särskilt påställd, dag...

... skriver jag om här.

Förlåt mig...

... om jag varit en smula inkonsekvent.

Men jag bloggar enbart här ett tag. En blogg om livet. Mitt liv. Typ.

Vad jag har märkt är att jag skriver så mycket mer om mitt arbete, om skolan och om undervisningen nu när jag bara behöver fokusera på att skriva på en enda plats.

Så om någon, till äventyrs, är intresserad av att läsa mig där istället är denne någon varmt välkommen!

Eders,
Magda ;)

the first ladies of oppression

I en av mina klasser har vi arbetat några lektioner med den här artikeln. Artikeln är inte helt enkel, men så är det här också B-kursen... Uppgiften var att, tillsammans med någon annan, läsa den. Förstå den. Fundera kring den. Söka vidare kring exempelvis företeelser som artikelförfattaren refererar till (typ Lady Macbeth) Arbeta med den på ett antal olika sätt. Och sedan diskutera den i större grupper och därvidlag själva ansvara för att diskussionen/samtalet hölls igång.
Jag liksom bara fanns till hands. Gick omkring och lyssnade, svarade på frågor, delade tankar och gav idéer och input om det behövdes. Och jag kopplade arbetet till styrdokumenten, förstås. Energinivån var bitvis hög och infallsvinklarna, tankarna och stickspåren i diskussionerna var härliga! Helt enkelt bara några alldeles vanliga lektioner i vårt klassrum.

Men jag var just idag nyfiken på att få veta hur eleverna själva tänkte kring sitt arbete. Upplevde de att de lärt sig något? Vad, isåfall? Så de sista två minuterna fick de, helt utan förvarning, skriva ner en snabb reflektion och lämna kvar. Intressant läsning - som ju också blir till nytta för mina elever; dels reflekterar de över sitt eget lärande och dels kommer jag att ta in deras tankar i planeringen av kommande lektioner.

Lite kul och lite sant..?

Jag har en VFU-student hos mig...

"Kandidaten" undrar om man får göra som vi gjorde igår och låta ett book-talk med några elever sväva ut och upp och bort från själva ämnet, nämligen Oranges Are Not The Only Fruit? Jag ställer hellre nya frågor än ger direkta svar (jag kunde ju helt enkelt bara sagt "ja", och droppat samtalet) och tillsammans reflekterade vi över vem som avgör vad som ska/får göras och inte göras i en lärandesituation, vad syftet med en uppgift som att läsa, och sedan samtala om, en bok kan vara (om det kanske rentav finns många olika syften?) och det faktum att facit helt enkelt inte finns.

För att göra det lättare att förstå tog jag tavlan på väggen bakom mig som utgångspunkt. Den svarta ramen kan få vara läroplanen och passe-partouten isåfall målbeskrivningar och ämnesplaner för ämnet i fråga. Vad som finns där innanför - själva konstverket - står det läraren väldigt fritt att utforma, med utgångspunkt i såväl gruppens som den enskilda elevens bästa. Det finns inget som säger att en viss lärobok ska användas, eller att man måste använda läroboken från pärm till pärm. Man behöver inte ens ha en lärobok. Med utgångspunkt från styrdokumenten kan man själv - och/eller i samarbete med elever/kollegor - utforma och sätta ihop det undervisningsmaterial man behöver, och använda den pedagogik, didaktik och metodik man trivs med och tror fungerar. Och - det fiffiga! - man kan pröva nytt, också!

Läraryrket är kreativt och konstnärligt! Det är skillad performancekonst!

Kandidatens kommentar: "Men... vad läskigt..." Han sa sig vänta, på kurserna på lärarutbildningen, efter att någon, någon gång, ska berätta för dem exakt hur de ska göra. Att det - i princip - ska finnas en lathund för varje moment i yrket.

Men... det är ju med läraryrket som med livet i stort. Vi får inget facit i förväg.

Samtalet fortsätter...

(Och jag anser inte ens att vi kom ifrån ämnet, i det där book-talket. Boken handlar om Jeanette som växer upp med en fanatiskt religiös mor, och hur det påverkar hennes liv. En sak som diskuterades i samtalet var den fråga en av eleverna ställde till de andra: Do you believe in God?)

Undantag:

Kul besök!

paus

Jag hinner inte med att skriva här. Så mycket händer i mitt liv. Privat- och arbets-. Positiva saker - men även sådana tar tid och kostar på. Det innebär inte att jag inte tänker eller engagerar eller bryr mig - snarare tvärtom. Jag läser en massa bloggar och tweets och artiklar. Tänker. Diskuterar med kollegor. Skriver på min huvudblogg. Men jag hinner bara inte skriva här också. Jag vill, och måste, vara rädd om mig själv. Så jag låter den vila ett tag.