Uppbrott

Nästa vecka börjar jag ett nytt jobb. Jag lämnar min lantliga (hmm... nåja...) högstadieskola för att börja arbeta på ett speciellt IV-program, i Tensta. Stockholm. "Spännande" är ett understatement. Detta får jag återkomma till.

Det som känns mest just nu är ändå uppbrottet från alla mina sköna kollegor och härliga elever på Bjurbäcksskolan. Sentimental som jag är blir jag ju helt vek och tårögd när en hel sjua vill tacka för att de tycker att religionskunskap har blivit ett roligt ämne och vill gruppkramas hejdå... när kollegor kramar om mig... ger mig små presenter... önskar mig lycka till... Det är många små, fina relationstrådar som ska töjas ut, och några brista, vid en sådan här skilsmässa.

Många varma tankar vill jag ge till alla här... för breda leenden, hårt arbete under lektioner, många skratt, stöttning och uppmuntran, för goda råd och glada tillrop, för feedback, för allt jag lärt mig under mina år här, för att ha fått dela elevers framgångar, för värme och gemenskap. Och kaffe. Jag säger som Bob Hansson: "Vad är en människa utan kaffe och gemenskap?"

Kärlek till er alla!

Verklighetsförankring?

På insändarsidan i måndagens (9/2) SvD stod följande att läsa:

"Sex och alkolhol i de nationella proven
Min 15-åring i klass nio har nu tillsammans med elever i hela landet skrivit nationella prov i svenska. Med intresse har jag tagit del av de litterära texter som förelagts dem att analysera.

En krönika är skriven av Emma Hamberg. Hon uppmanar ungdomar att vara ute hela natten. 'Okej, det slåss oftare med knivar, men i gengäld så slåss det mer sällan med trubbiga föremål...' är hennes argument. 'Samma sak gäller tjejer i mörka parker. Om hela parken var full av tjejer skulle det bli en skön stämning där...' vilket, resonerar Hamberg, skulle minska antalet våldtäkter.

I en dikt av Lars Winnerbäck får ungdomarna läsa: 'Vi tar en drink, vi tar en till... och det enda jag vill är att gå… Hem med dig...'

I intervjun 'Grabbarna gibbar hela natten' presenteras den häftiga känsla unga nätverkslirare får som kan konsten att vända på dygnet. I princip är de vakna och spelar krigsspel dygnet runt på helgerna. Så konstateras att ”...det tar fram till mitten av veckan att ställa om dygnet helt. '...jag missade allt och läraren såg missnöjd ut.'

Provet är sammanställt av Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, på uppdrag av Skolverket. Jag undrar: Med vilket syfte väljs texter som ska locka elever till alkohol och sex, utsätta sig för risker i mörka parker och försaka skolarbetet till fördel för nattligt 'gibb'?

Nnnnnn Nnnnnnnnnn Vallentuna"

Bortsett från det faktum att texthäftet enbart ska användas i skolan (de är väl fortfarande sekretessbelagda såvitt jag vet?) och man kan fundera över hur den engagerade mamman fått tag på det så finns det ändå en del saker att kommentera i detta inlägg, tycker jag.

Är det verkligen så att elever lockas till alkohol, sex och sena [ute]nätter av de här texterna? Utefter den erfarenhet jag har, från mitt dagliga arbete, är detta redan de flesta ungdomars verklighet. Något de själva gör, eller diskuterar med kompisar, läser om och/eller ser på filmer och teveserier. Hur många kollar inte på t ex Andra Avenyn, bara? Utan att säga något om serien i övrigt har den ju sin fair share av det mesta man helst inte vill att ens unge ska råka ut för...

Att i skolan läsa dessa texter och tillsammans samtala om dem är nog snarare en öppning till djupare reflektioner och diskussioner - sådant man kanske inte alltid pratar om hemma. En möjlighet att prata om sådana här saker - om sin verklighet - med vuxna. Läraren har möjlighet att lyfta fram texterna och diskutera dem som de är men också föra upp resonemanget på nivåer som handlar just om att låta sig påverkas... vad konsekvenserna kan bli av ett visst val av beteende ... Vad är rätt? Vad är inte bra? Hur ska man göra? Hur gör man? Ad infinitum...

Kursplanen i svenska för grundskolan säger, under rubriken Ämnets karaktär och uppbyggnad, att:

"Skönlitteratur ger kunskaper om barns, kvinnors och mäns livsvillkor under olika tider och i olika länder. Litteraturen ger också perspektiv på det nära och vardagliga. Såväl det gemensamma utbytet som den individuella erfarenheten i arbetet kring litteraturen bidrar till att ge svar på de stora livsfrågorna.

I arbetet med skönlitteratur, film och teater i ämnet svenska kan skilda kulturella erfarenheter mötas och eleverna ges möjlighet att utveckla ett eget förhållningssätt till kultur och kulturella värderingar." (Fetstilen inlagd av mig.)

Detta är en del av skolans dubbla uppdrag; kunskapsuppdraget och värdegrundsuppdraget. Hur ska vi kunna leva upp till den senare delen av uppdraget om vi hela tiden ska väja för den verklighet våra ungdomar befinner sig i? Hur ska vi kunna vara trovärdiga om vi, för våra unga, presenterar ett samhälle som de inte känner igen sig i? Hur ska man kunna föra resonemang kring exempelvis etiska frågor, samhällsfenomen, nyheter och kultur om vi undviker verkligheten? Den finns ju där ändå 24/7 och det värsta vi kan göra är att sticka huvudet i sanden - eller ännu värre; försöka trycka ner våra ungdomars huvud i den...

Kanske något för både föräldrar, och säkert en del i skolans värld, att fundera över? Kanske rentav börja prata med ungarna om det?

Provtankar

Just nu sitter i stort sett alla landets niondeklassare och skriver första delen av det nationella provet i svenska. En av svensklärarna har just fått lite avlösning och kommer in i mitt arbetsrum och suckar lite... "Det är svårt i år", säger hon, och jag tänker genast på en av mina engelskelever som har det tungt med läsförståelsen. Det blir nog inte så mycket jobbat på Svengen (eller... som det egentligen heter: språkval svenska/engelska) i eftermiddag. Det kommer att behövas pratas en hel del och det är viktigt att få göra det. Att få berätta, bli lyssnad på...

Personligen gillar jag inte prov. Jag kan se att det finns en vits med just de nationella proven, men de tillmäts alldeles för stor betydelse i bedömnings- och betygsdiskussioner. Om de förlades till höstterminen istället skulle de fortfarande mäta det de är tänkta att mäta och själva hetsen kring dem skulle avdramatiseras. Men... andra prov... dem gillar jag inte. För vad är det egentligen de mäter? Mäter de inte mer hur eleverna läst på - och deras närminne - än vad de faktiskt kan? Någonstans såg jag häromdagen ett tänkvärt citat:

"Vad du kan är det du vet när du har glömt vad du lärt dig."

Det föreligger en viss mätfixering - och inte bara i skolans värld - som jag inte gillar. Visst... man kan behöva mäta... men inte hela tiden. När jag planerar mina kurser/lektioner vill jag utgå från strävansmålen i läroplanen. Mätning är det egentligen inte dags för förrän vid betygssättnings- dags.

Däremot är det superviktigt för mig som lärare att ständigt bedöma var mina elever befinner sig, men inte för att sätta betyg, utan för att kunna veta vad de behöver härnäst och kunna hjälpa dem med det så de hela tiden kommer vidare - onwards! upwards! Jag vill att de visar mig vad de kan; inte vad de inte kan, för det är mitt jobb att lista ut ändå. Lite som Primgruppen säger handlar det om "att göra det väsentliga bedömbart i stället för att göra det enkelt mätbara till det väsentliga".

Hur kan de visa det, då, utan skriftliga frågor-och-svar-prov, läxförhör och liknande? Jag ser dem agera och interagera i klassrummet och annorstädes, de skriver texter, läser och skriver och/eller diskuterar det de läst... eller kanske det de sett på film eller upplevt... de pratar och frågar och berättar och när det gäller att visa vad ett specifikt arbetsområde givit dem kan de berätta, spela upp ett rollspel, göra en film eller en serie... göra egna minilektioner för andra... skriva hemtentor med allt underlag tillgängligt... den som avskyr att skriva kan berätta - för hela gruppen eller bara för mig om det känns bekvämare... de instruerar varandra... Bara fantasin sätter gränser!

Tycker jag, dårå.

Om språkinlärning

Lektion med lilla gruppen i sjuan. Engelska. Hur det nu var (flexibilitet is da shit) så kom vi att prata om internet/sms-språk och alla de förkortningar som används. Vi skrev upp alla vi kom på, på whiteboarden, och sedan utredde vi deras respektive betydelser.

Det blev bl a LOL, U, CU, CU2, BRB, BBL, ROFL, LMAO, ROTFLMFAO (favoriten!), RTFM, WB, BTW, CUL8ER, WTF, FFS...

Det var spännande att se hur dessa, som inte är särskilt slängda i engelska, inte bara kunde säga ut förkortningarna på engelska utan dessutom visste vad de betydde och i vilket sammanhang de skulle användas. T ex som att BRB och BBL inte är riktigt samma sak; BBL använder man när man lämnar datorn en lite längre stund. Det tyder faktiskt på språkmedvetenhet och så kom samtalet så småningom att gå över till språkinlärning och hur den egentligen funkar. Alla tycker det är så svårt att lära sig engelska - för att inte säga omöjligt. Två av eleverna tycker att även svenska är supersvårt och att det är galet svårt att lära sig engelska via svenska och inte sina modersmål. Det tycker jag också är galet. (Därför försöker jag använda målspråket så gott som hela tiden, vilket fungerar väldigt väl.) Tänk vilken omväg de måste göra för att förstå. (Exempel: vi har ordet courage och en av eleverna förstår inte ordet mod, när jag förklarar, kroppsspråkar och till slut översätter... lyckligtvis fanns det ett lexikon engelska-pashtu tillgängligt...)

Jag gjorde en snabbinventering och sa att "här i rummet har vi en som behärskar pashtu, en som behärskar romani och fyra som behärskar svenska. HUR har vi lärt oss dessa våra första språk?" Alla var överens om att det har vi ju bara gjort, liksom. Mamma o pappa pratade med oss... vi frågade och pekade och rätt vad det var så bara kunde vi ju... utan lärare och glosböcker och ordkort och läroböcker och prov och läxor... och därifrån resonerade vi oss fram till att man faktiskt kan lära sig nya språk på samma vis, men det tar lite längre tid eftersom vi inte utsätts för det nya språket riktigt lika mycket som vi gjorde för vårt förstaspråk när vi var små. Vi har engelskalektion 2x60 minuter per vecka - det är inte mycket att hänga i granen, liksom. Man måste helt enkelt utsätta sig för engelskbombardemang även utanför skolan för att det ska hända något.

"Hur kan man göra det, då?"... och alldeles själva visste de att man kan göra det genom att läsa böcker och tidningar, läsa artiklar på nätet, se på teveprogram och tevesport, välja engelska undertexter till dvdfilmer, göra resor till andra länder, ha engelskspråkiga mail- och brevkompisar, prata engelska hemma och med kompisarna, spela datorspel, Singstar, lyssna på musik (texterna) och en del annat.

Strävansmålen i skolverkets styrdokument säger att ett av målen som eleverna ska ha uppnått i slutet av det nionde skolåret är att "kunna reflektera över och dra slutsatser om sitt sätt att lära sig engelska". Det var just vad mina sjuor visade att de är på god väg att kunna! Heja dem!

Och... under höstens amerikanska presidentvalskampanj anammade de Obamas YES WE CAN! och applicerade det på sig själva och sin språkinlärning. Nu vet de att jag inte ska vara kvar så länge till här och jag blev lite blank i ögonen när en av dem, i slutet av lektionen, sa att "Magda... allra sista gången vi har lektion... lova att du skriver det en sista gång... YES WE CAN!... på tavlan och sedan skriver LÅT STÅ! efter..." Naaaaw...