Att vilja men inte kunna

Man kan om man vill, sägs det.

Men... nej. Så är det inte alls. Alla vill till exempel uppföra sig väl, så att man accepteras i ett givet sammanhang. Alla. Men alla kan inte, ändå. Även om de vill aldrig så mycket. Det gäller exempelvis ganska många barn och unga med neuropsykiatriska funktionshinder.

Men… ibland… en bra dag... då både vill man och kan man.


Det är lycka, det!

Tjuvlyssnar!

Tre gymnasietjejer kliver på tunnelbanan och sätter sig bredvid mig. Jag förstår att de just haft prov i biologi:

- ... men... på provet... Han frågade det där om celler... och hon sa att det stod ju inte i boken... och han ba' "men... du måste ju tänka lite själv också..."...
- Meh... vad är det för sätt..? Hur ska man då kunna lära sej..?

Ja, tjejer... fundera på vad det egentligen är ni vill bära med er ut i livet... Detaljkunskaper på cellnivå eller att... kunna tänka självständigt och våga dra egna slutsatser?

Glädje!

Idag körde jag för fullt med engelskabloggen i två grupper. Så roligt! Eleverna hade glada ögon och la ner stor möda på sina kommentarer, som de skrev in som respons på dels ett etiskt dilemma att ta ställning till och dels på en liten filmsnutt jag lagt upp.

Imorgon är det skarpt läge på klassbloggen! HOHO!

Bloggeri, bloggera, snart bloggar alla!

Veckorna rinner undan. Redan 2/3 av arbetsveckan avverkad. Jag finner arbetsglädje i mötet med mina elever och i att ta mig tid att planera och följa upp mina idéer.

Idag har jag sjösatt två bloggar; en för enbart min klass och en för alla de elever jag har i engelska. Jag måste pröva lite nya vägar för att göra lärandet roligt och intressant. Att få skriva och publicera sig på nätet tror jag kan fungera för många. Man övar sig i att formulera sina tankar och åsikter och vetskapen om att ens text - hur kort den än må vara - faktiskt kommer att läsas av andra, kommer att göra spännande med både lusten och förmågan att skriva. Jag har sett det hända många gånger förr. Det kommer att hända igen!

Jag har visat mina bloggidéer för ett par arbetskamrater också. Förhoppningsvis hakar fler på!

Youtubepedagogik

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; internet kan vara ett superbt verktyg för lärande. En av mina elever har svårt att komma igång och jobba med sin engelska. Mycket annat pockar på uppmärksamheten. Och musiken flödar ständigt ur mobilen. Så vi pratar musik. Vi pratar texter.

- Texter är viktigt. En låt är bara bra om texten också är bra.
- Ja, det tycker oftast jag också, säger jag. Förstår du allt du hör, då?
- Det allra mesta. Jag lyssnar och sedan kan jag dem utantill.
- Det är ju alldeles lysande! Kan du skriva ner texten till låten du lyssnar på just nu, så får jag också se vad jag tycker om den? frågar jag.

Och så skrivs en vers ner, och en bit av en refräng. Sedan drar vi ut texten från nätet och jämför och så lyssnar vi tillsammans, på Youtube. Under lunchrasten åker en laptop fram och nya låtar dyker upp. På Youtube finns också många låtar upplagda med texterna rullande. Tillsammans följer vi låten nedan... lyssnar... läser texten tillsammans... pratar om den... vi pratar stavning... syntax... vilka känslor texten förmedlar... egna erfarenheter...

Ibland undrar jag om en lektion kan bli mycket bättre än så...

Föresatser

Ny vecka. Nya insatser. Likartade föresatser. Jag är ju just en sådan där lärare som känner ansvaret. Så till den milda grad att jag ibland vägrar lyssna på mig själv. Men förra veckan blev jag tvungen. Hela mitt system formligen skrek åt mig att gå hem och lägga mig efter några arbetstimmar på måndagen. Influensa. Jag åkte lydigt hem och la mig. Platt.

Nu har jag varit borta från mina elever, mina arbetskamrater, mitt arbete i fyra och en halv dagar. Det känns som en smärre evighet. Det ska bli underbart att träffa mina sköna ungdomar igen. De har varit mycket i mina tankar. Jag har undrat hur det gått för dem. Vad som hänt - för det händer ju saker precis hela tiden! Nu ska vi ta upp tråden tillsammans och fortsätta nysta. Vi har mycket att göra den här veckan. Inte minst ska vi se varandra. Prata med varandra. Mötas. Och så finna öppningar till lärande, där de låter sig finnas - och ibland ska jag skapa sådana öppningar. Jag ska göra det allra bästa av varje möte med dem.

Det är min föresats framför andra.

Tankar om ansvar och tillit

I senaste numret av PEDAGOGISKA MAGASINET skriver skolforskaren Christina Robertson att "läraren är bästa läromedlet". Hon grundar sin artikel på både kvalitativa och kvantitativa studier som gjorts, och en av de saker jag finner intressanta i artikeln är att även om vårt arbete grundas på vår förståelse för vårt uppdrag så poängterar hon att den skickliga läraren också - förutom att ha tillgång till en bred arsenal av "verktyg" - känner läraransvar. Det handlar alltså inte enbart om djupa ämneskunskaper - vilka i sig är superviktiga - utan också om hur man som lärare använder sig av dessa när man samspelar med sina elever... Nyckelordet är alltså engagemang.

Sedan går Robertson vidare och påtalar de uppenbara riskerna med att - med dessa fakta i ryggen - sedan inte låta lärarna var den expertis på undervisning och lärande som de faktiskt är. Att man istället genom nyckfullt ledarskap hämmar lusten och kreativiteten, genom att inte uppmuntra egna initiativ utan istället försöka toppstyra och anse sig ständigt bättre vetande. Det bör förutsättas att lärare vill ta, och visa, ansvar och att det viktigaste som finns i läraryrket är mötet och arbetet med eleven. Ändå finner vi hur vi ständigt påläggs mer och mer av administrativt arbete, stor dokumentationsbörda läggs på oss och alla dessa krav kring det som också kallas "det andra jobbet på jobbet" tenderar att hämma det vi borde lägga mest krut på; att bygga nära relationer med våra elever och stötta dem i deras lärande och utveckling.

I en signerad ledarartikel i dagens DN återkopplar skribenten till denna artikel och ställer frågan hur fler ansvarskännande personer kan förmås att välja läraryrket och hur fler som redan befinner sig i yrket kan få incitament att utvecklas ännu mer. Bra och relevanta frågor. En knäckfråga som både ledarskribenten Johannes Åman och Christina Robertson berör är ledningen... Och oavsett om vi diskuterar ledning på hög nivå (kommuner, nämnder etc) eller lokalt (rektorer...) så blir arbetet för den enskilde läraren lidande om ledningen är nyckfull, otydlig och ständigt missnöjd eller benägen till att låta förändring bli någon slags självändamål. Skribenten tar Finland som ett gott exempel på hur bra det, å andra sidan, kan bli när politiker visar att de faktiskt litar till lärarnas förmåga och vilja att faktiskt ta eget ansvar. Jag tänker mig att detta kan fungera även när det gäller skolledares tillit till sina medarbetare...

... och vinnarna i slutändan skulle bli våra unga som verkligen får chansen till "världens bästa skola".

Idag är det den 20 november och det är Fredag. Fin Fredag. Det är en trevlig sak i sig, men det är inte vilken Fin Fredag som helst; idag fyller Barnkonventionen 20 år. Eller, som den heter med ett ”finare” namn: FN:s konvention om barnets rättigheter.

Det är väl värt att fira, att en sådan konvention finns. På en del sätt har barn också fått det bättre de senaste 20 åren. Bland annat är det fler barn, även i fattiga länder, som går i skolan. På sina håll har också tillgång till sjukvård blivit bättre. Å andra sidan har många barn också fått det betydligt sämre. Fattigdom, torka, sjukdom, krig och annan misär är verklighet för alltför många av världens barn. För andra handlar det om social misär, övergrepp, utsatthet, utanförskap, osynliggörande…

Så Barnkonventionen behövs nog ett bra tag till…

Och idag kommer det att höras, tänker jag! Hör ni inget så gå åtminstone in på VÄSNAS.NU och lyssna!

En blogg om att blogga

En av arbetsdagarna under v 44 var jag på Skolforum! Det var en upplivande dag. Jag känner mig ofta isolerad, numera, i min dagliga verksamhet där så mycket händer hela tiden att det liksom inte vill bli tid eller andrum som medger reflektion, fördjupning eller uppdatering. Men dagen på Skolforum blev lite som ett yrkesmässigt spabesök. Jag traskade runt och bara insöp atmosfären, gladdes över det breda utbudet, kikade på nyheter och fick mig några uppiggande behandlingar i form av roliga seminarier – allt från förmiddagsseminariet kring ”Blatte, bög och andras mammor” med Fredrik Lindström, Åsa Linderborg och Mustafa Can till det lilla, men kärnfulla där Liza från Språkmakargatan pratade om när bloggen möter undervisningen.

Lizas korta anförande fick mig att slutligen ta tag i en sak jag tänkt en del på under hösten, och bestämma mig för att blåsa liv i mitt gamla bloggprojekt från min förra arbetsplats, där jag hade en rolig och uppskattad blogg tillsammans med en klass i historia. Förutsättningarna nu är dock lite annorlunda och jag har funderat en del på hur jag bäst ska kunna använda bloggen tillsammans med den grupp elever jag jobbar med nu. Inga av mina kollegor har använt blogg som verktyg tidigare och jag kände att jag behövde lite fräsch input. Så jag beställde Lizas bok ”Bloggen möter undervisningen” i hopp om lite handfasta tips och idéer. Det har varit en lång väntan, men idag ramlade den ner i brevinkastet här hemma och eftersom jag är hemma hela veckan (ja… det är influensa – av vilket slag vet jag inte, men Sjukvårdsupplysningen sa att jag ska förutsätta att det är A(H1N1)) ska jag genast börja läsa den! Spännande!

Spännande!

Se här vad jag mer eller mindre snubblade över igår! Jag tror det kan bli ett spännande komplement. Måste bara kolla in det närmare och se hur det funkar!

Dilemma

Jag har ett dilemma.

I mina ansträngningar att verkligen göra ett riktigt bra arbete med mina elever, utifrån de förutsättningar vi gemensamt har, finner jag att jag varken har tid och ork att stanna upp, reflektera, tänka om eller tänka nytt. Jag vill förkovra mig, fördjupa mig, pröva nya stigar och utvecklas. Men tiden räcker inte till. Orken gör det inte heller. Och hur ska jag då - i förlängningen - kunna fortsätta göra ett bra jobb..?

Det är mitt dilemma just nu.